Kapitalismen - historiens slutpunkt?

När Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet var det många som såg det som kapitalismens slutgiltiga triumf. Den amerikanska filosofen Francis Fukuyama talade till och med om ”historiens slut” – det liberala kapitialistiska samhället var helt enkelt det bästa samhälle som kunde förverkligas i sinnevärlden.

Det är lätt att fnysa åt Fukuyamas drastiska formulering. 1990-talets utveckling i Europa visade med all önskvärd tydlighet att historien inte alls var slut, och på 2000-talet bara fortsatte det, med global terrorism och ”krig mot terrorn”. Men Fukuyamas underliggande poäng rubbades egentligen inte av detta, och förtjänar egentligen en närmare granskning. Är vårt kapitalistiska samhälle det optimala samhället, det bästa vi kan åstadkomma?

En som besvarar frågan med ett rungande NEJ är en amerikanska matematikern och filosofen David Schweickart. Schweickart har skrivit flera böcker där han kritiserar kapitalismen och föreslår ett, enligt honom, bättre alternativ. Jag har nu läst hans mest lättillgängliga bok, After Capitalism (2002) för att kunna ta ställning till hans tes. I denna text försöker jag recensera boken ifråga.

Efter ett inledande kapitel som definierar de teoretiska utgångspunkterna och avgränsar arbetet, ägnar Schweickart ett kapitel åt att definiera kapitalism och förklara hur en kapitalistisk ekonomi fungerar. Därefter formulerar han sitt tänkta alternativ, som han kallar ekonomisk demokrati. Kapitel fyra går igenom kapitalismens nackdelar, för att därigenom bereda jordmånen för kapitel fem, som ska visa att ekonomisk demokrati är ett bättre alternativ än kapitalism. Det avslutande kapitlet går ut på att visa hur vi kan ta steget från kapitalism till ekonomisk demokrati.

Diskussionen av vad kapitalism är är den mest avancerade i boken. Schweickart utgår från neoklassisk ekonomisk teori för att förklara kapitalismens väsen. Jag ska inte rekapitulera den genomgången i detalj – jag kommer ändå inte kunna göra det särskilt bra, utan att den blir lika lång som i boken. Istället lyfter jag här fram de centrala roller som Schweickart framhåller är centrala i kapitalistisk ekonomi:

Arbetare: Arbetare är de som säljer sin arbetskraft i utbyte mot lön.

Entreprenör: En entreprenör är en person som startar och driver ett företag.

Kapitalist: En kapitalist är en person som har så stora materiella tillgångar att han/hon kan leva på dessa utan att behöva arbeta.

De här definitionerna är inte unika på något sätt, utan borde vara rätt okontroversiella. Det är tydligt att Schweickart bygger mycket på Marx förstås. I det kapitalistiska systemet spelar kapitalisten en nyckelroll i ekonomin genom att kunna använda sitt kapital för investeringar i affärsverksamheter.

Lägg märke till att Schweickart skiljer på entreprenörer och kapitalister. Gränsen är inte helt skarp: han påpekar att en del kapitalister agerar som entreprenörer och en del entreprenörer blir kapitalister. Så varför skiljer han dem åt? Poängen med det är att visa att entreprenörer behövs, men inte kapitalister.

Ekonomisk demokrati, Schweickarts föreslagna alternativ till kapitalism, bygger just på detta: i den ekonomiska demokratin finns arbetare och entreprenörer, men kapitalisten får ägna sig åt något annat än att vara kapitalist, han/hon får bli antingen arbetare eller entreprenör.

Men hur fungerar detta? Varifrån kommer investeringarna i en ekonoisk demokrati? Ja, först och främst, själva beteckningen ”ekonomisk demokrati” kommer just ifrån att arbetarna ska ha kontroll över arbetsplatsen. Alla anställda är medbestämmande på arbetsplatsen och är med och utser ledningen, som i politiska val. De vinster som företaget gör fördelas mellan delägarna (alltså arbetarna) och blir därmed deras lön. Denna fördelning kan variera beroende på t ex kompetens eller anställningstid. Det avgör personalen på arbetsplatsen. Det är liksom det som är poängen, att personalen ska ha kontroll över sin egen arbetsplats. De demokratiskt styrda företagen konkurrerar med varandra på en marknad. Kapital genereras genom att statliga banker tar ut en kapitalskatt från företagen. Dessa pengar kan sedan användas för nyinvesteringar.

Den ekonomiska demokratin blir därmed en marknadsekonomi, men den är inte en kapitalistisk sådan, utan snarare vad Schweickart själv kallar ”marknadssocialism”.

Nå, alternativ i all ära, men för att göra ett alternativ attraktivt måste man visa tre saker: för det första att det rådande tillståndet har allvarliga brister/nackdelar, för det andra att alternativet är bättre (dvs råder bot på/lindrar det förra alternativets brister utan att andra, värre brister uppstår) och för det tredje att alternativet är möjligt att uppnå. Att visa det första är knappast något problem. Schweickart listar kapitalismens huvudsakliga negativa följder: ojämlikhet, arbetslöshet, överarbete, fattigdom, korruption av demokratin och miljöförstöring. Jag tänker inte gå närmare in på att redogöra för fleratlet av dessa: den som tvivlar på att kapitalismen antingen ger upphov till dessa fenomen eller i alla fall tillåter dem att fortleva ostört behöver bara studera världen för att se att det är så.

Den enda som kan framstå som kontroversiell är väl korruptionen av demokrati. Det Schweickart menar är att det existerande västerländska systemet inte är en fungerande demokrati, detta utifrån definitionen att i en demokrati får det inte finnas en viss klass eller grupp av människor som är särskilt privilegierad och har mer inflytande över politiken än resten av befolkningen. Om sådana faktorer föreligger i en i övrigt demokratisk struktur, kallar Schweickart det för en polyarki snarare än en demokrati.

Vilken är då den privilegierade gruppen i vårt samhälle, och vad har den för makt? Enligt Schweickart är svaret naturligtvis kapitalisterna, och kapitalisternas makt ligger just i att de kan flytta kapital fritt, som de själva vill. Det betyder att de får ett oerhört indirekt inflytande på ett lands politik. Politikerna kan inte lägga upp vilken ekonomisk politik som helst, för om de går emot kapitalisternas önskemål kommer det att leda till ”kapitalflykt”, alltså att kapitalisterna flyttar sina pengar ut ur landet. Det kan de göra i det rådande systemet, eftersom det är deras pengar att göra vad de vill med. Därmed påverkar de i hög grad alla länders ekonomiska politik, utan att resten av befolkningen har något alls att säga till om.

I den ekonomiska demokratin kommer flertalet av dessa problem att lindras. Demokratiskt styrda företag kommer, enligt Schweickardt, inte att hänfalla åt en lika aggressiv och hänsynslös konkurrens som de nuvarande diktatoriska. Därmed kommer konkurrensens negativa effekter: arbetslöshet, ojämlikhet, fattigdom, miljöförstöring och överarbete att minska, mycket därför att det inte ligger i arbetarnas eget intresse att överarbeta eller ha en pool av arbetslösa. Ojämlikheten kommer att minska eftersom de enorma skillnader som kapitalismen tillåter och uppmuntrar kommer att elimineras genom den ekonomiska demokratin. Det finns människor som hävdar att ojämlikhet är bra, för det motiverar människor att arbeta. Men som jag tidigare påpekat tänker sig inte Schweickart en total utjämning, så att alla har det exakt lika, utan snarare att eliminera de största skillnaderna, så att de fattigaste får en acceptabel tillvaro samtidigt som de rikaste inte är fullt så rika som i nuläget.

En annan aspekt av Schweickarts ekonomiska modell är att eliminera den globala frihandeln. Genom protektionism kommer inhemska marknader och företag att skyddas, och företag kommer att hindras från att utnyttja skillnader i levnadsstandard eller miljöhänsyn för att uppnå konkurrensfördelar. ”Fair trade, not free trade” är mottot. Angående detta kan det vara värt att citera Schweickart direkt:

”Make no mistake: free trade is a fool’s game for the underdog – for workers in contest with capitalists, for poor countries when dealing with rich countries. Not all anti-free-trade programs are progressive, but progressives should not cede protectionism to the reactionaries. Properly constructed fair trade can greatly benefit working people of all nations.” (s. 170)

Det största återstående problemet, och det som Schweickart har mest problem med, är miljöförstöringen. Han erkänner att ekonomisk demokrati i sig inte räddar världen undan överbefolkningsproblematiken och resursutarmningen, men menar att ekonomisk demokrati i alla fall ger folket större inflytande i besluten om hur vi ska förhålla oss till miljöproblemen.

I bokens sista kapitel resonerar Schweickart om hur en övergång till ekonomisk demokrati skulle kunna gå till. Han ställer upp två olika tänkta scenarier,”Radical quick” respektive ”Once more, this time with feeling (for the stockholders)”. En förutsättning för båda är att en vänsterregering med ekonomisk demokrati på agendan kommer till makten. I det radikala scenariot är reformerna nästan revolutionära, då de genomförs över en natt: banker förstatligas, företagen blir arbetarnas ägodelar och abstrakta tillgångar som aktieinnehav elimineras.

Schweickart själv menar att det radikala scenariot är osannolikt, då det skulle vara mycket traumatiskt för alltför många människor. Istället förespråkar han det andra alternativet. Det innefattar samma komponenter som det radikala, men sker i långsammare takt och ackompanjeras av en kompensationskampanj där staten helt enkelt ersätter aktieägare och dylika för den förlust de lider i samband med övergången.

Den här ekonomiska modellen är på många sätt imponerande. Ekonomisk demokrati i Schweickarts tappning blir en ”successor theory”, som tar vara på kapitalismens goda sidor men eftersträvar att eliminera, eller i alla fall minimera, dess dåliga. Som representant för modern socialism/kommunism är den väldigt långt ifrån 1900-talets centralstyrda sovjetprojekt, och undgår därmed all kritik för att leda till en överstark byråkrati eller en superstat.

En sak som jag själv gillar med den ekonomiska demokratin är att den borde vara ett effektivt motmedel mot alienation. I den ekonomiska demokratin är människorna på ett helt annat sätt delaktiga i produktionen och har möjlighet att påverka sin egen arbetssituation.

Det finns dock en del problem. Ett sådant är att Schweickart tar väl lätt på miljöproblemen. Eller inte lätt, men det är i alla fall så att han inte har någon riktigt klar lösning. Till hans försvar kan anföras att boken inte handlar om det, och det är klart. Men det finns en del tecken på kluvenhet i miljöfrågorna. En av de fördelar han lyfter fram med ekonomisk demokrati är att i det tryggare samhälle som blir följden av ökad jämlikhet och mindre utslagning kommer det tänkbart bli mindre ångestfyllt för människor att skaffa barn, så födelsetakten kommer att öka. Jag har svårt att se det som en direkt fördel, i alla fall globalt sett- Schweickart erkänner att befolkningsökningen är ett problem, men undviker problemet genom att hänvisa till att med ökad jämlikhet kommer födelsetalen att minska, eftersom folk inte behöver skaffa barn för att ha dem som arbetskraft. Detta argument, känt som ”den demografiska transitionen”, ställer jag mig skeptisk till. Men å andra sidan är miljöproblematiken inget exklusivt problem för ekonomisk demokrati – tvärtom är ju miljöfrågorna akuta nu, i rådande tillstånd. Ekonomisk demokrati skulle inte förvärra situationen, och skulle tänkbart kunna förbättra den genom att minska den värsta exploateringen av både människor och miljö.

Det finns andra frågetecken i Schweickarts framställning. En sak jag fastnade på är hur han tänker sig att man ska göra med arvsrätt i den ekonomiska demokratin. Han påpekar på ett ställe (s. 133) att systemet som sådant inte hindrar en från att försöka samla stora rikedomar; det är bara inte så stor poäng i det. I ekonomisk demokrati går det inte att spekulera i aktier och dylikt, och därför blir en kapitalackumulation mycket mer linjär. Han ger ett exempel: genom att spara 20 000 dollar om året kan man bli miljonär på 50 år. Och det är man fri att göra, men Schweickart ser inte poängen. Själv ser jag den i arv. Om ens barn kan ärva ens besparingar finns det ett mycket starkt incitament att spara pengar, för att göra framtiden tryggare för sina efterkommande. Schweickart menar att i ett tryggare samhälle behöver man inte spara på det sättet, men jag invänder att människor nog kommer att ha olika uppfattningar om hur tryggt samhället är och kommer att vara i framtiden, så alltid finns det några som skulle spara. Om det tillåts, och en familj sparar pengar på detta sätt under några generationer, borde den ekonomiska ojämlikheten öka igen efter ett tag.

Schweickart diskuterar inte det här problemet, och det är förstås möjligt att jag har missat något i hans resonemang som skulle eliminera arvsrätt. Men tidigt i boken skiljer han med Marx hjälp noga på privat och personlig egendom., där personlig egendom är sådant man har för eget bruk, privat egendom är privatägda produktionsmedel (t ex mark, företag) – och det är privat egendom som ska elimineras i den ekonomiska demokratin, inte personlig. Därmed tycks det som om arvsrätten ska finnas kvar, och kan ge upphov till jämlikhetsproblem.

Dessa invändningar till trots anser jag att den ekonomiska demokratin är ett intressant alternativ till kapitalismen: den innefattar kapitalismens goda sidor, och åtgärdar några av de mest centrala dåliga sidorna. Det känns som ett nödvändigt nästa steg. Den ekonomiska demokratin visar att det finns godtagbara alternativ till kapitalismen. Det är klokt om vi lyssnar till dessa alternativ och försöker utveckla vår värld mot ett mer hållbart samhälle. Annars kan det bli som Fukuyama spådde, att kapitalismen faktiskt blir historiens slutpunkt – fast inte på det sätt Fukuyama tänkte sig.

En lektion i konspiration, sista delen

Konspirationforskningen har nu nått sitt slut, i alla fall för min del. Naturligtvis finns massor av andra tänkbara trådar att ta tag i: tempelriddarna, Lyndon Larouche och Europeiska Arbetarpartiet, vaken.se. Kanske tar jag tag i någon av dem i framtiden. Men för närvarande tänker jag avslut, och här kommer mina avslutande reflektioner. En sammanfattning av mina viktigaste iakttagelser om man så vill.

Den konspiracistiska metodens beståndsdelar
De som är konspiracister anser själva att de kommer med sanningen (det finns säker en del cyniker där också, men dem ser jag som mindre oroande än de som faktiskt tror att de har rätt). Därför är det viktigt att jämföra den konspiracistiska metoden med vetenskaplig metod.

1) Konspiracisten utgår ifrån att den egna teorin är sann. Det grundläggande tänkandet är "jag tror det är så här, alltså är det så här". Denna grundtanke är väldigt naturlig för människan, men den leder lätt till konstiga resultat: vi människor tenderar att vara fördomsfulla och självupptagna och bara lägga märke till sådant som stöder vår redan bildade uppfattning. Resultaten av att utgå från att man själv har rätt ser vi i de andra delarna av den konspiracistiska metoden. Denna konspiratoriska kunskapssyn påminner om den religiöst dogmatiska: man utgår från en massa antaganden som i sig är obevisade. Vetenskapen strävar istället efter att framhålla att all kunskap är temporär och kan förändras av nya rön.

2) Konspiracisten försöker bevisa den egna teorin. Vetenskaplig metod går ut på att man ska försöka motbevisa den egna teorin, just för att motverka den mänskliga egocentrismen och fördomsfullheten. Ofta misslyckas individuella forskare med att göra detta på ett vettigt sätt, Men konspiracisten försöker inte ens.

3) Konspiracisten presenterar mängder av fakta för att stöda sin teori, så många att läsaren/tittaren blir överväldigad av stormfloden. Det vi inte får veta är att det är ett selektivt urval av fakta - konspiracisten presenterar bara det som stöder den egna teorin. Därmed blir presentationen tendentiös. återigen går detta emot grundläggande vetenskap, där man ska lyfta fram de fakta som talar emot den egna teorin.

4) Konspiracisten använder fakta ologiskt. Det tydligaste exemplet på detta är att både belägg och frånvaro av belägg används för att stöda den egna teorin, som i fallet med Zapruderfilmen eller Pentagonfilmerna.

5) Det konspiracistiska tänkandet kännetecknas av en oerhörd detaljfixering, där enskilda fakta plockas isär och analyseras sönder som ett steg på vägen för att misstänkliggöra etablerad kunskap och framställa den egna teorin som ett tänkbart alternativ. Samtidigt saknar konspiracisten känsla för sammanhanget, som blir mycket märkligt när man försöker sätta ihop varje individuell del av konspiracistens resonemang till en koherent helhet. Det mest kända exemplet på detta är diskussionen om att WTC-byggnaderna förstördes av sprängladdningar, inte av flygplanskollisioner.

6) Den kanske obehagligaste delen av den konspiracistiska metoden är smutskastning och misstänkliggörande av meningsmotståndare. Om du inte håller med konspiracisten är du lurad, och går du så långt som att argumentera emot eller försöka motbevisa konspirationsteorin, ja då är du en del av konspirationen. På det sättet undviker konspiracisten att någonsin behöva lyssna på meningsmotståndare, och omöjliggör en rationell diskussion. Ofta framställer sig konspiracisten som en skeptiker som har modet och integriteten att ifrågasätta etablerad kunskap. Att konspiracisten själv tror okritiskt på sin egen konspirationsteori innebär förstås att det här är ett typexempel på bristande självinsikt.

7) Konspirationsteorin bygger på en polariserad världsbild. Världen styrs av onda krafter, och de enda som står emot är "sanningssökarna". Det här är, återigen, en verklighetsuppfattning som påminner om den religiösa.

Orsaker till konspiracism
Så långt själva den konspiracistiska metoden. Men varför förekommer konspiracism, och varför har det en sådan spridning?

Ett första skäl till att konspirationsteorier är möjliga är förstås att det förekommer konspirationer i verkligheten. Robespierre störtades genom en konspiration, och en konspiration låg bakom mordet på Abraham Lincoln. Jag har i ett tidigare inlägg berättat om den italienska frimurarlogen P2 och dess långtgående planer på att manipulera det italienska samhället. Skillnaden mellan dessa faktiska konspirationer och de konspiracistiska fantasierna är att de faktiska konspirationerna alltid har varit ytterst begränsade i omfattning och målsättningar jämfört med, låt oss säga, illuminatimyten. Icke desto mindre gör förekomsten av faktiska konspirationer att det ju ändå blir tänkbart att det kan finnas större sådana.

En annan aspekt är att konspirationsteorin stämmer väl överens med hur vi människor tänker . Vi tolkar världen omkring oss, och söker mening i den. I vår tolkning av världen ingår sådana premisser som att det finns ett ändamål med allting, och att allt som sker har en mening. Detta sätt att tänka kan förstås vara tröstande och ge människor en viss trygghet, men den har ingenting med verkligheten i sig att göra. Vetenskapen har sedan länge identifierat dessa grundstenar i mänskligt tänkande och avhållt sig från att bygga något på dem, eftersom de strider emot hur verkligheten faktiskt fungerar. Om vi går tillbaka i historien kan vi se alternativa förklaringsmodeller av världen, t ex den religiösa världsbilden och den magiska, som bygger på just ändamålstänkandet och meningsfullhetstänkandet. Konspiracismen hör till samma kategori, det som i relation till vetenskapen kan betecknas som "antikunskap" eller "motkunskap" eller kanske "kontrakunskap". Jag har inte bestämt mig, vilket begrepp låter bäst på svenska? En forskare benämnde det "rejected knowledge" istället för "counterknowledge". Är det bättre? Förkastad kunskap?

Konspirationstänkandet föds förstås också delvis ur en sund misstänksamhet mot myndigheter och auktoriteter. Sådana ska man förstås vara misstänksam emot, men i Aristoteles efterföljd framhåller jag att man bör vara måttfull i sin misstänksamhet. Och nej, det betyder inte att man ska tro blint på att reptiler egentligen kontrollerar världen, samtidigt som man vägrar tro på minsta ord i 11 septemberkommissionens rapport.

En aspekt som komplicerar hela konspiracismfenomenet är att konspirationsteorier kan verka som identitetsskapande faktorer. På många sätt rimmar konspirationsteorin med en världsbild präglad av maktlöshet. Den lockar därför de som inte finner sig tillrätta i samhället, och ger en bekväm förklaring av varför de inte kan finna sig tillrätta: världen styrs av onda ränksmidare! Den här identifieringen blir väldligt tydlig hos individuella konspiracister, som kan ta oerhört illa vid sig om deras åsikter kritiseras, just för att konspirationstänkandet har blivit så sammanvävt med deras självbild. Det är också psykologiskt mycket ansträngande att tvingas omvärdera sig själv. Därför flyr konspiracisten hellre in i tvärsäker tro på sin egen teori.

Tyvärr är konspirationstänkandet också ett slags paket som kan användas för att “smuggla in” annars oacceptabla åsikter. Något som är oerhört tydligt i konspirationstänkandets moderna historia är att dess rötter finns i konservatism och antireformism. De tidiga konspiracisterna företrädde reaktionära agendor med religiösa förtecken. De moderna konspirationsteorierna utgår från den engelskspråkiga extremhögern, där den amerikanska John Birch Society står i främsta ledet. Även om många konspirationteorier på ytan verkar befriade från denna koppling finns en risk att tänkandet smyger med. Inte minst gäller det antisemitismen, som överhuvudtaget fått förnyad kraft. Det innebär förstås att de som lockas av antisemitism kan komma att hamna i konspirationsteoretiskt fack, och vice versa.

En sista viktig förklaring till konspiracismens spridning är att den går ihop med vårt moderna, "medierade" förhållningssätt till världen och oss själva. Den faktiska verkligheten är för tråkig, för långsam, för ointressant för den som har indoktrinerats att sätta sig själv i centrum som konsument. Vi väljer därför en mer spännande verklighet. Varför inte en som smickrar oss genom att upphöja oss till sanningssägare i kampen mot den onda konspirationen? En mer egocentrisk världsbild.



Konsekvenser av konspiracism

Så, vad blir då konsekvenserna av konspiracismen? Några saker har jag i stort sett redan avhandlat, så jag upprepar dem bara kort: ökad misstänksamhet mot makthavare och auktoriteter; en känsla av trygghet och gemenskap inom den egna konspiracistiska gruppen; tveksamma åsikter får ökat inflytande.

Konspiracismen bidrar också till medieringens alltmer splittrade, relativistiska världsbild. Vi blir allt mindre överens om den gemensamma verkligheten. I nutidens infosamhälle kan vi paradoxalt nog nästan helt bortse från verkligheten i sig och välja våra egna verklighetsuppfattningar. Men vad är problemet med det? Man måste väl få välja fritt? Är det inte en mänsklig rättighet att få välja fritt? Svaret är förstås att den extrema valfriheten kommer på bekostnad av en global social, intellektuell och kulturell gemenskap. Vi blir mer och mer individer, mer och mer isolerade, från varandra. Upplysningstidens förhoppning, att vi människor med tiden skulle lära oss att bortse från våra (egentligen ytliga) skillnader och istället bygga en internationell gemenskap tycks på många sätt längre bort än någonsin. Även om man inte är internationalist måste man se allvarligt på det faktum att en relativistisk verklighetsuppfattning gör rationell dialog och kommunikation omöjlig. När en del människor hävdar rätten att tänka sig fyrkantiga cirklar är något allvarligt fel.

Den polariserade världsbild som konspiracismen både utgår ifrån och förmedlar leder dessutom till en uppdelning av världen i "goda" och "onda". Och om historien kan lära oss något är det att en sådan uppdelning i förlängningen legitimerar vilka handlingar som helst mot "de onda". Att man krigar mot, mördar, förföljer och torterar dem behöver inte försvaras med anat än att de är "onda".

Det kanske allvarligaste problemet med konspiracismen är dock att den förhindrar en klar analys av världens tillstånd och därigenom hindrar några egentliga reformer. Konspiracismens starka polarisering och betoning av att världens orättvisor beror på vissa personer (aktörsbetoning alltså) gör att konspiracisten lätt fastnar i att leta efter de som är skyldiga, de som ska ställas till svars för sakernas tillstånd. Dem som man får göra vad som helst emot. Illuminati. Bankirerna. Judarna. Eliminera dem så blir världen bättre, riskerar konspiracismen att säga. Det faktum att problemen ofta beror på strukturer och inte aktörer går konspiracisterna helt förbi. Därmed går möjligheten till faktiska, varaktiga strukturella förändringar av samhället förlorade. Bara för att det finns grupper som tjänar på det rådande tillståndet betder det inte att de har skapat tillståndet.

En möjlighet som slår mig så här avslutningsvis är att jag nog slutligen har hittat en förklaring till konspiracismens utbredning inom vänstern. I modern tid har socialismen varit det stora alternativet till det liberala samhället. Försöken till socialistiska statsexperiment under 1900-talet kom dock att präglas av maktfullkomlighet och korruption. Den ideologiska vänsterrörelsen valde dock i hög utsträckning att bortse från detta. I och med Sovjetunionens fall och sovjetkommunismens därmed totala sammanbrott förlorade därför socialismen som sådan sin legitimitet som alternativ till liberalismen. Numera är den existerande socialismen en modifierad form av liberalism, en socialliberalism som accepterar det liberala samhällets grunder men försöker mildra de värsta konsekvenserna av det liberala samhället.

I det ljuset blir konspiracismen en alternativ ideologi för alla de som inte accepterar det liberala samhället som sådant, höger som vänster. Därmed följer att det bästa botemedlet mot den spridda konspiracismen, i alla fall inom vänstern, tänkbart är att återuppliva ett socialistiskt alternativ. Naturligtvis ett moget alternativ, som lärt sig av sovjetsystemets vansinne. Ett alternativ som kanske i högre grad kan realisera Marx tanke om att föra mänskligheten ut ur dess tonårstid och in i vuxenheten.

Och högern då? Tja, konspiracismen är mer organiskt en del av den historiska högerextremismen, så där blir det nog svårare...