Det enkla lilla begreppet historiemedvetande....

En central teoribildning inom historiedidaktiken är det som kan kallas ”historiemedvetandets didaktik”. I denna text ska jag försöka reda ut och problematisera den inriktningens centrala begrepp. Det blir en rätt teoretisk diskussion, mest för att jag själv har svårt att hänga med i texterna.

Inom området historiemedvetande finns tre centrala begrepp: historiemedvetande, historiekultur och historiebruk. Dessa kan ha skiftande innebörd, beroende på vem man frågar. Som introduktion kan Peter Aronssons definitioner användas – han argumenterar främst för att studiet av historiebruk är värdefullt och bör integreras i den akademiska historieforskningen, men resonemangen är såpass grundläggande att de fungerar som en första inblick.

Aronsson tar historiekultur som utgångspunkt och beskriver det som artefakter, sedvänjor och påståenden med referenser till det förflutna som ”erbjuder påtagliga möjligheter” att knyta samman dåtid, nutid och framtid.  Historiebruk är en process då delar av historiekulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande och handlingsorienterande helheter. Historiemedvetande definieras som de uppfattningar av sambandet mellan dåtid, nutid och framtid som styr, etableras och reproduceras i historiebruket.

I Aronssons definitioner finns tydliga relationer mellan begreppen: det existerar en historiekultur som tillhandahåller ramarna för historiebruket. Historiemedvetandet styr historiebruket, men etableras och reproduceras också av det.

Redan här uppkommer en rad problem. Ett första är förstås vad som menas med ”påtagliga” möjligheter. Jag får intrycket att graden av påtaglighet är ytterst subjektiv. Men knepigast är förstås historiemedvetandet: vems uppfattningar avses? Det är tänkbart att det är både producenter och mottagare som åsyftas, men det är på inga sätt tydligt: det skulle kunna vara en observatörs tolkningar. En annan fråga är hur medvetna uppfattningarna behöver vara för att räknas in i historiemedvetande. Aronsson påpekar dock att historiebruk kan vara omedvetet, vilket kanske säger något om historiemedvetande också.

Klas-Göran Karlssons definitioner

Lundaprofessorn Klas-Göran Karlsson är den som tydligast verkat för att föra in historiebruksbegreppet i Sverige. I hans diskussion av historiedidaktik i boken Historien är nu ägnar hans sig åt att definiera de närliggande begreppen. Han beskriver historiekultur som en ”kommunikationskedja” byggd kring historia. Han ger två definitioner av historiemedvetande:

1) ” hur man vänder sig till, reflekterar över och integrerar historien i den egna identitetsbildningen, det egna vetandet och de egna handlingarna.” (s. 44)

2) ” den mentala process genom vilken den samtida människan orienterar sig i tid, i ljuset av historiska erfarenheter och kunskaper, och i förväntning om en specifik framtida utveckling.” (s. 45-46)

Karlsson tycks mena att de två definitionerna är synonyma. Men i den första framhålls identitetsbildning som central, medan den andra framhåller att det måste finnas en ”förväntning om en specifik framtida utveckling”.

Identitetsbildningen återkommer, och tycks således vara ytterligare ett centralt begrepp att fundera över i detta sammanhang. Karlsson hävdar att varje form av identitet kräver ett historiemedvetande, ett påstående som i förstone kan tyckas märkligt. Det betyder alltså att om man inte orienterar sig i tid med förväntning om en specifik framtida utveckling så saknar man identitet...

Karlsson lyfter också fram den historiska berättelsen som central i historiemedvetandedidaktiken. Enligt nestorn Jörn Rüsen ska den ge mening åt tillvaron genom att ge individen möjlighet att orientera sig i en större historisk kontext som överskrider individen.

Avslutningsvis framhåller Karlsson att det tycks krävas starka yttre eller inre krafter för att förändra ett historiemedvetande. Han menar också att historiemedvetande kan vara mer eller mindre kvalificerat, och att historiemedvetande tänkbart kan kvalificeras genom att man konfronteras med vetenskaplig historia.

Frågorna växer. I Karlssons framställning finns flera normativa inslag: det syns i diskussionen av identitetsbildning. Man kan ju fråga sig om det är någon särskild identitet som är önskvärd, eller om alla är likvärdiga i historiedidaktiskt avseende. Själva begreppet identitet är förstås problematiskt: avses en personlig identitet eller en sociokulturell (”kollektiv”)? Vad är önskvärt i respektive typ av identitet? Och vilken slags mening bör skapas av historiska berättelser?

Tydligast syns förstås normativiteten i diskussionen av ”kvalificerat” historiemedvetande; här anar vi att alla historiemedvetanden inte är likvärdiga. Karlssons förslag att kvalificera historiemedvetande genom möte/konfrontation med historievetenskapen ger vid handen att historievetenskapligt medvetande är mer kvalificerat än vardagliga föreställningar. Det har jag inga problem med att acceptera, men det får konsekvenser för teoribildningen.

Bernard Eric Jensen: en utvecklad begreppsdiskussion

B E Jensen är den största auktoriteten på historiemedvetande i Danmark, och möjligen den viktigaste drivkraften bakom begreppets introduktion i Skandinavien. Hans utgångspunkt är insikten att historiemedvetande framför allt skapas utanför skolan – därför måste skolan ta hänsyn till omvärldens historiebruk och inkorporera det i undervisningen. Så långt är jag med. Jensen försöker också klargöra den begreppsförvirring som helt klart råder runt historiemedvetande. Han går tillbaka till Jeismann, som myntade begreppet och gav det fyra olika definitioner:

1) Insikten att alla människor, inriktningar och samhällsliv  existerar i tid - de har förflutet och framtid och utgör inte något givet

2) Tolkning av det förflutna, förståelse av samtiden och perspektiv på framtiden, och relationerna däremellan

3) Hur dåtiden är närvarande i föreställning och uppfattning

4) Historiemedvetande vilar på en gemensam förståelse som baseras på emotionella upplevelser. Det är en nödvändig beståndsdel i bildandet och upprätthållandet av mänskliga gemenskaper.

Såvitt jag kan se är dock definition 4 inte en definition av vad historiemedvetande är, utan en förklaring av vad historiemedvetande kommer ifrån och vad det har för funktion. Eftersom definitionen inte används framöver kan den läggas åt sidan.

Jensen menar att definition 3 är typisk för historievetenskapens uppfattning, som han anser fokuserar för mycket på dåtid utan att ta hänsyn till nutid och framtid. För att reda ut de två kvarvarande definitionerna framhåller Jensen åtskillnaden mellan historiemedvetande och historiskt medvetande. Definition 1 motsvarar ”historiskt medvetande”, medan definition 2 är det som Jensen förespråkar som historiemedvetande.

Jensen både vidgar och avgränsar sitt begrepp. Han vidgar det genom att framhålla att historiemedvetande inte behöver vara medvetet: ” Medvetande omfattar således en skala som går från det omedvetna, över drömmedvetande, det förmedvetna, performativt medvetande och det självmedvetna till självinsikt och självreflexion.” Argumentet för att vidga begreppet på detta sätt är att blir en slagsida i begreppet om man bara tar med mer artikulerade former av historiemedvetande: mer rudimentära föreställningar måste också inkorporeras.

Avgränsningen av begreppet görs genom att skilja det ifrån tidsmedvetande överhuvudtaget å ena sidan, och å andra sidan gentemot de medvetanden som kan ses som mer kvalificerade. Vi har alltså en slags hierarki:

1) Tidsmedvetande (uppfattning av tidsdimensioner inom t ex biologiska eller fysikaliska processer)

2) Historiemedvetande (uppfattning av tidsdimensioner inom sociokulturella processer)

3) Historiskt medvetande (som 2, men med tillägget att man uppfattar allting som existerande i tiden och därmed inte utgör något givet eller beständigt)

4) Historiesyn (en medvetet bearbetad helhetssyn)

Förtjänsterna med denna uppdelning är för det första att klargöra att allt inte är historiemedvetande, för det andra att göra historiemedvetande till ett deskriptivt begrepp. Jag tycker det är bra att göra en avgränsning så att allt inte blir historiemedvetande, men samtidigt blir avgränsningen mot naturvetenskaperna problematisk. Exempelvis geografiska och biologiska förändringsprocesser har helt klart relevans för sociokulturella processer; bör det inte vara en del av historiskt tänkande att ta hänsyn till denna påverkan, och därmed ta hänsyn till geografiska och biologiska förändringar?

Genom att införa begreppen historiskt medvetande och historiesyn tar Jensen in en normativ dimension. Som jag förstår hans uppdelning svarar ”historiesyn” mot akademiska historikers historieuppfattning, där man utgår från en teoretisk förståelseram. Den tidigare omtalade kvalificeringen av historiemedvetande handlar då inte nödvändigtvis om att etablera en fullödig historiesyn, utan om att utveckla elevers tänkande i riktning mot nivå 3, historiskt medvetande. Själv ser jag inga problem med detta, men det verkar lite knepigt för Jensen själv: å ena sidan uttalar han sig kritiskt emot tendensen att ställa akademisk historieskrivning som optimal norm för historiskt tänkande, å andra sidan för han inte historiskt medvetande och historiesyn som mer kvalificerade än vanligt historiemedvetande. Hur ska han ha det? Det är förstås möjligt att de två mer kvalificerade nivåerna inte alls ska kopplas till historievetenskap, men då kvarstår frågan: vad ska de kopplas till?

Jensen diskuterar också vad historiemedvetande fyller för funktion hos människor, och hur historieundervisningen kan arbeta med dessa för att kvalificera historiemedvetandet. Han ringar in fem områden som centrala för historiemedvetande:

1) historiemedvetande som identitet

2) historiemedvetande som mötet med det annorlunda

3) historiemedvetande som sociokulturell lärprocess

4) historiemedvetande som värde- och principförklaring

5) historiemedvetande som berättelse.

För att kvalificera 1) och 2) menar Jensen att man behöver arbeta med att utvidga kunskapen om sin egen och andras identitet och kultur. För att bearbeta 3) gäller det att skapa insikt om att identitetsskapande är en sociokulturell lärprocess och upptäcka för – eller omedvetna skikt i historiemedvetandet.  För 4) gäller det att klarlägga vilka principer historiemedvetandet bygger på, och för 5) att utveckla förmågan att förstå sitt eget och andras liv som berättelser i tid och rum. Helheten syftar till att förstå sig själv som skapad av och skapare av historia.

Ett avgörande problem är att inte heller Jensen definierar ”identitet” och vilken slags identitet som är önskvärd. I grunden för hela resonemanget tycks det ligga en mängd ideologiska antaganden om att människor som genomgår denna kvalificering på något sätt ska bli mer humana, demokratiska eller vad det nu kan vara. Men det är fullt möjligt att se sin egen och andras identitet som sociokulturella konstruktioner, förstå de underliggande värderingarna, se sig själv och andra som historiska varelser – och fortfarande vara övertygad nazist. Hitler hade förmodligen ett rätt kvalificerat historiemedvetande.  Så vad ska vi använda allt detta till rent historiedidaktiskt?

Kenneth Nordgren: att använda begreppsapparaten i praktiken

I sin doktorsavhandling ”Vems är historien?” försöker Kenneth Nordgren operationalisera historiemedvetande för att använda det i en vetenskaplig undersökning av hur människor använder historiemedvetande. Han använder Jensens åtskillnad mellan historiemedvetande och historiskt medvetande, men kallar det ”medvetande” respektive ”medvetenhet” – där det senare står för den reflekterande hållningen. Å andra sidan framhåller han ett utvidgat historiemedvetandebegrepp, då han definierar historia som ”alla berättelser om det förflutna som är levande i människors medvetande”. Han betonar att begreppet har både kognitiva och emotiva dimensioner, och att det innefattar oreflekterat tänkande. Nordgren redogör också tydligt för relationen mellan medvetande, kultur och bruk:

”Det förflutna får mening och sammanhang genom mentala tolkningar (historiemedvetande). Som berättelse blir historien en artefakt (historiekultur), möjlig att använda (historiebruk) för att tillfredsställa behov och skapa ny historia.”

I själva undersökningen visar han hur elever tolkar och använder 11-septemberattackerna för att förstå sin samtid och definiera sig själva. Såvitt jag kan se visar han tydligt hur historien används (historiebruk), och att de föreställningar eleverna redan har påverkar deras tolkningar. Det är dock oklart vad detta egentligen säger om historiemedvetande, eller hur resultaten kan användas för att kvalificera historiemedvetande.

Jörn Rüsen: konsten att rigga en undersökning

Den sista text jag läst är skriven av Jörn Rüsen, den förmodligen mest kända förespråkaren för historiemedvetande. Jag har läst lite annat av Rüsen men funnit hans texter rätt dunkla. Den text jag läst nu, i Peter Seixas ”Theorizing historical Consciousness”, är något tydligare (för att den är på engelska), men det är inte nödvändigtvis till Rüsens fördel.

Rüsen har i texten en klar tes: han vill visa att historiemedvetande är av central betydelse för moraliskt medvetande. Han gör detta genom att ta en historisk berättelse om två skotska klaner och skapa ett moraliskt tankeexperiment. Berättelsen går ut på att skotsk klan A för länge sedan blev räddad av skotsk klan B. Därför lovad skotsk klan A att hjälpa medlemmar av skotsk klan B om de någonsin kom till klan A och begärde hjälp. Till minne av detta ristades en inskription i en sten i klan A:s slott.

Tankeexperimentet är detta: Du är en medlem av klan A. Nu kommer en medlem av klan B, Ian, till dig och ber om hjälp: han är misstänkt för ett mord och vill ha hjälp att gömma sig undan polisen. Vad gör du? Oavsett vad du gör, så talar du senare med en vän och behöver förklara varför du gjort som du gjort. Rüsen skriver: ”Whatever your action in respect to Ian /.../, you are obliged to narrate to your friend the tale [om de två klanerna] in order to make plausible to him (and thus interpretable) the situation in which you find yourself and the decision you have made.”

Citatet av Rüsen kan förstås på två sätt: antingen menar han att ett beslut i den här frågan inte kan motiveras utan hänvisning till klanberättelsen, eller så är detta ett villkor, skapat av Rüsen, för hela tankeexperimentet. Den första tolkningen är absurd: självklart kan man förklara sitt handlande, även i denna situation, utan att hänvisa till medeltida släktlegender. 

Återstår alltså att Rüsen har lagt in detta villkor för att styra experimentet, och i så fall blir resultatet ganska givet: om du är tvungen att använda en historisk berättelse för att motivera ditt beslut i en moralisk fråga, är det givet att ditt svar kommer att vara ett exempel på historiebruk, som kan analyseras för att se till ditt historiemedvetande. Men detta visar inte på något sätt att historiemedvetande skulle vara viktigt för moraliskt tänkande. För det skulle man behöva undersöka moraliska tankeexperiment mer förutsättningslöst, se i vilken mån historiemedvetande syns i resonemangen och i vilken mån beslut tagna på grundval av historiemedvetande skiljer sig från andra moraliska beslut. Eftersom Rüsen inte har gjort det är hela hans undersökning intetsägande.

Avslutande funderingar

Har jag blivit klokare på historiemedvetandets didaktik av att läsa detta? Det vete sjutton... Så här kan jag sammanfatta mina iakttagelser:

1) Definitionerna av historiekultur och historiebruk skiljer sig inte enormt från varandra. Det känns ganska okontroversiellt att det i ett givet sammanhang existerar en historiekultur, som går att kartlägga, och ett historiebruk som går att kartlägga. Dessa områden är helt klart relevanta för historieforskning och historiedidaktik.

2) I motsats till de två föregående begreppen är ”historiemedvetande” mycket oklart: det definieras på olika sätt av olika forskare, och ingen konsensus tycks finnas. Den vanligaste definitionen är att det handlar om relationen mellan dåtid, nutid och framtid.

3) Historiemedvetande tycks svårgripbart som något slags analytiskt metodredskap: när det tillämpas så blir det antingen en fråga om historiebruk eller om narrativ analys (eller både och). De resultat som erhålls kan man rimligen få fram utan att fastna i debatten om historiemedvetande. Resultaten visar rimligen någon slags historiemedvetande i de flesta fall, men tendensen är att allt som kommer fram visar på historiemedvetande: eftersom begreppsdefinitionen oftast innefattar omedveten användning av historia så går det liksom inte att inte uppvisa historiemedvetande. Även om man skulle uppge icke-historiska motiv så skulle det tolkas som ”omedvetet” historiebruk. Det blir samma typ av definition som att säga att jag spelar fotboll professionellt – i det avseendet att jag inte spelar fotboll.

4) Historiedidaktiskt är det fördelaktigt att vara medveten om att alla ha något slags förhållningssätt till historia – om det sedan ska kallas historiemedvetande kan diskuteras. De försök att konkretisera historemedvetande för en undervisningssituation (främst av B E Jensen och K-G Karlsson) visar på att det finns en massa antaganden om vikten av identitetsbildning och meningsskapande. Men innan vi börjar gå in och försöka styra en sådan utveckling måste vi fråga oss: vilka identiteter är det fråga om? Vilka identiteter är önskvärda? Vilken mening ska vi skapa?

5) Om man ska ge sig in i att diskutera historiemedvetande och identitetsbildning krävs det att man tar in en hel del kunskap om mänskligt tänkande. Det är alltså kognitionsforskning, philosophy of mind och psykologi som behövs för att ge historiemedvetandeteorin förankring i något annat än historiefilosofi. Det finns en del som tyder på att människor tenderar att inte ta hänsyn till det förflutna när de fattar beslut för framtiden, t ex (http://io9.com/5912199/the-wrong-way-to-plan-for-the-future). Sådana resultat ifrågasätter inte det normativa – tvärtom framhåller psykologer att det är bra att fundera på tidigare erfarenheter när man ska fatta framtida beslut – men däremot framhålls att många andra faktorer än något slags historiskt tänkande i praktiken spelar större roll när människor fattar beslut om framtiden. Min slutsats: jag har inte tillräckliga förkunskaper för att göra någon forskning om historiemedvetande.

Litteratur

Aronsson, Peter, ”Historiekultur, politik och historievetenskap i Norden”, Historisk tidskrift nr 2 s 189-208. 2002.

Jensen, Bernhard Eric, ”Historiemedvetande – begreppsanalys, samhällsteori didaktik” Historiedidaktik, Christer Karlegärd och Klas-Göran Karlsson(red.) Studentlitteratur. 1997. s. 49-81.

Karlsson, Klas-Göran, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys”, Historien är nu, Klas Göran Karlsson och Ulf Zander (red.) Studentlitteratur 2004. Ny upplaga 2009. sid 21-66.

Nordgren, Kenneth, Vems är historien. Historia som medvetande, kultur och handling i det mångkulturella Sverige. Karlstads universitet 2006. Inledningskapitel, samt kapitel 3 s.131-163  

Rüsen, Jörn, Historical Consciousness: Narrative Structure, Moral Function, and Ontogenetic Development, Theorizing Historical Consciousness, Peter Seixas  (red.) University of Toronto Press. 2011.