Argumentation, önsketänkande eller propaganda?

När vi människor försöker förstå världen kan vi göra det på olika sätt. Ett beprövat sätt är argumentationen: att för sig själv och andra förklara hur man uppfattar saker och ting och bemöta motstridiga uppfattningar efter bästa förmåga. Ett annat sätt är önsketänkandet: man utgår ifrån att det skulle vara bra om det var på ett visst sätt, och så förklarar man världen utifrån det perspektivet, oavsett om det är en hyllning av den kommande apokalypsen eller förutsägelse om ett paradis på Jorden. Det andra alternativet ligger farligt nära propaganda.

Den amerikanska psykologen Steven Pinker kom 2011 ut med boken ”The Better Angels of Our Nature. The Decline of Violence in History and its Causes. Jag har äntligen haft tid att läsa detta mastiga verk (ca 700 sidor text), för att bilda mig en uppfattning om Pinkers resonemang. Jag var medveten om att jag inte är benägen att hålla med honom utan vidare, men hoppades på en bok som skulle utmana mina föreställningar och ge nya insikter. Men Pinkers bok har visat sig vara en stor besvikelse.

Bokens grundtanke är enkel, men området den ska täcka in är monumentalt, vilket delvis förklarar dess digra omfång. Pinker vill visa att våldet i världen har minskat historiskt, och förklarar detta men fem faktorer: 1) starka stater; 2) kommersialism; 3) feminisering; 4) kosmopolitanism; 5) ökat förnuft. I korthet ser resonemangen ut så här: starka stater upprättar våldsmonopol och minskar därför våldet inom samhället. Stater kan förstås använda sitt våldsmonopol för att kriga mot varandra. men här kommer de andra faktorerna in: handel är en verksamhet som alla inblandade tjänar på, och det medför att handelsrelationer minskar risken för krig. Ökat kvinnligt inflytande i politik minskar det manliga inflytandet, och män är överlag mer våldsamma än kvinnor. Moderna massmedia och ökad läskunnighet ökar möjligheterna till empati med och förståelse för andra. Och vi har med tiden alltmer accepterat rationella argument för jämlikhet, jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det finns flera allvarliga problem med Pinkers resonemang. Jag ska inte gå in i detalj i all den empiri han tar upp, utom möjligen några exempel, utan istället problematisera hans utgångspunkter. Det första, och största, problemet är att han aldrig definierar våld. Det är rätt häpnadsväckande i en bok som handlar om just våld. Utifrån de exempel Pinker tar upp går det någorlunda att sluta sig till att det han diskuterar är fysiskt våld människor emellan: jag kallar detta den snäva definitionen av våld.

Med den snäva definitionen av våld är det relativt oproblematiskt att visa att våld minskat genom historien, i alla fall i västvärlden. Traditionellt förklaras detta just med de starka staterna – Pinker hänvisar uttryckligen till Hobbes Leviathan, och använder denna beteckning på den starka staten. Pinker är uppenbarligen inte nöjd med den förklaringen, och det av goda skäl. Starka stater kan leda till totalitära attityder, och då tar våldet nya dimensioner. Vi behöver bara tänka på Sovjetunionen, en av de starkaste statsbildningarna någonsin, för att förstå att starka stater bär på nya våldsproblem.

Men man kan också definiera våld på andra sätt. Vi kan vidga definitionen till att omfatta våld mot djur. I så fall blir bilden förmodligen rätt annorlunda, med tanke på vår omfattande köttindustri. Vi kan vidga definitionen till att innefatta våld mot organismer överhuvudtaget – och då kommer vår industriella avverkning av skog och andra organiska resurser in. Kanske kan man tala om våld som åverkan på biosfären – och i så fall har våldet ökat monumentalt sedan den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vi kan också ta upp psykiskt och mentalt våld: sådant är väldigt mycket mer svårmätbart, men om man nu ska diskutera våld bör dessa aspekter rimligen tas upp, om inte annat som exempel på hur ens undersökning är avgränsad. Pinker gör inget av detta. Någon gång hänvisar han till forna tiders grymhet mot djur eller våldsamma attityder/tankefigurer, men bara när det passar hans övergripande resonemang. Följden blir att hela hans bevisföring haltar betänkligt.

En annan problematisk aspekt är avsaknaden av argumentation mot andra perspektiv. Varför slutade rättsystemet att tillgripa brutala bestraffningar med tortyr och utstuderat grymma dödsstraff? Pinker förklarar det med ett ord: upplysningen. De förnuftiga upplysningsmänniskorna argumenterade emot onödigt grymma straff, och därför slutade man med det, för det var ju så förnuftiga argument. Det är det traditionella perspektivet, med det mänskliga förnuftet obrutna framstegssaga i fokus, som Pinker berättar. Det kan man ju göra, men intellektuell hederlighet kräver att man då bemöter meningsmotståndare. Avseende våld är det svårt att komma ifrån den franska filosofen Michel Foucault, som förklarar förändringen av bestraffningar på ett helt annat sätt: forna stater hade förhållandevis lite makt över sina folk, och behövde därför demonstrera sin makt tydligt genom ytterst brutala bestraffningar som visades upp offentligt. När staternas makt växte under 1700-talet var detta inte lika nödvändigt, och minskade därför i omfattning. Det minskade fysiska våldet korresponderar alltså mot en ökad grad av mentalt våld i formen hot om våld: vi vet att staten har medel att bestraffa oss, och därför aktar vi oss för att trampa den på tårna.

Foucaults förklaring behöver inte nödvändigtvis vara rätt. Kanske spelar båda förklaringar en roll, eller kanske går någon av dem att motbevisa. Min poäng är att Pinker inte tar diskussionen: han låtsas inte ens om att den finns. Därmed öppnar sig ännu ett gapande hål i hans förklaringsmodell.

Ett tredje problem är Pinkers fokus på väst: så gott som alla hans exempel kommer från Europa och USA. Någon gång nämner han andra länder, men bara i avseende att förstärka sin tes. Bilden man får är att han ser västvärlden som den ”normala” utvecklingen, och det vi behöver göra är bara att sprida västs statssystem, ekonomiska system och liberala värderingar över hela världen så kommer allt att bli bra. Därmed ignorerar han en rätt omfattande historisk evidens som visar på västvärlden som ett undantag snarare än ett normalfall. Återigen kan detta diskuteras, och det går att argumentera för att även om väst är ett undantag så kan västs exempel, eller delar av det, användas som förebild för andra delar av världen. Men Pinker går inte in i den diskussionen. Återigen låtsas han inte om den.

För att få verkligheten att stämma överens med den uppfattning han framför är Pinker tvungen att göra en del våld på empirin. Vissa felaktigheter kan jag ha överseende med, som när han utan vidare klumpar samman nutida nomadfolk med de människor som levde för 60 000 år sedan. Det blir missvisande, eftersom nutida nomader inte existerar i ett vakuum utan har samverkat med och påverkats av andra mänskliga kulturer i tusentals år, men är ett rätt vanligt misstag som görs även av en del historiker.

Värre är det när han väljer att skildra Europas ”religionskrig” som en direkt följd av just religion. Från korstågen till Trettioåriga kriget lägger Pinker ansvaret för krigen på religion. Det är måhända tacksamt, men grovt överförenklande. Om religion var orsaken till korstågen, hur förklarar man då att det muslimska furstendömet Damaskus upprepade gånger slöt allianser med korsfararna, eller att korsfararna krigade för att upprätthålla det fatimidiska kalifatet i Egypten gentemot Zengidernas försök att störta det? Hur förklarar man att det katolska Frankrike gick in i Trettioåriga kriget på protestanternas sida? Istället för en sådan intetsägande förklaring som ”religion”, kan man istället lyfta fram att stater har intressen: t ex ekonomiska, politiska och ideologiska. För att en stat ska vara villig att gå i krig behövs det att flera av dessa sammanfaller. Så går det att förklara Frankrikes agerande under Trettioåriga kriget mycket bättre utifrån maktpolitiska hänsyn, och Sveriges utifrån en kombination av ekonomiska, politiska och religiösa intressen. Men att göra det skulle visa att två av Pinkers ”fredsfaktorer”, statssystemet och kommersialismen, inte nödvändigtvis leder till minskat våld – de kan lika gärna leda till ökat våld. Och det skulle emotsäga hans tes. Genom att konsekvent reducera komplexa system till resultat av idéer kan Pinker driva tesen att en förändring av idéer ledde till en förändring av världen. Men empirin stöder inte ett så enkelt orsaksförhållande.

Det värsta exemplet på Pinkers godtycklighet ligger i hans hantering av franska revolutionen. För varje anhängare av traditionell framstegsoptimism och upplysning är franska revolutionen ett problem: alla tjusiga idéer om frihet och mänskliga rättigheter, och så fick vi ett skräckvälde och påföljande storkrig. Pinkers lösning? Han påstår utan vidare att de franska upplysningsfilosoferna inte var av samma upplysningsanda som Kant och Locke: därför är franska revolutionen inte något exempel på att upplysningsidéer kan leda till problematiska resultat, för de var ju inte riktiga upplysningsidéer. Han hänvisar aldrig till någon enskild person som skulle vara exempel på denna falska upplysning, och ignorerar fullständigt kopplingarna mellan den ”dåliga” franska revolutionen och utvecklingen i England och den ”bra” amerikanska revolutionen.

Det är ironiskt att Pinker, som ondgör sig över religionens onda kraft i världen, inte har insikt i att han själv blir en dogmatisk upplysningsförespråkare, och förvränger verkligheten för att passa med hans egen ideologi. Ett ärligt försök att reda ut våldsproblematiken måste rimligen börja med att göra rent i eget hus, men Pinker vägrar konsekvent att erkänna att även rationalitet och förnuft, om de upphöjs till dogmer, kan leda till övergrepp och våld. Som i franska revolutionen, imperialismen med mera med mera. Hans bok hade i bästa fall kunnat bli en argumentation, som knappast hade nått fram, men ändå kunde ha nått en viss bit på väg. Som den nu är är den snarare ett utfall av hans önsketänkande om att liberalism nog är bäst när allt kommer omkring. Men hans sätt att försöka visa det hamnar farligt nära propaganda.