Fermont

Måndagens mål var Fort Fermont, i västra änden av Maginotlinjen, färdigställt 1940. Vi åkte hit via Longuyon, där det skulle finnas en adress för den guidade visningen av Fermont. Vi hittade till adressen, men där fanns ingenting. Ortens turistcentrum var dessutom stängt. Lyckligtvis hjälpte ett franskt par oss att hitta till fortet, som låg en bit utanför stan och hade varit svårt för oss att hitta – i alla fall i tid.

Fermont låg öde fram till 1976, då en historisk förening restaurerade det till museum, och de har dagliga guidade turer, men bara en gång om dagen. Tack vare det franska paret hann vi precis med dagens visning.

Intryck från Fermont: jag har hört uttrycket ”betong- och stålmonster”, men kan nu säga att jag inte riktigt förstått det förrän jag såg Fermont. Detta fort, för 800 man, är ett gigantiskt underjordskomplex, beläget ca 30 meter under jordytan. De olika delarna av fortet är förbundna med underjordiska spårvägstunnlar. Vi fick åka en sådan spårvagn från entrén till en av fortets avdelningar: sträckan var en kilometer. Själva spårvagnen skramlade och dunkade så hårt att det gjorde ont i öronen. På det här djupet var det ganska fuktigt och kyligt i luften. Med jämna mellanrum kunde vi se sidogångar som sträckte sig ut i ett till synes oändligt mörker. Själva rundturen var hårt styrd: det var strängt förbjudet att avvika från rutten. Fortets labyrintiska karaktär gjorde det fullt förståeligt för oss, och tyngden av jordmassorna ovanför injagade en klaustrofobisk olust. Vi skämtade om att lägga ut brödsmulor eller dra en ariadnetråd bakom oss för att kunna hitta tillbaka, och spekulerade i hur det skulle vara om det blev strömavbrott.

Ingången till fortet

En av bunkrarna som vaktade ingången till fortet

Själva rundturen leddes av en frivillig guide, av allt att döma gammal soldat. Han pratade bara franska, och det var svårt för mig att uppfatta mer än några brottstycken av det han sade. Lyckligtvis fanns en skriftlig översättning till engelska, så vi kunde få ut en del i alla fall.

Fortet utifrån

Fortet gjorde ett hårt intryck: det var betong och stål överallt. Kalt, ogästvänligt, brutalt överallt utom i officerarnas rum, där det fanns enkla porslinshandfat och någon träbyrå. Förekomsten av en vinkällare i köksavdelningen förmänskligade också intrycket. I övrigt kändes hela komplexet mycket postapokalyptiskt: jag tänkte på de underjordiska gångarna i Terminator eller Metro 2033. En del av rören i taken påminde kraftigt om Brazil. Fermont skulle mycket väl kunna användas för filminspelningar, och har tydligen använts för det också (men jag lyckades inte uppfatta vilka filmer – utom en fransk dokumentär). De hade restaurerat fortet såpass väl att dess egna generatorer stod för belysningen, och ett eldledningstorn hade restaurerats så att det fungerade: vi fick gå upp på ytan och se när det aktiverades, en rund kupol som ljudlöst höjdes ur marken och sedan sänktes igen, likt ett flygande tefat. Vi vet att Maginotlinjen var en felsatsning, men kunde inte låta bli att bli imponerade av ingenjörskonsten och den enorma kraft fästningen uppvisade.

En av de mer upplysta gångarna i fortet

Höj- och sänkbar kupol

Under kriget dödades en fransk soldat i Fermont: en tysk 88:a hade skjutit på ett av kanontornen och lyckats tränga igenom den armerade betongen och döda en soldat. Ingen försvarsställning kan hålla i längden. Men Fermont blev aldrig erövrat, utan kapitulerade tillsammans med resten av Frankrike.

På vägen hem försökte vi hitta någonstans att äta, men allt var stängt: de enda öppna butikerna i Longuyon var en tobaksaffär och en blomsteraffär. Först när vi närmade oss Sapogne hittade vi en öppen restaurang. Här på landet tycks butikerna vara öppet korta tider, och restaurangerna bara från kl sju.