Antiidioti 2.0: Vid Waterloo

Enda sättet att undkomma Verduns illusionslöshet är att fly till en galenskap med mer romantisk anstrykning. Det var precis vad vi gjorde på torsdagen, då vi åkte till slagfältet Waterloo i Belgien, strax söder om Bryssel. Klockan tio mötte vi vår guide, engelsmannen Alan Lindsey, och följde honom på en tur runt själva Waterloo-slagfältet, samt de två föregående slagen vid Ligny och Quatre Bras.

Napoleonkrigen var fruktansvärda på sitt sätt. Men de var länge sedan, och krigandet var inte industriellt då. Det är ett helt annat, romantiskt skimmer över detta, än över skyttegravskrigets lergråa verklighet.

Längs den här lilla upphöjningen (vägen) stod den brittiska infanterilinjen under Picton

Utsikt från Wellingtons position mot fälten där franska I:a kåren anföll Pictons linje

Vår guide vid minnesstenen över Pictons trupper, belägen där Wellington befann sig

Panorama över den brittiska linjen

Slaget vid Waterloo var kulmen på de berömda ”hundra dagarna”. Napoleon hade besegrats 1814 och förvisats till ön Elba, men när segrarmakterna förhandlade med varandra under Wienkongressen blev de snabbt osams. På våren 1815 utnyttjade Napoleon detta för att försöka återta makten i Frankrike, men det enda de andra makterna var överens om var att Napoleon måste bort. Snabbt organiserades flera arméer. Waterlookampanjen var Napoleons försök att vinna en snabb seger mot de närmaste fiendestyrkorna, Wellingtons brittisk-holländska armé och Blüchers preussiska. Han överraskade sina fiender med en snabb inmarsch i Belgien. Den 16 juni besegrade han preussarna vid Ligny, men hans underordnade Ney lyckades inte med samma sak mot britterna vid Quatre Bras. När nyheterna kom om preussarnas nederlag backade Wellingtons armé till Waterloo, i förhoppningen om att hålla där tills preussarna kunde komma till undsättning. Napoleon anföll den 18:e, men lyckades inte besegra britterna innan Blüchers armé dök upp, räddade den brittiska linjen och avgjorde slaget.

Preussarnas marschväg mot Plancenoit, i Napoleons flank. Den brittiska linjen skymtar till höger.

Vägen in till Plancenoit (till höger i bilden)

Monument över preussarnas insats

En personlig guide gjorde besöket oerhört mycket intressantare. Hade vi inte haft honom, hade vi gått upp på det stora monumentet Lejonkullen, besökt museerna och sedan åkt därifrån. Istället följde vi Napoleons, Wellingtons och Blüchers arméers fortspår, och fick verkligen en känsla för hur det såg ut och gick till. Alan hade bedrivit en hel del egna undersökningar, och hade t ex lyckats lokalisera resterna av den kvarn i Ligny där Wellington och Blücher lovade att understöda varandra. Och det gav helt nya perspektiv att stå på Napoleons utsiktsplats vid Waterloo och inse att han måste ha sett hur allting utspelade sig, t o m att preussarna hade dykt upp och hotade att gå in i den franska arméns rygg. Flera av byggnaderna finns också kvar, t ex gården Hougumont, som var en av britternas positioner och som det stod mycket hårda strider om.

Utsikt mot slagfältet från Napoleons utsiktsplats

Är det kejsaren själv månne? :P

Efter rundturen gick i upp på den 40 meter höga Lejonkullen och fick en fin överblick över hela slagfältet. Själva Lejonkullen byggdes efter slaget som monument över prinsen av Orange, som ledde britternas högra flank under slaget. Orange var fullkomligt inkompetent, men eftersom han var en kunglighet byggdes monumentet till hans ära.