Kampen mot dumheten kanske inte går att vinna, men det innebär inte att den inte bör utkämpas.
måndag 25 juni 2012
Argumentation, önsketänkande eller propaganda?
tisdag 12 juni 2012
Vad innebär det att tänka historiskt?
söndag 3 juni 2012
Det enkla lilla begreppet historiemedvetande....
onsdag 2 maj 2012
Funderingar från första maj
Mötet var intressant, mycket för att det illustrerade några av de inneboende problem som vänstern har att bearbeta. Mina iakttagelser här gäller alltså inte bara syndikalisterna: snarare lyfter jag fram dem för att jag har uppfattat dessa tendenser tidigare inom vänstern, och oroats av dem.
Det mest iögonenfallande var väl den man som klättrade upp på ett hustak för att vifta med den svartröda flaggan. Han möttes av imponerade utrop och en hel del applåder. Det visade sig att han var en av organisatörerna bakom mötet.
Varför gjorde detta ett sådant intryck på mig? Här har vi alltså en person i ansvarsposition, som gör något väldigt riskabelt. Varför? Han var själv medveten om faran - sa senare att han riskerade lårbenshalsen - men gjorde det ändå, och uppmanade yngre förmågor att ta över. Varför? Tydligen är det en tradition att någon ska klättra upp på ett hustak utan någon form av säkerhet och riskera livhanken för att vifta med en flagga.
Ser vi till vad handlingen åstadkom, kan vi med en enkel analys tolka den på två plan: som symbolhandling och som prestigehandling. Symboliskt fungerar handlingen så att den stärker en existerande tradition, den markerar en grupptillhörighet och en samhörighet, något/någon man kan identifiera sig med. Tänk en sådan idealist som riskerar livet för att vifta med en flagga! Vår flagga! Så borde vi alla vara!
Som prestigehandling stärker handlingen den agerandes position, kanske även identitet. Jag är den som leder, sätter agendan, är aktiv. Det kräver att jag tar denna risk för att visa att jag har glöden, att jag kan utföra denna handling som annars kanske skulle bli outförd. Den definierar mig som en kraftfull, dynamisk person som är villig att göra uppoffringar för gruppen.
Den här typen av gruppsykologiska handlingar och mekanismer är förstås inget unikt, utan något som förekommer om och om igen. Instinktivt rycktes jag med när jag såg det: tänk att vara sådär dynamisk och initiativrik, att klara av något sådant. Men snabbt slogs denna instinkt ut av min insikt om dumheten i förfarandet. För mig tedde sig handlingen fullkomligt irrationell. Är det verkligen dessa instinktiva gruppsykologiska mekanismer som ska förena en ideologi? Vari ligger skillnaden mellan det och ren reklam, som också bygger på instinktiva gruppsykologiska mekanismer?
Kanske är det för att jag inte ser något heroiskt i att klättra på ett hustak utan säkerhetslina. Min lillebror brukar göra det för att skotta hustak på vintrarna, som en del av jobbet. Jag kommer ihåg när han inte ville ha säkerhetslina för att det var så omständligt, och både jag och vår pappa tjatade på honom att han måste ha det. Han gav med sig. Det finns inget häftigt med att någon ramlar från ett hustak. Ibland måste man upp och klättra, men för vad? Är symboliken värd risken? Behöver en vänsterorganisation verkligen en sådan machoanstruken tradition? Då är det rätt illa.
(Jag kan inte komma ifrån att jag ser en darwinistisk koppling i den här typen av handlingar. En man gör något dumdristigt och riskabelt utan att konsekvenserna beaktas i någon utsträckning. Varför? För att visa sin duglighet, sin fitness.)
Den andra, och mer oroande händelsen, var när en kvinna läste en dikt om vita män. De vita männen skildrades som att de uppfattade sig som förorättade, diskriminerade, och var missnöjda med detta, trots att de är överordnade och har makten. Tonen i dikten var tydligt föraktfull gentemot de vita männens upplevda diskriminering.
Den här dikten ska förstås inte läsas som att den handlar om alla vita män: snarare får de vita männen stå som representanter för samhällets privilegierade grupper. Och rent sakligt ligger det mycket i den: det är helt klart så att vissa grupper är privilegierade, och "vita män" är en inte helt missvisande generalisering att använda för att tala om dessa grupper. Rent litterärt blir det ju mer effektfullt än att tala om "privilegierade grupper".
Men. Att det finns vita medelklassmän som uttrycker att de känner sig förtryckta och undanpressade är ett väletablerat faktum. Titta på facebookgruppen "Vita kränkta män" som gör åtlöje av dessa. Eller kolla debattören Pär Ström, som blivit någon slags representant för den vita medelklassmannens upplevelse av att vara förtryckt av "feministmaffian". En uppenbar parallell går till Sverigedemokraterna, där många anhängare faktiskt tycks tro att invandringen är det som givit upphov till samhällsproblemen.
Min poäng är inte att hävda att de har rätt. Det intressanta i sammanhanget är att de faktiskt, uppriktigt anser sig vara förtryckta och marginaliserade. En sådan upplevelse kan ha hur liten motsvarighet som helst i sinnevärlden: om någon faktiskt upplever sig förtryckt kommer förakt gentemot dennes upplevelse inte göra något annat än att cementera personens position: hen kommer att uppleva sig som ännu mer förtryckt och gå upp ännu mer i offerrollen.
Därför är det en fullkomligt felaktig strategi att uttrycka förakt och vanvördnad för dessa upplevelser. Tyvärr tycks vänstern gärna hemfalla åt detta i precis samma utsträckning som alla andra grupper och ideologier. En följd av det blir dock att man då legitimerar andras förakt mot de som upplever sig förtryckta och svaga. Om vi uttrycker förakt för vissa grupper när de uttrycker sin upplevda svaghet, implicerar vi att det är OK att förakta en grupp som uttrycker sin upplevda svaghet.
Vi borde vara bättre än så. Vänstern bygger ursprungligen på en inkluderande ideologi. Det borde inkludera alla. Jag skulle vilja se Jonas Sjöstedt säga att vänstern vill ha ett samhälle där alla får vara med: både Sverigedemokraterna och de som Sverigedemokraterna inte vill ha med i samhället. Förakt kommer bara att föda mer förakt.
Det här är svårt att göra, för det kräver att vi motverkar en ideologi som identitetsbyggande och därmed urskiljande: "vi" som tänker rätt och "dom" som tänker fel och därmed diskvalificerar sig. Alla ideologier fungerar förstås på det sättet, men om vi vill varaktigt förändra världen kanske vi bör undvika att fortsätta bygga på dessa mönster som är inristade så djupt i samhället och i våra beteenden.
onsdag 25 april 2012
Den postmodernistiska utmaningen
tisdag 20 mars 2012
Min egen undervisning
I forskarutbildningen ska vi skriva en översikt över hur vår egen undervisning är upplagd. Så här blev min text:
Min egen undervisning i historia
Historieämnet har i grunden två olika aspekter. Den ena är historia som bildningsämne – kunskap om fakta, händelser och processer. Den andra är historia som metod – färdighet i källkritik och olika typer av historiskt tänkande. Ingen av dessa aspekter kan uteslutas; för läraren handlar det om att göra en avvägning mellan de två aspekterna.
Min undervisning påverkas mycket av tiden som ramfaktor. Jag har normalt kurser på 8 veckor, en förhållandevis kort tid. Mina elever läser flera andra kurser lika intensivt, och en del arbetar samtidigt, eller har småbarn att ta hand om. Eleverna har också en brokig bakgrund: majoriteten har i alla fall delvis kopplingar till något annat land. Det gör att mitt klassrum är åtminstone potentiellt mångkulturellt. Dessutom är de där för att de, i ett eller annat avseende, har misslyckats i gymnasieskolan.
Vad innebär detta för min undervisning? Den mångkulturella aspekten stärker mig i min uppfattning att det är viktigt att ha ett så internationellt perspektiv som möjligt. Jag försöker minska fokuset på Sverige och Europa och ha med hela världen i den mån jag förmår det. Detta måste dock balanseras mot kurs- och ämnesplanernas krav: i de nya kurserna (som komvux börjar med först hösten 2012) uttrycks ett tydligare fokus på Sverige och Europa, även om det går att upprätthålla ett internationellt perspektiv.
Vidare måste min undervisning vara så lättillgänglig som möjligt: mitt mål är att eleverna inte ska behöva vara i klassrummet på en viss tid, utan lika gärna kan följa en genomgång medan de är hemma med sjukt barn eller när de har ledigt på sen kväll eller tidig morgon. Därför arbetar jag med att spela in alla mina föreläsningar och publicera dem på nätet, tillsammans med allt lektionsmaterial jag kan publicera. Ett led i det är att ha en egen Internetlärobok istället för en traditionell. En plan jag har är att spela in mina powerpointpresentationer och lägga på Youtube (ännu ej realiserat för historia). Slutligen får mina elever inte misslyckas igen. De bär på stigmat att inte ha lyckats, att inte duga i skolan, och det måste jag motverka efter bästa förmåga. De kan tvingas avbryta studierna eller inte hinna med dem på grund av deras egna ramfaktorer, men orsaken får inte vara att jag inte gett dem den information och de metoder de behöver.
Allt detta leder till att jag överlag försöker betona metodaspekten av historia. Jag vill att eleverna ska utveckla ett historiskt tänkande att bärs med sig och kunna använda i verkligheten. Här präglas jag också mycket av min egen utgångspunkt, som är vad Bernard Eric Jensen kallar historiefilosofisk: det jag vill att eleverna ska ha med sig är en bild av den stora helheten.[1]
Historia lärs ofta ut genom berättelser, och det gör helt klart jag också. Jag vill dock inte berätta en viss grupps berättelse, utan den enda meningsfulla är mänsklighetens berättelse. Just därför försöker jag visa på andra historiska berättelser än västerlandets, genom att ta upp upptäckten av Amerika ur afrikanskt perspektiv och andra världskriget ur indiskt. Det betyder inte att standardberättelsen elimineras, utan att berättelserna får komplettera, ifrågasätta och nyansera varandra. I det avseendet är mitt förhållningssätt flerperspektivistiskt i det avseende som Thomas Nygren menar.[2]
Mitt arbete med elever med olika typer av specifika inlärningshinder har gjort mig medveten om betydelsen av särskilda stödåtgärder för att sådana elever ska komma till sin rätt. Det är också min erfarenhet att sådana åtgärder kommer alla till godo.
En sak som jag upplever att många av mina elever behöver hjälp med är att visualisera abstrakta begrepp och sammanhang. Därför har jag arbetat mycket med visuella hjälpmedel. Mina genomgångar utgår alltid från powerpointpresentationer, vilka eleverna får i form av åhörarkopior. I presentationerna anstränger jag mig för att använda många bilder, och ibland beskriver jag skeenden huvudsakligen med bilder. Jag har också konstruerat bildbaserade övningar för eleverna, som går ut på att diskutera komplicerade, abstrakta skeenden med hjälp av bilder. Den här metoden påminner om Neumans matematikundervisning så som den presenteras av Ference Marton, i så måtto att det i båda fallen handlar om att läraren identifierar ett visst moment som viktigt för eleverna att lära sig, och sedan försöker hitta metoder för att synliggöra detta, antingen det handlar om taluppfattning eller orsaksrelationer.[3]
Har jag några grundbultar, någon kanonisk kunskap som eleverna måste ha med sig? Ja, helt klart. Någon frågade mig en gång vad jag skulle ta upp om jag hade en enda lektion i historia. Det är ett bra tankeexperiment, för det tvingar en att fundera mycket noga över vad som är viktigt i historia. Jag kunde ganska snabbt formulera ett svar på frågan: jag skulle ta upp jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen, eftersom det är de två processer som fångar in merparten av mänsklighetens utveckling. Om mina elever inte minns något annat av själva innehållet, så hoppas jag att de i alla fall minns det. Som nummer tre på listan skulle jag ta Europas erövring av Amerika, vilket i sig var en mycket omvälvande process och en nödvändig förutsättning för Europas industriella revolution.
Det blir inte så mycket till grundbultar, kan tyckas. Men de är väldigt grundläggande. Utifrån dessa går det att ta upp enskilda exempel på stats- och imperiebyggnad för att illustrera och konkretisera de historiska förändringarna.
Som exempel på ett moment i min A-kurs tar jag jordbruksrevolutionen, som jag brukar ta upp under kursens första vecka. Mitt normala upplägg är att jag har en genomgång av det tidiga jägarsamhället, som därefter följs av jordbruksrevolutionen. Själva genomgången av jordbruksrevolutionen har jag strukturerad utifrån frågorna vad? när? var? hur? och varför? Störst utrymme ger jag åt hur och varför. Runt hur-frågan försöker jag framhålla att övergången till jordbruk inte var planerad, utan skedde gradvis. Därigenom problematiserar vi också begreppet ”revolution”, som återkommer på flera ställen i kursen och står för rätt olika processer. Hur-frågan hänger också ihop med varför, och här kommer vi in på frågan om historisk empati: går det att förstå vilka motiv som drev forntidens människor? Jag tror det: min egen historiesyn utgår ifrån att historiens grundläggande drivkraft är människors strävan att få det bättre. Vad vi sedan menar med ”bättre”, och vilka medel vi har till förfogande, varierar över tid och rum.
Den huvudsakliga tyngdpunkten i momentet lägger jag dock på jordbruksrevolutionens konsekvenser. Här hänvisar jag uttryckligen till Jared Diamonds artikel om jordbruksrevolutionen som människans största misstag, innan vi tittar på konsekvenserna. Jag presenterar dem i form av bilder, och förklarar vad bilderna står för.
Särskild vikt lägger jag i denna genomgång vid att jordbruksrevolutionen ger upphov till tre tydliga uppdelningar av människan: efter kön (män/kvinnor), efter klass (överklass/underklass) och efter levnadssätt (nomader/bofasta). Alla dessa får betydelse för senare samhällsutveckling. Min erfarenhet är att eleverna utan problem förstår uppdelningarna efter kön och efter klass, och deras stora betydelse. Därför brukar jag betona uppdelningen i nomader och bofasta som den kanske viktigaste historiskt sett, då motsättningarna mellan nomader och bofasta kan förklara många konflikter och därpå följande utveckling.
Efter genomgång och diskussion följer en övning, där eleverna får fundera över vad som var bra respektive dåligt med jordbruksrevolutionen. Oftast brukar denna övning hamna på en ny lektion, och fungerar då också som repetition samt kan fånga upp elever som missat den första lektionen. Övningen går ut på att eleverna får en massa brickor med de olika konsekvenserna, och sedan i grupp ska bedöma varje konsekvens som en ”fördel” eller en ”nackdel” genom att lägga ut dem på ett bräde. Grupperna får sedan redovisa hur de har tänkt inför varandra.
Bild 1: Brädet för värderingsövningen om jordbruksrevolutionen
Bild 2: Konsekvensbrickor för värderingsövningen om jordbruksrevolutionen
Övningen brukar ge upphov till mycket diskussion och huvudbry. Eleverna upptäcker ganska snabbt att olika konsekvenser hänger ihop med varandra på olika sätt. De flesta brukar tycka att ”specialisering” är något bra, men att ”klasskillnader” är någonting dåligt – samtidigt som klasskillnader är en följd av specialisering. Hur ska man i så fall bedöma dessa konsekvenser? En annan diskussion är huruvida fördelarna överväger nackdelarna.
Eleverna får också möjlighet att använda dessa reflektioner i en valbar betygsgrundande uppgift, som är formulerad så här:
Jordbruksrevolutionen: bra eller dålig?
Jordbruksrevolutionen var ett av de mest betydelsefulla skeendena i människans historia. Men vad var bra respektive dåligt med denna förändring?
Redogör för effekterna av jordbruksrevolutionen. Resonera om vilka effekter som var bra och vilka som var dåliga (och på vilket sätt). Utifrån din bedömning, försök ta ställning till om jordbruksrevolutionen på det hela taget var någonting bra eller någonting dåligt. Fundera också över vilken betydelse jordbruksrevolutionen har haft för hur världen ser ut idag.
Referenser
Bernard Eric Jensen, ”Historiebrugsdidaktik – om at etablere en ny slags historiedidaktik”, i Sigmund Ongstad (red.), Fag og didaktikk i laererutdanning. Kunnskap i grenseland (Universitetsforlaget 2006)
Ference Marton, ”Mot en medvetandets pedagogik”, i Michael Uljens (red.), Didaktik – teori, reflektion och praktik (Studentlitteratur 1997)
Thomas Nygren,”Historielärare”, i Bengt Schüllerqvist & Christina Osbeck (red.), Ämnesdidaktiska insikter och strategier. Berättelser från gymnasielärare i samhällskunskap, geografi, historia och religionskunskap (Studier i de samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik nr 1, Karlstad University Press 2009)
[1] Jensen 2006 s. 91
[2] Nygren 2009 s. 146
[3] Marton 1997 s. 109-110

