Kapitalismen - historiens slutpunkt?

När Sovjetunionen kollapsade i början av 1990-talet var det många som såg det som kapitalismens slutgiltiga triumf. Den amerikanska filosofen Francis Fukuyama talade till och med om ”historiens slut” – det liberala kapitialistiska samhället var helt enkelt det bästa samhälle som kunde förverkligas i sinnevärlden.

Det är lätt att fnysa åt Fukuyamas drastiska formulering. 1990-talets utveckling i Europa visade med all önskvärd tydlighet att historien inte alls var slut, och på 2000-talet bara fortsatte det, med global terrorism och ”krig mot terrorn”. Men Fukuyamas underliggande poäng rubbades egentligen inte av detta, och förtjänar egentligen en närmare granskning. Är vårt kapitalistiska samhälle det optimala samhället, det bästa vi kan åstadkomma?

En som besvarar frågan med ett rungande NEJ är en amerikanska matematikern och filosofen David Schweickart. Schweickart har skrivit flera böcker där han kritiserar kapitalismen och föreslår ett, enligt honom, bättre alternativ. Jag har nu läst hans mest lättillgängliga bok, After Capitalism (2002) för att kunna ta ställning till hans tes. I denna text försöker jag recensera boken ifråga.

Efter ett inledande kapitel som definierar de teoretiska utgångspunkterna och avgränsar arbetet, ägnar Schweickart ett kapitel åt att definiera kapitalism och förklara hur en kapitalistisk ekonomi fungerar. Därefter formulerar han sitt tänkta alternativ, som han kallar ekonomisk demokrati. Kapitel fyra går igenom kapitalismens nackdelar, för att därigenom bereda jordmånen för kapitel fem, som ska visa att ekonomisk demokrati är ett bättre alternativ än kapitalism. Det avslutande kapitlet går ut på att visa hur vi kan ta steget från kapitalism till ekonomisk demokrati.

Diskussionen av vad kapitalism är är den mest avancerade i boken. Schweickart utgår från neoklassisk ekonomisk teori för att förklara kapitalismens väsen. Jag ska inte rekapitulera den genomgången i detalj – jag kommer ändå inte kunna göra det särskilt bra, utan att den blir lika lång som i boken. Istället lyfter jag här fram de centrala roller som Schweickart framhåller är centrala i kapitalistisk ekonomi:

Arbetare: Arbetare är de som säljer sin arbetskraft i utbyte mot lön.

Entreprenör: En entreprenör är en person som startar och driver ett företag.

Kapitalist: En kapitalist är en person som har så stora materiella tillgångar att han/hon kan leva på dessa utan att behöva arbeta.

De här definitionerna är inte unika på något sätt, utan borde vara rätt okontroversiella. Det är tydligt att Schweickart bygger mycket på Marx förstås. I det kapitalistiska systemet spelar kapitalisten en nyckelroll i ekonomin genom att kunna använda sitt kapital för investeringar i affärsverksamheter.

Lägg märke till att Schweickart skiljer på entreprenörer och kapitalister. Gränsen är inte helt skarp: han påpekar att en del kapitalister agerar som entreprenörer och en del entreprenörer blir kapitalister. Så varför skiljer han dem åt? Poängen med det är att visa att entreprenörer behövs, men inte kapitalister.

Ekonomisk demokrati, Schweickarts föreslagna alternativ till kapitalism, bygger just på detta: i den ekonomiska demokratin finns arbetare och entreprenörer, men kapitalisten får ägna sig åt något annat än att vara kapitalist, han/hon får bli antingen arbetare eller entreprenör.

Men hur fungerar detta? Varifrån kommer investeringarna i en ekonoisk demokrati? Ja, först och främst, själva beteckningen ”ekonomisk demokrati” kommer just ifrån att arbetarna ska ha kontroll över arbetsplatsen. Alla anställda är medbestämmande på arbetsplatsen och är med och utser ledningen, som i politiska val. De vinster som företaget gör fördelas mellan delägarna (alltså arbetarna) och blir därmed deras lön. Denna fördelning kan variera beroende på t ex kompetens eller anställningstid. Det avgör personalen på arbetsplatsen. Det är liksom det som är poängen, att personalen ska ha kontroll över sin egen arbetsplats. De demokratiskt styrda företagen konkurrerar med varandra på en marknad. Kapital genereras genom att statliga banker tar ut en kapitalskatt från företagen. Dessa pengar kan sedan användas för nyinvesteringar.

Den ekonomiska demokratin blir därmed en marknadsekonomi, men den är inte en kapitalistisk sådan, utan snarare vad Schweickart själv kallar ”marknadssocialism”.

Nå, alternativ i all ära, men för att göra ett alternativ attraktivt måste man visa tre saker: för det första att det rådande tillståndet har allvarliga brister/nackdelar, för det andra att alternativet är bättre (dvs råder bot på/lindrar det förra alternativets brister utan att andra, värre brister uppstår) och för det tredje att alternativet är möjligt att uppnå. Att visa det första är knappast något problem. Schweickart listar kapitalismens huvudsakliga negativa följder: ojämlikhet, arbetslöshet, överarbete, fattigdom, korruption av demokratin och miljöförstöring. Jag tänker inte gå närmare in på att redogöra för fleratlet av dessa: den som tvivlar på att kapitalismen antingen ger upphov till dessa fenomen eller i alla fall tillåter dem att fortleva ostört behöver bara studera världen för att se att det är så.

Den enda som kan framstå som kontroversiell är väl korruptionen av demokrati. Det Schweickart menar är att det existerande västerländska systemet inte är en fungerande demokrati, detta utifrån definitionen att i en demokrati får det inte finnas en viss klass eller grupp av människor som är särskilt privilegierad och har mer inflytande över politiken än resten av befolkningen. Om sådana faktorer föreligger i en i övrigt demokratisk struktur, kallar Schweickart det för en polyarki snarare än en demokrati.

Vilken är då den privilegierade gruppen i vårt samhälle, och vad har den för makt? Enligt Schweickart är svaret naturligtvis kapitalisterna, och kapitalisternas makt ligger just i att de kan flytta kapital fritt, som de själva vill. Det betyder att de får ett oerhört indirekt inflytande på ett lands politik. Politikerna kan inte lägga upp vilken ekonomisk politik som helst, för om de går emot kapitalisternas önskemål kommer det att leda till ”kapitalflykt”, alltså att kapitalisterna flyttar sina pengar ut ur landet. Det kan de göra i det rådande systemet, eftersom det är deras pengar att göra vad de vill med. Därmed påverkar de i hög grad alla länders ekonomiska politik, utan att resten av befolkningen har något alls att säga till om.

I den ekonomiska demokratin kommer flertalet av dessa problem att lindras. Demokratiskt styrda företag kommer, enligt Schweickardt, inte att hänfalla åt en lika aggressiv och hänsynslös konkurrens som de nuvarande diktatoriska. Därmed kommer konkurrensens negativa effekter: arbetslöshet, ojämlikhet, fattigdom, miljöförstöring och överarbete att minska, mycket därför att det inte ligger i arbetarnas eget intresse att överarbeta eller ha en pool av arbetslösa. Ojämlikheten kommer att minska eftersom de enorma skillnader som kapitalismen tillåter och uppmuntrar kommer att elimineras genom den ekonomiska demokratin. Det finns människor som hävdar att ojämlikhet är bra, för det motiverar människor att arbeta. Men som jag tidigare påpekat tänker sig inte Schweickart en total utjämning, så att alla har det exakt lika, utan snarare att eliminera de största skillnaderna, så att de fattigaste får en acceptabel tillvaro samtidigt som de rikaste inte är fullt så rika som i nuläget.

En annan aspekt av Schweickarts ekonomiska modell är att eliminera den globala frihandeln. Genom protektionism kommer inhemska marknader och företag att skyddas, och företag kommer att hindras från att utnyttja skillnader i levnadsstandard eller miljöhänsyn för att uppnå konkurrensfördelar. ”Fair trade, not free trade” är mottot. Angående detta kan det vara värt att citera Schweickart direkt:

”Make no mistake: free trade is a fool’s game for the underdog – for workers in contest with capitalists, for poor countries when dealing with rich countries. Not all anti-free-trade programs are progressive, but progressives should not cede protectionism to the reactionaries. Properly constructed fair trade can greatly benefit working people of all nations.” (s. 170)

Det största återstående problemet, och det som Schweickart har mest problem med, är miljöförstöringen. Han erkänner att ekonomisk demokrati i sig inte räddar världen undan överbefolkningsproblematiken och resursutarmningen, men menar att ekonomisk demokrati i alla fall ger folket större inflytande i besluten om hur vi ska förhålla oss till miljöproblemen.

I bokens sista kapitel resonerar Schweickart om hur en övergång till ekonomisk demokrati skulle kunna gå till. Han ställer upp två olika tänkta scenarier,”Radical quick” respektive ”Once more, this time with feeling (for the stockholders)”. En förutsättning för båda är att en vänsterregering med ekonomisk demokrati på agendan kommer till makten. I det radikala scenariot är reformerna nästan revolutionära, då de genomförs över en natt: banker förstatligas, företagen blir arbetarnas ägodelar och abstrakta tillgångar som aktieinnehav elimineras.

Schweickart själv menar att det radikala scenariot är osannolikt, då det skulle vara mycket traumatiskt för alltför många människor. Istället förespråkar han det andra alternativet. Det innefattar samma komponenter som det radikala, men sker i långsammare takt och ackompanjeras av en kompensationskampanj där staten helt enkelt ersätter aktieägare och dylika för den förlust de lider i samband med övergången.

Den här ekonomiska modellen är på många sätt imponerande. Ekonomisk demokrati i Schweickarts tappning blir en ”successor theory”, som tar vara på kapitalismens goda sidor men eftersträvar att eliminera, eller i alla fall minimera, dess dåliga. Som representant för modern socialism/kommunism är den väldigt långt ifrån 1900-talets centralstyrda sovjetprojekt, och undgår därmed all kritik för att leda till en överstark byråkrati eller en superstat.

En sak som jag själv gillar med den ekonomiska demokratin är att den borde vara ett effektivt motmedel mot alienation. I den ekonomiska demokratin är människorna på ett helt annat sätt delaktiga i produktionen och har möjlighet att påverka sin egen arbetssituation.

Det finns dock en del problem. Ett sådant är att Schweickart tar väl lätt på miljöproblemen. Eller inte lätt, men det är i alla fall så att han inte har någon riktigt klar lösning. Till hans försvar kan anföras att boken inte handlar om det, och det är klart. Men det finns en del tecken på kluvenhet i miljöfrågorna. En av de fördelar han lyfter fram med ekonomisk demokrati är att i det tryggare samhälle som blir följden av ökad jämlikhet och mindre utslagning kommer det tänkbart bli mindre ångestfyllt för människor att skaffa barn, så födelsetakten kommer att öka. Jag har svårt att se det som en direkt fördel, i alla fall globalt sett- Schweickart erkänner att befolkningsökningen är ett problem, men undviker problemet genom att hänvisa till att med ökad jämlikhet kommer födelsetalen att minska, eftersom folk inte behöver skaffa barn för att ha dem som arbetskraft. Detta argument, känt som ”den demografiska transitionen”, ställer jag mig skeptisk till. Men å andra sidan är miljöproblematiken inget exklusivt problem för ekonomisk demokrati – tvärtom är ju miljöfrågorna akuta nu, i rådande tillstånd. Ekonomisk demokrati skulle inte förvärra situationen, och skulle tänkbart kunna förbättra den genom att minska den värsta exploateringen av både människor och miljö.

Det finns andra frågetecken i Schweickarts framställning. En sak jag fastnade på är hur han tänker sig att man ska göra med arvsrätt i den ekonomiska demokratin. Han påpekar på ett ställe (s. 133) att systemet som sådant inte hindrar en från att försöka samla stora rikedomar; det är bara inte så stor poäng i det. I ekonomisk demokrati går det inte att spekulera i aktier och dylikt, och därför blir en kapitalackumulation mycket mer linjär. Han ger ett exempel: genom att spara 20 000 dollar om året kan man bli miljonär på 50 år. Och det är man fri att göra, men Schweickart ser inte poängen. Själv ser jag den i arv. Om ens barn kan ärva ens besparingar finns det ett mycket starkt incitament att spara pengar, för att göra framtiden tryggare för sina efterkommande. Schweickart menar att i ett tryggare samhälle behöver man inte spara på det sättet, men jag invänder att människor nog kommer att ha olika uppfattningar om hur tryggt samhället är och kommer att vara i framtiden, så alltid finns det några som skulle spara. Om det tillåts, och en familj sparar pengar på detta sätt under några generationer, borde den ekonomiska ojämlikheten öka igen efter ett tag.

Schweickart diskuterar inte det här problemet, och det är förstås möjligt att jag har missat något i hans resonemang som skulle eliminera arvsrätt. Men tidigt i boken skiljer han med Marx hjälp noga på privat och personlig egendom., där personlig egendom är sådant man har för eget bruk, privat egendom är privatägda produktionsmedel (t ex mark, företag) – och det är privat egendom som ska elimineras i den ekonomiska demokratin, inte personlig. Därmed tycks det som om arvsrätten ska finnas kvar, och kan ge upphov till jämlikhetsproblem.

Dessa invändningar till trots anser jag att den ekonomiska demokratin är ett intressant alternativ till kapitalismen: den innefattar kapitalismens goda sidor, och åtgärdar några av de mest centrala dåliga sidorna. Det känns som ett nödvändigt nästa steg. Den ekonomiska demokratin visar att det finns godtagbara alternativ till kapitalismen. Det är klokt om vi lyssnar till dessa alternativ och försöker utveckla vår värld mot ett mer hållbart samhälle. Annars kan det bli som Fukuyama spådde, att kapitalismen faktiskt blir historiens slutpunkt – fast inte på det sätt Fukuyama tänkte sig.