Kön, religion och kulturkrockar

Del 3 av genushistorian handlar om tidsperioden ca 500-1500. Här är den:

Tiden från senantiken till medeltidens slut präglades av många dynamiska utvecklingar som ledde till ökad kontakt mellan olika kulturer. Av särskild vikt är utvecklingen av de stora missionerande religionerna, buddhism, kristendom och islam. Dessa religioners utgångspunkt var att män och kvinnor är principiellt andligt jämställda, något som potentiellt kunde utmana den patriarkala samhällsstrukturen när dessa religioner spreds. Överlag ledde dock dessa kontakter till ökade skillnader mellan könen. I detta avsnitt kommer vi att granska den klassiska kristna kulturen i Europa, för att därefter se på buddhismens och islams påverkan.

Den kristna kulturen

Könssynen och synen på sexualitet i det medeltida Europa kom att djupt präglas av kristendomens segertåg.

I den tidiga kristendomen var det asketiska livet ett ideal, och hängivna kristna skulle försöka efterlikna Jesus. När kristendomen fortfarande var en underjordisk religion i romarriket, var det just fattigdom och enkelhet som lyftes fram, i motsats till den romerska kulturens överflöd. Vid denna tid hörde kvinnor till de främsta spridarna av kristendom, just för att kristendomen predikade allas likhet inför Gud.

När kristendomen på 300-talet blev etablerad statsreligion i romarriket ändrades detta. Aposteln Paulus kvinnofientliga skrifter i Nya testamentet kom att bli tongivande. Synen på askes förändrades också när kyrkan blev en ekonomisk maktfaktor. I den bild av Jesus som kyrkan etablerade framställdes han som icke-sexuell. Därför praktiserade kristna asketer sexuell avhållsamhet. Detta färgade av sig på flera kyrkofäder som i sina skrifter uppvisar fientlighet mot sexualitet överhuvudtaget. Sex var till för fortplantning, och inte för njutning. Åtminstone teoretiskt införde kyrkan därför en sträng reglering av människors sexualliv. På 1100-talet införde påven Innocentius III dödsstraff för ”sodomi”. Vad sodomi var kunde variera i olika länder och tider. Exempel på vad som kunde definieras som sodomi:

”samlag mellan personer av samma kön, anala samlag (även inom äktenskapet), avbrutna samlag, samlag där kvinnan ligger eller sitter ovanpå mannen, alla typer av samlag utanför en kvinnas slida och till och med samlag med ”turkar, saracener och judar” (som jämställdes med ”hundar och djur”).” (Lars Bohman, Man och man emellan)

Den bibliska berättelsen om Adam och Eva kom att prägla synen på kvinna och man. Mannen var den strävsamma arbetaren, medan kvinnan var en fresterska och förförerska. Samtidigt fanns en motbild i jungfru Maria, den goda modern. Den kristna kvinnosynen var därför kluven. Alla goda egenskaper tillskrevs den asexuella jungfru Maria, medan alla dåliga tillskrevs urmodern Eva, som begått den ursprungliga synden som drivit ut mänskligheten ur Edens lustgård. Följaktligen ansågs endast en asexuell kvinna kunna vara riktigt god. En sexuellt aktiv kvinna liknade i någon mån den syndiga Eva.

Juridiskt sett var kvinnan omyndig och hade ingen äganderätt. En kvinna behövde nästan alltid en manlig förmyndare, i första hand sin make eller far, i andra hand närmsta manliga släkting. Det fanns två sätt för kvinnor att bibehålla en viss självständighet. Det ena var att gå i kloster, något som främst var förbehållet kvinnor ur de högre stånden. I klostret kunde kvinnan få en god utbildning och uppnå framstående positioner inom klosterhierarkin. De få kvinnliga författare och filosofer som går att finna i medeltidens Europa återfinns i klostren.

Det andra sättet var att bli änka medan barnen ännu var små. Då kunde kvinnan få förmyndarrätt över sina barn, och i städer kunde hon få rätt att fortsätta driva sin makes handels- eller hantverksverksamhet. Denna praxis kom dock med tiden att motarbetas av hantverkarskråna. En kvinna fick inte vara medlem i ett skrå, och det medförde att driftiga kvinnor kunde börja konkurrera med etablerade skrån. Istället för att acceptera kvinnor som medlemmar föredrog dock skråna att använda juridiska medel för att tvinga kvinnorna att upphöra med sin verksamhet.

Utomäktenskapligt sex fördömdes av kyrkan och otrohet straffades av lagen, men drabbade i praktiken kvinnan mycket hårdare än mannen. Utanför klostervärlden var en kvinnas hela existens beroende av en man, och en kvinna som blev övergiven av sin man hade mycket svårt att försörja sig. Om inte familjen kunde stötta henne blev hon ofta tvungen att prostituera sig för att överleva.

Denna hårda syn på kvinnans sexualitet är tydlig även i våldtäktsrättegångar. En våldtäkt var ett brott, men den kvinna som drabbades kunde få mycket svårt att gifta sig, eftersom kvinnan skulle vara oskuld innan äktenskapet ingåtts. I de flesta våldtäktsmål var därför kvinnans huvudkrav att gärningsmannen skulle gifta sig med henne.

Denna syn på kvinnlig sexualitet var den officiella och kyrkligt sanktionerade. Ju längre bort från maktens centrum man levde, desto mindre var påverkan från officiella värderingar. På landsbygden i många länder (i synnerhet i Skandinavien) var föräktenskapligt sex inga konstigheter – tvärtom förväntades det att en man och kvinna skulle lära känna varandra, även sexuellt, innan äktenskap ingick. I Sverige kallades denna sed för ”nattfrieri”.

Om den kristna kyrkan såg strängt på kvinnlig sexualitet var den ännu hårdare mot homosexualitet (även onani ansågs som onaturligt och fördömdes på samma sätt). Detta berodde dels på att homosexualitet fördömdes i Bibeln, men också på att homosexualitet förknippades med den förkristna tiden, med grekisk, fornnordisk och romersk religion. Kyrkans angrepp mot homosexualitet var ett sätt att profilera sig emot de forntida, ”hedniska” religionerna. I den kristna tankevärlden kom homosexualitet att förknippas med synd och ogudaktighet. Guds plan med sexualitet var att skaffa barn, och all sexualitet som inte direkt syftade mot fortplantning fördömdes som ”onaturlig”.

Den negativa synen på homosexualitet gjorde att det kunde vara användbart som retoriskt vapen. Ett vanligt sätt att smutskasta politiska motståndare var att beskylla dem för sodomi: även om det var svårt att finna fog för anklagelsen kunde blotta beskyllningen skada en persons offentliga ställning. Några kända exempel på kungar som anklagades för homosexualitet (och sedermera förlorade sin tron) är Edvard II av England och Magnus Eriksson av Sverige. Anklagelsen användes också mot tempelriddarna, som upplöstes som orden år 1311-12.

Eftersom homosexualitet sågs som ett så allvarligt brott är det mycket svårt att finna några tydliga spår av Europas homosexuella under medeltiden. De som var homosexuella försökte dölja det så gott de kunde. Bevarade rättegångsprotokoll från den kyrkliga inkvisitionen visar att homosexualitet förekom, och när det ertappades straffades det brutalt. Vanliga straff var tortyr, stympning (offren kunde få ögonen utstuckna samt händer och fötter avhuggna), kastrering och avrättning.

Buddhismen och Kina

Buddhismen uppstod i Indien, mycket som en reaktion mot det indiska samhällets brist på jämställdhet och jämlikhet. Även om buddhismen främst reagerade emot klasskillnader var även könsskillnader en viktig fråga. I buddhismen kunde kvinnor vara heliga, i markerad kontrast mot hinduismen och traditionell kinesisk kultur. Denna relativa jämställdhet ska inte överdrivas: buddhismen var kluven i könssynen, men var i alla fall långt mer jämställd än någon tidigare religion.

På 300-talet spreds buddhismen till Kina. Detta sammanföll med det kinesiska Hanimperiets sönderfall, så en viktig orsak till buddhismens framgångar verkar vara att folk kände sig otrygga på grund av politiskt kaos, och att den traditionella konfucianismen förlorade i prestige när imperiet splittrades. Konfucianer var kritiska till buddhismens individualistiska hållning och menade att den hotade att upplösa familjen. Ändå spreds buddhismen bland folket, och kejsardynastin Tang på 600-talet anammade buddhismen för att bli populär hos folket.

Buddhismen var ursprungligen strängt antisexuell. Det andliga var det viktiga, inte det kroppsliga. Denna stränga asketism tonades dock ned när buddhismen spreds till Kina. Med tiden kom sex att uppvärderas som en väg till upplysning. Legender uppstod om bodhisattvor som använde sex för att höja människor till nya medvetandenivåer. En gren av buddhismen utvecklade tantrisk yoga, där sex räknades som en religiös ceremoni.

Den kinesiska buddhismen blandades med daoism och konfucianism. De kvinnliga bodhisattvorna förkläddes i början till män (de avbilades med mustascher), men på 600-talet blev det accepterat att avbilda kvinnliga helgon som kvinnor. Trots sina jämställdhetsideal rubbade buddhismen aldrig den kinesiska familjen, men kunde i alla fall ge individer större valmöjligheter. Det blev möjligt för kvinnor att undkomma oönskade giftermål om de blev buddhistnunnor. Den andliga jämställdheten kanske också gjorde tillvaron mer uthärdlig för de kinesiska kvinnorna.

På 800-talet vände sig en försvagad Tangdynasti emot buddhismen i ett desperat försök att vinna anhängare bland de konservativa. Buddhister förföljdes och många tempel förstördes. Buddhismen överlevde i Kina, men försvagades och återfick aldrig samma inflytande.

Under Tangdynastin (ca 600-900) och Sondgynastin (ca 900-1279) spreds kinesiskt kulturellt inflytande till dittills oanad utsträckning. Stora delar av Centralasien, Tibet, Sydostasien, Korea och Japan påverkades. Fallet Japan visar hur sådan påverkan kunde utvecklas. Det forntida japanska samhället var ovanligt jämställt (vissa forskare tror t o m att det kan ha varit ett matriarkat), men från 600-talet började Japan ta betydande intryck av sin mäktiga kinesiska granne. Kvinnors rättigheter begränsades, och ett patriarkalt system infördes. Den kinesiska influensen var dock av varierande karaktär. Japansk buddhism förföljdes aldrig, utan fick en central ställning i landet. Den japanska varianten av buddhismen lämnade mycket utrymme åt kvinnor.

En annan effekt av Kinas kulturpåverkan var att männen helt ägnade sig åt kinesisk kultur och litteratur. Det var därför japanska kvinnor som utvecklade det särpräglade japanska skriftsystemet och skrev de stora japanska litterära verken, såsom Berättelsen om Genji, världens första roman, skriven av hovdamen Murasaki Shikibu.

Islams påverkan

Den islamiska religionens påverkan på könsrollerna var, precis som i buddhismens fall, dubbel. Å ena sidan var islam påfallande jämställd i sin samtid (sett till de religiösa föreskrifterna är islam otvivelaktigt den mest jämställda av de tre abrahamitiska religionerna).

När Muhammed etablerade islam som religion arbetade han aktivt för att förbättra kvinnans situation i det arabiska samhället. I Koranen fick kvinnor juridiskt definierade rättigheter som äganderätt och rätt till skilsmässa. Muhammed fördömde också dödandet av flickebarn som barnbegränsningsmetod. Överlag lyftes kvinnor fram och fick mer skydd än i någon av de andra religionerna.

Samtidigt gick islam inte emot den grundläggande patriarkala strukturen i samhället, utan accepterade och förordade tanken att män ska bestämma över kvinnor. Män hade överlag större rättigheter än kvinnor, både avseende ekonomi, politik och sexualitet. T ex bestraffades män mildare än kvinnor vid sexuella överträdelser. Den idealiska kvinnan skulle sköta hem, hushåll och barn.

Islam skilde sig från kristendom och buddhism i att ha en relativt avslappnad syn på sexualitet som något naturligt och självklart. Islam hade också ett avslappnat förhållande till preventivmedel, abort och homosexualitet, företeelser som tolererades även om de inte nödvändigtvis accepterades öppet. Eftersom realistiska avbildningar av människor inte är accepterat inom islam, uppkom ingen tydligt erotisk bildkonst i den islamiska högkulturen. Däremot fanns en riklig produktion av erotisk litteratur, där sagosamlingen Tusen och en natt är ett framstående exempel. Det kan för övrigt påpekas att seden att kvinnor rakar könshåret härstammar från den islamiska renlighetskulturen.

I takt med att islam spreds över Medelhavsvärlden skedde flera förändringar. Islam tillerkände kvinnan en sexualitet, och ironiskt nog innebar detta att stor vikt kom att läggas vid att kontrollera kvinnlig sexualitet. En metod var att lägga oerhört stor vikt vid att kvinnan skulle vara oskuld innan giftermål. En annan var bruket av slöja, som plockades upp från de tidigare Mellanösternkulturerna. Andra ursprungligen icke-islamiska seder som inkorporerades i den islamiska kulturen var bruket av harem (att kvinnor endast vistades i den privata delen av hemmet och alltså inte visade sig för manliga besökare) och, i nordöstra Afrika, kvinnlig omskärelse.

Några exempel på hur islam interagerade med tidigare kulturer får vi från islams spridning i Indien och Afrika. I Indien var den klara tendensen att de principer som var till nackdel för kvinnor i respektive kultur behölls i blandningen mellan hinduism och islam. Således övergavs den islamiska principen att kvinnan skulle få behålla sin del av hemgiften som sin egendom vid äktenskap, och ersattes av den hinduiska, där mannen fick hela hemgiften. Åt andra hållet spreds från islam bruket att kvinnor skulle bära slöja och leva avskilda från offentligheten. Denna sed, som i Indien kallades purdah, spreds långsamt och ledde till en starkare uppdelning av manligt och kvinnligt än i traditionell indisk kultur. I början av 1800-talet var det inte längre acceptabelt att kvinnor skördade tillsammans med män, utan kvinnorna fick sköta sysslor som gjorde att de inte rörde sig utanför gården.

I Östafrika blandades islam med kulturer där kvinnor kunde ha en stark ställning, och då kunde Koranens regelverk stärka deras position. I Östafrika fick således kvinnor jämbördig arvsrätt med män. Den typiskt islamiska klädkoden slog heller inte igenom här. Kvinnors arbete var för viktigt för ekonomin, så opraktiska slöjor och segregering skulle helt enkelt inte ha fungerat. Små småningom slog bruket dock igenom, främst i Sudan och Somalia. På 1600-talet började kvinnornas starka ställning i regionen att undergrävas. Det berodde delvis på den arabiska slavhandeln. Svarta kvinnoslavar från Östafrika sågs som mycket attraktiva, och kvinnorna började därmed alltmer att behandlas som en handelsvara. Försämringarna för kvinnorna hade säkerligen också att göra Östafrikas övergång till mer bofast kultur. Här kan vi se en parallell till turkarna: medan turkarna levde som nomader var könen förhållandevis jämställda, oavsett om de hade konverterat till islam eller ej. Men när turkarna övergick till ett mer bofast liv, övergick de också till traditionellt islamiska könsmönster.

forntiden och antiken - patriarkatets olika gestalter

Del 2 av genushistorian:

Stenåldersmänniskorna levde som nomader, utan några fasta bosättningar. I nomadsamhället fanns inga fasta könsgränser, och inte heller några fasta klassgränser. Nomadernas arbete gick främst ut på att få tag på mat, vilket de fick genom jakt och genom insamling av ätliga växter. Ofta framställs nomadlivet som uppdelat: männen jagade och kvinnorna samlade. Men den information vi har om senare nomadsamhällen tyder på att det inte existerade någon sådan arbetsdelning. Snarare var det så att de som var friska och starka nog hjälpte till med den fysiskt krävande jakten, medan de som av olika skäl inte orkade (ålder, sjukdom, graviditet) ägnade sig åt samlande. Eftersom män överlag har större fysisk styrka än kvinnor och inte blir gravida, blev jakten med tiden förmodligen mer ihopkopplad med just männen.

Om stenålderns sexualitet finns två popoulärkulturellt etablerade bilder. Den ena är grottmannen som ”klubbar” kvinnan i huvudet och drar med henne hem till sig för att ha sex. Den andra är att sexuellt umgänge på stenåldern var fritt och kravlöst. Ingen av dessa bilder stämmer. Det som är säkert är att stenåldersmänniskorna lyfte fram sex som en källa till njutning. Arkeologerna har funnit Statyetter och bilder som visar stora manliga penisar, vilket tyder på att manlig virilitet ansågs viktigt. Kvinnoavbilder från denna tid är fylliga och runda, vilket visade förmåga att orka bära barn.

Detta firande av mänsklig sexualitet kotrasterade dock mot en hård verklighet: nomadsamhället var begränsat i resurser. Ohämmad sexualitet med påföljande befolkningsökning skulle ha lett till matbrist och svält för barnen. Därför reglerades sexualiteten på olika sätt. Det tydligaste var lång amningstid för barnen, upp till sex år, eftersom mjölkproduktion fungerar som ett naturligt preventivmedel.

Intersexuella personer sågs ofta som särskilt kopplade till andevärlden, och kunde få viktiga religiösa funktioner. Präster/shamaner i många samhällen kunde vara transvestiter och ha sexuellt umgänge med både män och kvinnor. Överlag finns inga tecken på att stenåldersmänniskorna gjorde någon skillnad på homo- och heterosexualitet.

Jordbruksrevolutionen
Den stora uppdelningen mellan könen började ske i samband med jordbruksrevolutionen, för ca 10 000 år sedan. Människorna övergick då till att bli bofasta jordbrukare och boskapsskötare. Detta medförde att människorna kunde börja skaffa fler barn; i nomadsamhällen kunde en familj inte skaffa så många barn i följd, eftersom barnen behövde bli stora nog för att ta sig fram själva innan nya barn kunde skaffas. Dessutom tenderade kvinnorna att amma sina barn längre, vilket medförde att de inte var fruktsamma. Men när människorna var bofasta fanns ingen sådan begränsning. Det innebar att de bofasta kvinnorna oftare var gravida och därmed stannade i hemmet, medan männen tog hand om sysslorna utanför hemmet, som att föra boskapen till betesmarker. Därmed uppstod en tydlig arbetsdelning mellan könen: männen tog hand om sysslorna utanför hemmet, medan kvinnorna skötte om sysslorna i hemmet.

De förändrade förutsättningarna för att skaffa barn innebar att synen på sexualitet försköts: njutningsaspekten tonades ned, och den reproduktiva sidan betonades. En fullkomligt oreglerad reproduktion var dock sällan önskvärd, så kulturella föreställningar började införas för att begränsa sexualiteten. Vanliga sådana var att kvinnan var ”oren”och därmed sexuellt otillgänglig, t ex i samband med menstruation eller efter barnafödsel. En annan var att den sexuella aktiviteten ålderbegränsades: det ansågs inte acceptabelt för människor under en viss ålder att ha sex (ofta gick gränsen vid femton år, men det kunde variera beroende på kön och kultur). Det slitsamma jordbruksarbetet innebar också att människor hade mindre energi för sexuell aktivitet, särskilt från treetioårsåldern och uppåt.

Några särskilda sexuella beteenden uppstod i och med fasta jordbrukssamhällen. I lagarna börjar tidelag (sex med djur) att definieras som ett brott, vilket tyder på att det förekom, förmodligen som en följd av att människor och djur levde nära intill varandra på bondgårdarna. Ett annat brott av sexuell karaktär som omnämns i de äldsta nedskrivna lagarna är våldtäkt (som dock förmodligen förekom även tidigare). Överlag sågs våldtäkt vid denna tid som ett brott mot den drabbades familj, inte mot individen.

Varför blev männen dominerande i bofasta samhällen?
I majoriteten av bofasta samhällen blev männen dominerande i det offentliga livet. Detta hängde samman med att deras sysslor var förlagda utanför hemmet. Säkert spelade skillnaden i fysisk styrka också en roll. Det var huvudsakligen män som blev krigare, och därmed fick kontroll över våldsutövningen i samhällena. Med vapenmakten kom den politiska makten.

En annan faktor som därefter kom att spela en viktig roll var uppkomsten av privat äganderätt och arvsrätt. När rikedom började värderas i materiella tillgångar (jordegendomar) blev frågan om arvsrätt mycket viktig. För en man var det viktigt att hans barn skulle ärva jorden, inte någon annans. Eftersom män hade den militära och politiska makten kunde de skapa lagar som begränsade och kontrollerade kvinnors sexualitet.

Mansrollen i dessa jordbrukskulturer kom att präglas av dominans och hårdhet. Det ansågs omanligt att visa mjukhet, och mannens ansvar som krigare, politiker och den som skulle försörja familjen betonades.

Myten om amasonerna
Det är viktigt att komma ihåg att könsarbetsdelningen var typisk just för bofasta samhällen. Nomader fortsatte att leva som de alltid hade gjort, utan några fasta könsgränser. Eftersom de bofasta kulturerna var de som utvecklade skrivkonst och statssystem kom deras värderingar att prägla de flesta samhällen. När de bofasta stötte på nomader kunde de ibland förundras över att kvinnliga nomader förde krig, som ansågs vara en manlig syssla. Den grekiska historikern Herodotos berättar t ex om amasonerna, kvinnokrigare som ska ha styrt sina egna, totalt kvinnodominerade samhällen. Många arkeologer har letat efter spår av amasonerna, men inte hittat något. Myten om amasonerna kommer förmodligen just från grekernas kontakter med olika nomadfolk – det är säkert belagt att forntida nomadfolk som skyter, sarmater och cimmerier hade både krigarmän och krigarkvinnor, utan någon särskild åtskillnad mellan dem. Med tiden kom dock nomadernas könsroller att påverkas, dels av kontakten med bofasta folk, dels av nomadernas egen övergång till herdekultur med boskapsskötsel som främsta näring. Resultatet var att kvinnornas status sjönk avsevärt. I vissa tongivande nomadkulturer, som turkarna och mongolerna, vidmakthölls dock den någorlunda jämställdheten så länge de var nomader.

De bofasta folken kom med tiden att uppfatta sig själva som ”civiliserade”, medan nomader ansågs vara ”barbarer”. Detta kom också att prägla synen på könsarbetsdelning. Det kom att anses ”barbariskt” att låta kvinnor ägna sig åt krigföring, och ”civiliserat” att begränsa dem till hemmen.

Könsroller i de antika imperierna, ca 500 f v t till 500 v t
När jordbrukssamhällena utvecklades till imperier, utvecklades också könsrollerna. Överlag förstärktes könsskillnaderna av imperiebyggena. Detta berodde främst på att överklassen i imperiet samlade på sig stora rikedomar, vilket medförde att elitens kvinnor inte fyllde någon praktisk roll för ekonomin, utan blev använda som ett slags dekorationer i offentliga sammanhang. Denna dekorativa syn på kvinnor blev tngivande i samhället, eftersom de lägre klasserna försökte efterlikna elitens kultur. Några konkreta exempel på att kvinnorna förlorade en praktisk roll var seden med slöja i Mellanöstern och fotbindningstraditionen i Kina.

Sexualiteten reglerades och organiserades mer i takt med samhällets utveckling. Framför allt fortsatte kvinnors sexualitet att begränsas. Vid denna tid uppkom föreställningen att det var viktigt för kvinnan att vara oskuld när hon gifte sig. För mannen var det dock acceptabelt att vara sexuellt aktiv, i huvudsak genom att ha sex med prostituerade. För att minska risken för sexuell otrohet och skydda flickans oskuld giftes hon bort tidigt, oftast så snart hon inträtt i puberteten. Män var tvungna att kunna erbjuda sin hustru ett hem med grundläggande ekonomisk trygghet, och gifte sig därför senare, ofta i 25-30-årsåldern. Äktenskapen blev därmed systematiskt ojämställda.

Homosexualitet mellan män var överlag accepterat, men homosexuella förhållanden markerade normalt dominans: i Grekland var det brukligt att en välbärgad man tog en ung pojke som sexualpartner och lärling, så relationen var inte jämlik. I Rom lades stor vikt vid själva penetrationsakten: den som penetrerade var manlig, oavsett om hans sexualpartner var man eller kvinna, men det ansågs omanligt att låta sig penetreras.

I en jämförelse mellan civiliationerna framstår Kinas som stelast i könsrollerna: den dominerande konfucianismen betonade mannens roll som familjens härskare, liknande kejsarens roll i riket. I teorin skulle beroendet mellan man och hustru vara ömsesidigt, men i praktiken var det manlig dominans som gällde. Kvinnan skulle lyda både sin make och hans föräldrar, och skulle stanna i hushållet och föda söner.

Jämförelsevis var den indiska kulturen något mer avslappnad i synen på mans- och kvinnoroller. Kvinnor kunde röra sig förhållandevis fritt, och i relationer betonades vikten av sensualitet och kärlek. Samtidigt var kvinnan tydligt underordnad mannen, och i finare familjer giftes hon bort av sina föräldrar. För männen fanns ett alternativt mansideal som präst. Den indiska kulturen såg dock mycket negativt på homosexualitet, som däremot var accepterat i Kina.

I medelhavskulturerna var könsrollerna varierande, men otvivelaktigt patriarkala. Decentraliserade kulturer som Mesopotamien och Grekland betonade den kvinnliga underlägsenheten särskilt. I dessa kulturer var den enskilda mannens roll som härskare och politiskt aktiv särskilt viktig, vilket förmodligen påverkade det hårda kvinnoförtrycket. I mer centralstyrda kulturer, som Egypten, låg härskarattributet främst på rikets härskare, och därmed kunde kvinnor behandlas bättre: betoningen låg på att alla människor, män som kvinnor, var undersåtar under härskaren.

Några särskilda fall är de utpräglade militärkulturerna Sparta och Rom. Sparta uppvisade en ovanligt stark position för kvinnor; de hade äganderätt och fick röra sig fritt. I den grekiska litteraturen framhölls spartanskornas liv som en dröm för andra grekiska kvinnor. Förklaringen till detta är att Sparta var helt genommilitariserat: varje man tränades till att bli soldat i den spartanska hären. Med männen ute på ständiga fälttåg förväntades kvinnorna sköta jordbruket därhemma och övervaka slavarna. De spartanska kvinnornas främsta roll var dock att föda fram nya söner som kunde bli soldater i den spartanska krigsmaskinen.

I Spartas hårdföra krigarkultur ingick homosexualitet som en självklar ingrediens. De spartanska soldaterna uppmuntrades att inleda förhållanden med varandra. Tanken var att två män som älskade varandra inte skulle överge varandra på slagfältet, utan skulle kämpa extra modigt vid varandras sida.

Romarrikets kultur präglades av dess expansion från en blygsam stadsstat till en världsimperium. Det tidiga Rom uppvisade en klart kvinnoföraktande kultur liknande den typiskt grekiska, men när romarriket militariserades, expanderade och blev ett kejsardöme förbättrades kvinnornas ställning väsentligt. I kejsartidens Rom hade kvinnor äganderätt och samma juridiska rättigheter som ämnnen. En kvinna fick driva affärsverksamhet, skilja sig, röra sig fritt på stadens gator och ha ett eget socialt liv, utan sin makes inblandning.

Genushistoria del 1: inledning

Jag håller på att arbeta om min kurs i genushistoria. Jag publicerar de olika delarna här på bloggen allteftersom, och tar tacksamt emot synpunkter/kritik. Som det ser ut för närvarande kommer framställningen bestå av sex delar:

1) Inledning och definitioner

2) Forntiden och antiken: patriarkatets olika gestalter

3) Kön, religion och kulturkrockar, ca 500-1500

4) Följder av Europas expansion, ca 1500-1750

5) Kön, sex och modernitet, 1750-1950

6) Den globaliserade världen

Här kommer nu del 1:

INLEDNING

Den här delkursen handlar om synen på manligt och kvinnligt i historien. Frågan om skillnader mellan män och kvinnor, och synen på sexualitet överhuvudtaget, är än idag heta debattfrågor, och den här kursens syfte är att visa hur synen på manligt och kvinnligt förändrats under historien.

Diskussionen om manligt och kvinnligt är till brädden fylld med olika teoretiska begrepp, vilket gör en framställning extra krånglig. Framställningen börjar därför med en några begreppsdefinitioner, i förhoppningen att begreppen ska bli någorlunda tydliga och inte vålla alltför mycket huvudbry.

Det bör påpekas att så gott som all information om homosexualitet handlar om manlig sådan. Forskningen om kvinnlig homosexualitet i historien är drabbad av dubbla mörkerproblem och det är svårt att få tag på lättillgänglig information.

Det bör påpekas att framställningen av nödvändighet är grovt generaliserande: det har funnits många historiska samhällen, även inom Europa, som radikalt skilt sig från de samhällen som ligger till grund för denna översikt. Det är ändå min förhoppning att denna översikt ger en någorlunda god bild av genusutvecklingen i stora drag.

1. Inledande definitioner

Genus – kön

Begreppet genus är ett relativt nytt begrepp, som ofta används istället för kön. De två begreppen betyder dock inte samma sak.

Kön är ett biologiskt begrepp. Inom biologi diskuteras många olika definitioner av kön, men i detta sammanhang ska vi nöja oss med den enklaste och mest allmänt accepterade definitionen: en organisms kön avgörs av vilken slags könsceller den producerar. Däggdjur har två olika kön, men det finns många arter som har fler än två (t ex har slemmögelsvampen Physarum polycephalum mer än femhundra olika kön). När det gäller tvåkönade arter brukar man skilja mellan de organismer som producerar förhållandevis små könsceller (=hankön) och de som producerar förhållandevis stora könsceller (=honkön).

Genus är däremot ett socialt begrepp intimt sammankopplat med människan. Genus avser de egenskaper som samhället tillskriver de olika könen, t ex att män skulle vara mer tävlingsinriktade medan kvinnor skulle vara mer omtänksamma. I vardagstal använder man ofta uttrycket könsroller.

Kopplingen mellan kön och genus är mycket omdiskuterad. Vissa beståndsdelar i könsroller kan bygga på olika sorters biologiska/fysionomiska skillnader, men själva poängen med genusbegreppet är att lyfta fram att de skillnader som finns alltid blir tolkade och kodade på olika sätt av samhället. En vanlig tanke i genusteori är att könsrollerna ofta verkar förtryckande på individer.

Biologiska fakta om mänsklig sexualitet

Jämfört med de flesta däggdjursarter har människan ovanligt många erogena zoner på kroppen – stimulerar sexuell aktivitet. Människokvinnor är som mest fertila under några dagar varje månad, vilket är oftare än många andra däggdjur, och kan stimuleras sexuellt även när fertiliteten är låg, eller efter att de nått klimakteriet. Det finns därmed ingen särskild parningssäsong för människor.

Mänsklig sexuell aktivtet är därmed inte med nödvändighet kopplad till reproduktion. I denna klyfta mellan sexuell lust och reproduktiv förmåga finns en möjlighet för experimenterande med olika typer av sex. Att reglera detta blir en samhällelig fråga, i synnerhet då mänsklig reproduktiv förmåga är större än de flesta familjer eller samhällen oftast vill. Ett par som skaffar alla barn de kan får i genomsnitt 14 barn under sin livstid.

Vissa biologer lyfter fram biologiska könsskillnader som förklaring till skilda sociala beteenden. Män, som producerar sperma kontinuerligt, är ”naturligt” lagda åt att ha så mycket sex som möjligt med så många olika partners som möjligt, för att sprida sina gener. Kvinnor däremot, med ett begränsat antal ägg och ansträngningen att faktiskt bära barnet innan födseln, är ”naturligt” mer lagda åt att vara nogräknade i sitt val av partners och försöka ordna en stabil tillvaro åt sin avkomma. Tanken med denna teori är att förklara (men inte ursäkta) en del sexuella beteenden, som exempelvis våldtäkt av kvinnor i krig. Teorin är omstridd, och måste, om den anses riktig, modifieras med hänsyn till individuell och kulturell variation.

En del forskare hävdar att ungefär 10% av befolkningen är ”naturligt” homosexuell. Detta har ifrågasatts, både av traditionalister som ser homosexualitet som en synd eller sjukdom, och av de som anser att sexuell identitet snarare är resultatet av kultur och sociala omständigheter. En liten del av Jordens befolkning föds med oklar könstillhörighet.

Genusordning och heteronormativitet

Den syn på manligt och kvinnligt som ett visst samhälle har brukar kallas för genusordning. I modern genusforskning lyfter man ofta fram att de flesta samhällen har en heteronormativ genusordning. Det betyder att samhället oftast utgår från att heterosexualitet är den ”normala” sexualiteten (den är norm), medan andra former av sexualitet (t ex homosexualitet) betecknas som ”avvikande”.

Patriarkat och matriarkat

Begreppen patriarkat och matriarkat används för att beskriva vilket kön som dominerar i ett samhälle. I ett patriarkat (fadersvälde) är det männen som har makten. I ett matriarkat (modersvälde) är det kvinnorna. Nästan alla kända samhällen har varit patriarkat.

Naturlighetsargumentet

Ett vanligt förekommande argument i frågor om könsroller och sexualitet är naturlighetsargumentet. Det bygger på tanken att det som är naturligt är bra, medan det som är onaturligt är dåligt. De som använder naturlighetsargumentet försöker sedan hävda att vissa företeelser (t ex homosexualitet eller att kvinnor har sex med olika män) är onaturligt, och därmed dåligt.

Det finns två problem med naturlighetsargumentet:

1) Vad innebär det att något är ”naturligt”? Det finns många olika sätt att definiera ”naturlighet”, men en definition som är ganska vanligt förekommande idag är naturligt = förekommer i naturen (till skillnad från i ”kulturen”, det vill säga de mänskliga civilisationerna, som på något sätt anses vara skilda från naturen). Om man använder denna definition måste man dock bland mycket annat acceptera följande som naturligt (och därmed bra): homosexualitet, bisexualitet, transsexualitet, otrohet (både kvinnors och mäns) och gruppsex, och därutöver även krig, våldtäkt och kannibalism. Det här är företeelser som en del vill fördöma som "onaturligt", men det stämmer inte med biologiska fakta.

2) Varför är något som är naturligt nödvändigtvis bra? (se de senare exemplen under 1 ovan).

Kapitalismen - historiens slutpunkt?

När Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet var det många som såg det som kapitalismens slutgiltiga triumf. Den amerikanska filosofen Francis Fukuyama talade till och med om ”historiens slut” – det liberala kapitialistiska samhället var helt enkelt det bästa samhälle som kunde förverkligas i sinnevärlden.

Det är lätt att fnysa åt Fukuyamas drastiska formulering. 1990-talets utveckling i Europa visade med all önskvärd tydlighet att historien inte alls var slut, och på 2000-talet bara fortsatte det, med global terrorism och ”krig mot terrorn”. Men Fukuyamas underliggande poäng rubbades egentligen inte av detta, och förtjänar egentligen en närmare granskning. Är vårt kapitalistiska samhälle det optimala samhället, det bästa vi kan åstadkomma?

En som besvarar frågan med ett rungande NEJ är en amerikanska matematikern och filosofen David Schweickart. Schweickart har skrivit flera böcker där han kritiserar kapitalismen och föreslår ett, enligt honom, bättre alternativ. Jag har nu läst hans mest lättillgängliga bok, After Capitalism (2002) för att kunna ta ställning till hans tes. I denna text försöker jag recensera boken ifråga.

Efter ett inledande kapitel som definierar de teoretiska utgångspunkterna och avgränsar arbetet, ägnar Schweickart ett kapitel åt att definiera kapitalism och förklara hur en kapitalistisk ekonomi fungerar. Därefter formulerar han sitt tänkta alternativ, som han kallar ekonomisk demokrati. Kapitel fyra går igenom kapitalismens nackdelar, för att därigenom bereda jordmånen för kapitel fem, som ska visa att ekonomisk demokrati är ett bättre alternativ än kapitalism. Det avslutande kapitlet går ut på att visa hur vi kan ta steget från kapitalism till ekonomisk demokrati.

Diskussionen av vad kapitalism är är den mest avancerade i boken. Schweickart utgår från neoklassisk ekonomisk teori för att förklara kapitalismens väsen. Jag ska inte rekapitulera den genomgången i detalj – jag kommer ändå inte kunna göra det särskilt bra, utan att den blir lika lång som i boken. Istället lyfter jag här fram de centrala roller som Schweickart framhåller är centrala i kapitalistisk ekonomi:

Arbetare: Arbetare är de som säljer sin arbetskraft i utbyte mot lön.

Entreprenör: En entreprenör är en person som startar och driver ett företag.

Kapitalist: En kapitalist är en person som har så stora materiella tillgångar att han/hon kan leva på dessa utan att behöva arbeta.

De här definitionerna är inte unika på något sätt, utan borde vara rätt okontroversiella. Det är tydligt att Schweickart bygger mycket på Marx förstås. I det kapitalistiska systemet spelar kapitalisten en nyckelroll i ekonomin genom att kunna använda sitt kapital för investeringar i affärsverksamheter.

Lägg märke till att Schweickart skiljer på entreprenörer och kapitalister. Gränsen är inte helt skarp: han påpekar att en del kapitalister agerar som entreprenörer och en del entreprenörer blir kapitalister. Så varför skiljer han dem åt? Poängen med det är att visa att entreprenörer behövs, men inte kapitalister.

Ekonomisk demokrati, Schweickarts föreslagna alternativ till kapitalism, bygger just på detta: i den ekonomiska demokratin finns arbetare och entreprenörer, men kapitalisten får ägna sig åt något annat än att vara kapitalist, han/hon får bli antingen arbetare eller entreprenör.

Men hur fungerar detta? Varifrån kommer investeringarna i en ekonoisk demokrati? Ja, först och främst, själva beteckningen ”ekonomisk demokrati” kommer just ifrån att arbetarna ska ha kontroll över arbetsplatsen. Alla anställda är medbestämmande på arbetsplatsen och är med och utser ledningen, som i politiska val. De vinster som företaget gör fördelas mellan delägarna (alltså arbetarna) och blir därmed deras lön. Denna fördelning kan variera beroende på t ex kompetens eller anställningstid. Det avgör personalen på arbetsplatsen. Det är liksom det som är poängen, att personalen ska ha kontroll över sin egen arbetsplats. De demokratiskt styrda företagen konkurrerar med varandra på en marknad. Kapital genereras genom att statliga banker tar ut en kapitalskatt från företagen. Dessa pengar kan sedan användas för nyinvesteringar.

Den ekonomiska demokratin blir därmed en marknadsekonomi, men den är inte en kapitalistisk sådan, utan snarare vad Schweickart själv kallar ”marknadssocialism”.

Nå, alternativ i all ära, men för att göra ett alternativ attraktivt måste man visa tre saker: för det första att det rådande tillståndet har allvarliga brister/nackdelar, för det andra att alternativet är bättre (dvs råder bot på/lindrar det förra alternativets brister utan att andra, värre brister uppstår) och för det tredje att alternativet är möjligt att uppnå. Att visa det första är knappast något problem. Schweickart listar kapitalismens huvudsakliga negativa följder: ojämlikhet, arbetslöshet, överarbete, fattigdom, korruption av demokratin och miljöförstöring. Jag tänker inte gå närmare in på att redogöra för fleratlet av dessa: den som tvivlar på att kapitalismen antingen ger upphov till dessa fenomen eller i alla fall tillåter dem att fortleva ostört behöver bara studera världen för att se att det är så.

Den enda som kan framstå som kontroversiell är väl korruptionen av demokrati. Det Schweickart menar är att det existerande västerländska systemet inte är en fungerande demokrati, detta utifrån definitionen att i en demokrati får det inte finnas en viss klass eller grupp av människor som är särskilt privilegierad och har mer inflytande över politiken än resten av befolkningen. Om sådana faktorer föreligger i en i övrigt demokratisk struktur, kallar Schweickart det för en polyarki snarare än en demokrati.

Vilken är då den privilegierade gruppen i vårt samhälle, och vad har den för makt? Enligt Schweickart är svaret naturligtvis kapitalisterna, och kapitalisternas makt ligger just i att de kan flytta kapital fritt, som de själva vill. Det betyder att de får ett oerhört indirekt inflytande på ett lands politik. Politikerna kan inte lägga upp vilken ekonomisk politik som helst, för om de går emot kapitalisternas önskemål kommer det att leda till ”kapitalflykt”, alltså att kapitalisterna flyttar sina pengar ut ur landet. Det kan de göra i det rådande systemet, eftersom det är deras pengar att göra vad de vill med. Därmed påverkar de i hög grad alla länders ekonomiska politik, utan att resten av befolkningen har något alls att säga till om.

I den ekonomiska demokratin kommer flertalet av dessa problem att lindras. Demokratiskt styrda företag kommer, enligt Schweickardt, inte att hänfalla åt en lika aggressiv och hänsynslös konkurrens som de nuvarande diktatoriska. Därmed kommer konkurrensens negativa effekter: arbetslöshet, ojämlikhet, fattigdom, miljöförstöring och överarbete att minska, mycket därför att det inte ligger i arbetarnas eget intresse att överarbeta eller ha en pool av arbetslösa. Ojämlikheten kommer att minska eftersom de enorma skillnader som kapitalismen tillåter och uppmuntrar kommer att elimineras genom den ekonomiska demokratin. Det finns människor som hävdar att ojämlikhet är bra, för det motiverar människor att arbeta. Men som jag tidigare påpekat tänker sig inte Schweickart en total utjämning, så att alla har det exakt lika, utan snarare att eliminera de största skillnaderna, så att de fattigaste får en acceptabel tillvaro samtidigt som de rikaste inte är fullt så rika som i nuläget.

En annan aspekt av Schweickarts ekonomiska modell är att eliminera den globala frihandeln. Genom protektionism kommer inhemska marknader och företag att skyddas, och företag kommer att hindras från att utnyttja skillnader i levnadsstandard eller miljöhänsyn för att uppnå konkurrensfördelar. ”Fair trade, not free trade” är mottot. Angående detta kan det vara värt att citera Schweickart direkt:

”Make no mistake: free trade is a fool’s game for the underdog – for workers in contest with capitalists, for poor countries when dealing with rich countries. Not all anti-free-trade programs are progressive, but progressives should not cede protectionism to the reactionaries. Properly constructed fair trade can greatly benefit working people of all nations.” (s. 170)

Det största återstående problemet, och det som Schweickart har mest problem med, är miljöförstöringen. Han erkänner att ekonomisk demokrati i sig inte räddar världen undan överbefolkningsproblematiken och resursutarmningen, men menar att ekonomisk demokrati i alla fall ger folket större inflytande i besluten om hur vi ska förhålla oss till miljöproblemen.

I bokens sista kapitel resonerar Schweickart om hur en övergång till ekonomisk demokrati skulle kunna gå till. Han ställer upp två olika tänkta scenarier,”Radical quick” respektive ”Once more, this time with feeling (for the stockholders)”. En förutsättning för båda är att en vänsterregering med ekonomisk demokrati på agendan kommer till makten. I det radikala scenariot är reformerna nästan revolutionära, då de genomförs över en natt: banker förstatligas, företagen blir arbetarnas ägodelar och abstrakta tillgångar som aktieinnehav elimineras.

Schweickart själv menar att det radikala scenariot är osannolikt, då det skulle vara mycket traumatiskt för alltför många människor. Istället förespråkar han det andra alternativet. Det innefattar samma komponenter som det radikala, men sker i långsammare takt och ackompanjeras av en kompensationskampanj där staten helt enkelt ersätter aktieägare och dylika för den förlust de lider i samband med övergången.

Den här ekonomiska modellen är på många sätt imponerande. Ekonomisk demokrati i Schweickarts tappning blir en ”successor theory”, som tar vara på kapitalismens goda sidor men eftersträvar att eliminera, eller i alla fall minimera, dess dåliga. Som representant för modern socialism/kommunism är den väldigt långt ifrån 1900-talets centralstyrda sovjetprojekt, och undgår därmed all kritik för att leda till en överstark byråkrati eller en superstat.

En sak som jag själv gillar med den ekonomiska demokratin är att den borde vara ett effektivt motmedel mot alienation. I den ekonomiska demokratin är människorna på ett helt annat sätt delaktiga i produktionen och har möjlighet att påverka sin egen arbetssituation.

Det finns dock en del problem. Ett sådant är att Schweickart tar väl lätt på miljöproblemen. Eller inte lätt, men det är i alla fall så att han inte har någon riktigt klar lösning. Till hans försvar kan anföras att boken inte handlar om det, och det är klart. Men det finns en del tecken på kluvenhet i miljöfrågorna. En av de fördelar han lyfter fram med ekonomisk demokrati är att i det tryggare samhälle som blir följden av ökad jämlikhet och mindre utslagning kommer det tänkbart bli mindre ångestfyllt för människor att skaffa barn, så födelsetakten kommer att öka. Jag har svårt att se det som en direkt fördel, i alla fall globalt sett- Schweickart erkänner att befolkningsökningen är ett problem, men undviker problemet genom att hänvisa till att med ökad jämlikhet kommer födelsetalen att minska, eftersom folk inte behöver skaffa barn för att ha dem som arbetskraft. Detta argument, känt som ”den demografiska transitionen”, ställer jag mig skeptisk till. Men å andra sidan är miljöproblematiken inget exklusivt problem för ekonomisk demokrati – tvärtom är ju miljöfrågorna akuta nu, i rådande tillstånd. Ekonomisk demokrati skulle inte förvärra situationen, och skulle tänkbart kunna förbättra den genom att minska den värsta exploateringen av både människor och miljö.

Det finns andra frågetecken i Schweickarts framställning. En sak jag fastnade på är hur han tänker sig att man ska göra med arvsrätt i den ekonomiska demokratin. Han påpekar på ett ställe (s. 133) att systemet som sådant inte hindrar en från att försöka samla stora rikedomar; det är bara inte så stor poäng i det. I ekonomisk demokrati går det inte att spekulera i aktier och dylikt, och därför blir en kapitalackumulation mycket mer linjär. Han ger ett exempel: genom att spara 20 000 dollar om året kan man bli miljonär på 50 år. Och det är man fri att göra, men Schweickart ser inte poängen. Själv ser jag den i arv. Om ens barn kan ärva ens besparingar finns det ett mycket starkt incitament att spara pengar, för att göra framtiden tryggare för sina efterkommande. Schweickart menar att i ett tryggare samhälle behöver man inte spara på det sättet, men jag invänder att människor nog kommer att ha olika uppfattningar om hur tryggt samhället är och kommer att vara i framtiden, så alltid finns det några som skulle spara. Om det tillåts, och en familj sparar pengar på detta sätt under några generationer, borde den ekonomiska ojämlikheten öka igen efter ett tag.

Schweickart diskuterar inte det här problemet, och det är förstås möjligt att jag har missat något i hans resonemang som skulle eliminera arvsrätt. Men tidigt i boken skiljer han med Marx hjälp noga på privat och personlig egendom., där personlig egendom är sådant man har för eget bruk, privat egendom är privatägda produktionsmedel (t ex mark, företag) – och det är privat egendom som ska elimineras i den ekonomiska demokratin, inte personlig. Därmed tycks det som om arvsrätten ska finnas kvar, och kan ge upphov till jämlikhetsproblem.

Dessa invändningar till trots anser jag att den ekonomiska demokratin är ett intressant alternativ till kapitalismen: den innefattar kapitalismens goda sidor, och åtgärdar några av de mest centrala dåliga sidorna. Det känns som ett nödvändigt nästa steg. Den ekonomiska demokratin visar att det finns godtagbara alternativ till kapitalismen. Det är klokt om vi lyssnar till dessa alternativ och försöker utveckla vår värld mot ett mer hållbart samhälle. Annars kan det bli som Fukuyama spådde, att kapitalismen faktiskt blir historiens slutpunkt – fast inte på det sätt Fukuyama tänkte sig.