Bastogne och Verdun

På tisdagen var planen att följa i Ardenneroffensivens fotspår. Eftersom vi läst att museet i Bastogne var stängt för renovering, satsade vi istället på att åka till St Vith, 50 km längre norrut. Alla var dock ganska biltrötta, så när vi kom till Bastogne valde vi att stanna där och se vad de hade. Deras historiska museum var mycket riktigt stängt, men de hade flera museum som handlade uteslutande om Ardenneroffensiven. De var OK, men någon egentlig känsla för de amerikansk-tyska striderna 1944 infann sig inte.

Bastognes museum tog flera timmar, och ingen var så pigg på att fortsätta. Vi åkte hem till Sapogne, och jag gick och lade mig ganska tidigt.

Om spåren efter Ardenneroffensiven var opersonliga, träffade minnet av Verdun som en spark i magen.

Den gamla fästningsstaden Verdun, som kommit att symbolisera första världskrigets industrislakt, var vårt resmål på onsdagen. Fram tills nu hade alltid Richard kört, medan Fredde agerade kartläsare, men idag tog Fredde hand om körningen och jag skötte kartläsningen, i alla fall en del av vägen. Till Verdun var det ganska lätt att ta sig, så det var inga större svårigheter.

Själva stadskärnan var välbevarad: här gick det att se mästeringenjören Vaubans stadsmurar från 1680-talet. Som vanligt var allting stängt. Vi har noterat att franska restauranger har öppet ungefär 12-14 och från kl 19. Och när restaurangerna har öppet är affärerna stängda. I Belgien är däremot allt öppet (nästan) hela tiden.

Efter en snabb lunch åkte vi ut till slagfältsmonumentet, Verduns benkammare vid Douaumont.

Att Verdun kommit att bli symbol för första världskriget är ingen tillfällighet. Under tio månader, från februari till december 1916, utkämpades här ett av de mest fruktansvärda slagen i världshistorien. Kriget hade stelnat i ett skyttegravskrig, och båda sidor försökte hitta strategier för att bryta dödläget. Den tyska generalstabschefen, von Falkenhayn, drog den lika logiska som brutala slutsatsen att för att vinna ett industrikrig måste man göra slut på motståndarens resurser. De resurser han siktade in sig på var franska soldater. Han designade ett anfall vid Verdun för att tvinga fransmännen att slåss: den gamla fästningen var en nationell prestigesymbol. Olyckligtvis för den tyska krigsinsatsen förlorade von Falkenhayn snabbt kontrollen över offensiven, som blev lika prestigefylld för den tyska sidan. Resultatet: ett tio månader långt blodbad som ledde till att ungefär en halv miljon människor (båda sidor sammanlagt) dödades, utan att någon vann något på det. För Frankrike blev Verdun ett nationellt trauma: en hel generation fransmän dödades eller stympades här.

Efter kriget lades många av de döda i krigskyrkogårdar, men en stor del av de döda var helt oigenkänneliga, och de flesta hittade man bara några delar av. Därför byggdes benkammaren, Ossuariet, som en uppsamlingsplats för de människofragment som fortfarande kan hittas i skogarna runt Verdun. För närvarande räknar man med att rester av 120 000 människor ligger där. Runt den kyrkliknande Benkammaren finns också en krigskyrkogård.

Benkammaren

inuti Benkammaren

Krigskyrkogården utanför

Atmosfären i och runt Benkammaren är tryckande, stämningen deprimerande. Här finns bara död, och möjligen en makaber fascination för döden. Döden kan romantiseras i andra sammanhang, men inte här. Det här är ett monument över det industriella krigets logik, i vilket levande människor förvandlas till skräp, till industriavfall. Det är som det sägs i tv-serien Blackadder: vi kunde lika gärna ha stannat hemma och skjutit 50 000 människor i veckan istället.

På väg upp i Benkammarens torn 

Utsikt från tornet

Redan nu var Richard och Ante så överdoserade med krigsångest att de i stort sett hade fått nog, men de följde ändå med till Fort Douaumont, som var det starkaste fortet i den franska linjen. Det togs tidigt i offensiven av tyskarna, och fransmännen gjorde ursinniga motanfall tills det återtogs i slutet av 1916. Fortet är öppet för besök: det är en audioguidad tur på ca 40 minuter i ett mörkt, kallt, klaustrofobiskt helvete. Fukten har erövrat Douaumont; det droppade ständigt från taken, och stalaktiter hade bildats i de flesta rummen. Här gick känslan från nedstämdhet till ren skräck vid tanken på att vara instängd i detta mörker samtidigt som någon skjuter artillerigranater på en. Känslan förstärktes av sakliga upplysningar om att ”i det här rummet brändes 30 tyskar ihjäl”, eller ”här dödades 600 människor av en granatträff”.

Douaumont utifrån

inne i bestens mage

Ställningskriget bröt sönder själva landskapet. Uppe på Douaumont kan man se det, ett kraterfyllt månlandskap. Gräset har i alla fall tagit tillbaka marken, och lindrar såren från att vara alltför tydliga.