Intryck och reflektioner från konferensen "Globalization and School Subjects"

Här sammanfattar jag några intryck och egna tankar med utgångspunkt i konferensen ”Globalization and School subjects” som hölls i Karlstad den 13-14 december. Volymen av föreläsningar och presentationer var omöjlig för en person att överblicka, så detta bygger på mitt personliga urval av föreläsningar. För att få någon ordning på reflektionerna sorterar jag dem under några olika rubriker.

Faran med en enda berättelse

Konferensen inleddes med att professor Fran Martin redogjorde för sitt projekt med att göra lärarstudieresor mellan nord och syd, ett arbete som innefattade Storbritannien, Gambia och Indien. Huvuddelen av hennes framställning upptogs av en diskussion om problemen med att ha en enda berättelse om den Andra. Själva poängen med projektet var just att bryta upp cementerade föreställningar om hur den Andra ”är”. Detta gällde både för britter som fick möjlighet att besöka Gambia eller Indien och vice versa. En deltagarreflektion som jag fastnade för var en gambisk lärare som berättade om hur hans föreställningar om Storbritannien förändrades av besöket i landet. Han kunde för sitt liv inte föreställa sig att det fanns fattiga och hemlösa i det rika Storbritannien, och blev förstås djupt chockad av deras förekomst när han väl kom till landet. Samma sak, men omvänt, gäller många västerländska föreställningar om afrikanska länder. Det är förstås inget konstigt med att vi har stereotypa föreställningar. Problemet blir om vi tror att våra stereotypa föreställningar verkligen stämmer överens med hur världen faktiskt är. Just därför är det så viktigt med alternativ och motberättelser.

Martins resonemang ligger nära hur jag själv tänker i dessa frågor. Vi människor har en förmåga och tendens att kategorisera det vi upplever, att sortera verkligheten i snyggt etiketterade lådor. Personligen tror jag att detta är evolutionärt präglat – den artmedlem som kan skilja på exempelvis lämpliga bytesdjur och farliga rovdjur har större möjligheter att överleva länge nog för att föra sina gener vidare till en ny generation. Med andra ord är det ett evolutionärt framgångsrikt beteende. Men en bieffekt av detta är att vi lätt fastnar i våra mentala kategorier, så att de blir viktigare för vår förståelse av verkligheten än verkligheten i sig. För att motverka detta behöver vi utveckla strategier som bryter upp dessa mentala strukturer. Martins projekt visade på ett sätt att lyckas med detta, som hon effektfullt kallade ”learning to unlearn”.

En faktor som dock måste tas med i beräkningen vid utarbetandet av sådana strategier är vilken betydelse våra mentala kategoriseringar har för våra identiteter. Mer om identiteter senare.

Möjligheten till globalhistoria

En av de stora föreläsningarna dag två var professor Eckardt Fuchs om globalhistoria. Fuchs är historiker, och hade inget tydligt historiedidaktiskt perspektiv, men hade likväl studerat hur historieböcker i olika delar av världen rörde sig mot någon form av globalhistoriskt perspektiv. Det han visade på var dock snarast hur läroböcker rörde sig från ett nationalhistoriskt fokus till ett regionalhistoriskt. Istället för att handla om exempelvis Japans historia började läroböckerna handla om Japan i dess  regionala kontext, med samspel mellan Japan och andra länder i Östasien, mest uppenbart Kina och Korea. En intressant aspekt av detta är hur historiska konflikter presenteras. Fuchs visade på exempelvis konflikten om ön Takeshima mellan Korea och Japan och hur detta påverkade vilket namn ön ska ha i olika böcker. Han visade också hur tyska läroböcker i historia fram till 1990-talet inkluderade kartor på tyskland 1937, med de därefter förlorade områdena Schlesien, Pommern och Ostpreussen tydligt markerade. Dessvärre finns ingen forskning på hur dessa kartor faktiskt användes i tyska klassrum och hur de uppfattades av eleverna.

Mina tankar runt detta är att det Fuchs visade på egentligen inte är någon globalhistoria, utan snarare just regionalhistoria. Fuchs menade att globalhistoria och transnationell historia är samma sak, vilket jag inte håller med om. Regionalhistoria är helt klart transnationell historia, men det är inte globalhistoria. Att läsa Östersjöområdets historia är inte att läsa globalhistoria.

Är då en globalhistoria möjlig? Och hur ser en sådan berättelse i så fall ut? Det går förstås att skapa en översiktlig berättelse om hela Jorden, men jag är osäker på hur en sådan kan fungera i våra svenska historiekurser. De exempel på verkligt global historia som jag läst, framför allt McNeills Mänskliga nätverk, är rätt så abstrakt och förutsätter att läsaren redan har en hel del kunskaper. Jag tror däremot att undervisningen kan inriktas mot ett globalhistoriskt perspektiv, dvs att historieundervisningen syftar till att bygga upp en förståelse för hur hela världen interagerat och interagerar på olika sätt. För att göra detta behövs en utgångspunkt, och här är regionen lämplig. Exakt vilken region man ska utgå från går att diskutera. Två möjligheter för Sverige är t ex Östersjöregionen eller Europaregionen. Från denna utgångspunkt bör sedan undervisningen fokusera på interregional historia, dvs visa hur regionen interagerat med andra regioner. Enskilda statsbildningar kan användas som fall för att fördjupa och konkretisera förståelsen för utvecklingen. Demokratiseringen i Sverige bör alltså ses som ett fall av demokratisering i västvärlden. Då kan övergripande frågor som varför den moderna demokratin växte fram i denna del av världen fokuseras, samtidigt som Sverige blir ett fall av hur denna demokrati kom att utvecklas.

En angränsande fråga är förstås i vilken mån denna typ av historia är önskvärd. På denna punkt kontrades det globalhistoriska perspektivet av Bengt Schüllerqvist, som påpekade att undervisningen är politiskt styrd av nationalstater, vilket innebär att den ytterst är till för att befästa nationalstatens existensberättigande. Därför kan vi inte bortse från nationalstatens historia. Det är förvisso sant, men min invändning mot detta är att man som lärare visserligen måste göra det som man åläggs att göra, men att man också måste fundera över vad som är möjligt att göra i undervisningen. Låser vi oss slaviskt till en politisk styrning blir undervisning en rent byråkratisk procedur. Dessutom riskerar det att bli en enda berättelse, med alla de faror som det medför (se ovan). Om vi istället kan problematisera nationalstater och regioner genom att visa på den ständiga interaktion som förekommit och förekommer, så ökar vi möjligheterna till flerperspektivism och minskar risken för att fastna i dogmatiska kategorier. Priset för detta är en risk för oklarhet och förvirring. Det är inte självklart vad som ska vara utgångspunkt, men det är just det som är poängen – det ÄR inte självklart.

Att skapa identiteter och värderingar

Ett bärande tema i konferensen var vad jag skulle vilja kalla för identitetsfrågan. Detta tema har beröringspunkter med de teman jag redan beskrivit här ovan, och kom kanske tydligast till uttryck i Stephane Lévesques och Jocelyn Letourneaus presentation av sin forskning om Quebecstudenters historiemedvetande. De frågade studenter i åldern 15-25 om deras uppfattning om Quebecs historia, och fick fram mycket intressanta resultat. Många studenters historiemedvetande kunde beskrivas i termer av en berättelse om t ex ständig kamp mot motgångar, eller en berättelse om hur Quebec blivit offer för britterna. Det bör tilläggas att de hittills bara analyserat de franskkanadensiska studenterna, inte engelskkanandensarnas. Ofta märktes en hög grad av medvetenhet om de kanadensiska indianernas existens och hur de behandlats av kolonisterna. Som en student sammanfattade Quebecs historia: ”everyone got screwed”.  Det var ständigt britterna som framställdes som skurkarna.

I samband med presentationen påpekade Letourneau att det inte spelar någon roll vilket historiemedvetande studenterna uppvisar: det intressanta är att de uppenbarligen har ett historiemedvetande. Ur forskarperspektiv förstår jag hans uttalande, men måste invända att det ur typ alla andra perspektiv spelar en väldigt stor roll vad det är för historiemedvetande. Detta återför mig till min tidigare kritik emot historiemedvetandets didaktik: den är mycket viktig på så sätt att den sätter fingret på historiens betydelse för våra identiteter, men säger inget vidare om vad dessa idéer är eller ska vara. Identitetsaspekten kom upp i så gott som alla presentationer jag lyssnade till, men ingen tog tag i kärnfrågan: vad är det för identiteter vi talar om? Vad är det för identiteter som bildas av historieundervisning, eller undervisning över huvud taget? Finns det några slags önskvärda identiteter som ska uppnås? Hur ser de ut i så fall, och hur kan man nå till dem? Spelar det någon roll om vi talar om personliga identiteter, sociala identiteter, etnisk-religiösa identiteter, nationella identiteter, övernationella identiteter? Jag tror att dessa frågor är mycket centrala, och har förstås mina egna tankar om dem. Men överlag behöver denna diskussion, om skolan som indoktrinerande institution och dess eventuella betydelse och roll i en globaliserad värld, uppmärksammas mer.

I nära anslutning till detta förekom några presentationer, bland annat av Thomas Nygren, om mänskliga rättigheter i undervisningen. Här fanns en tendens att se FN:s mänskliga rättigheter som universella, vilket dock uppmärksammades och kritiserades av de deltagande. Men det reste också frågan om hur mänskliga rättigheter ska tas upp i undervisning, och vilka? FN:s? Europarådets? Kairodeklarationens? Och så vidare.

Utvecklingen av en ny fascism

Den sista presentation jag tänker kommentera är Kerstin von Brömssens presentation av tankeinnehållet i Anders Behring Breiviks Manifest 2083. Hon är i färd med att göra en diskursanalys av detta manifest och presenterade några centrala delar av tankeinnehållet:

Jag har läst delar av detta 1500-sidiga dokument, men inte orkat ta mig igenom särskilt mycket, så det var skönt att få de tendenser jag sett bekräftade av en mer noggrann läsare. Kerstin sammanfattade tankarna i tre negationer:

- antimultikulturalism

- antifeminism

- antiislamism

Detta påminde mig omedelbart om den klassiska fascismens tre negationer (antiliberalism, antikonservatism, antikommunism) och Kerstin bekräftade detta. Vi kan alltså se manifestet som ett exempel på hur den nya fascismen tar sig uttryck. Jag misstänker att vi kommer att få se mer av dessa tankeströmningar i framtiden.

En annan tydlig tråd var kopplingen till kristendom och korståg, vilket styrker mitt intryck att Breivik ser sig som en modern korsfarare. Och paralleller kan förstås dras till SS fascination inför riddarordnarna.

Antydningar till bejakande av våld fanns, men inte så tydligt. Däremot går det att se en stark strömning av förakt för svaghet, enligt Harald Ofstad själva kärnkomponenten i den nazistiska ideologin.  Det intressanta med detta är att Ofstad ser spår av detta tänkande även i det liberala konkurrenssamhället. Det innebär i så fall (tänker jag) att Breiviks ideologi inte är så främmande för vårt samhälle. Logiskt sett följer han principerna om marknadssamhällets konkurrens, men vidgar det till att omfatta konkurrens mellan etnisk/religiösa grupper. I det ljuset blir hans handlingar visserligen extrema men ändå skrämmande begripliga.

Det påpekades också att Breivik tycks ha fått de flesta av sina idéer via internet, och denna informationskanals betydelse för identitetsbildning kom alltså att uppmärksammas. Jag drog förstås parallellen till Thomas de Zengotitas bok Mediated, om hur medieringen av verkligheten blir verkligare än verkligheten själv, eftersom den medierade verkligheten är klarare, enklare, tydligare och mer HD än verkligheten i sig.

Det går förstås att skriva mera, mera om detta, men just nu känner jag mig ganska uttömd på tankar....