Globalhistoria i skolan del 3: traditionernas makt

De två tidigare inläggen har behandlat texter som tydligt förespråkar globalhistoria i skolan, utan att närmare gå in på de svårigheter som finns med ett sådant införande. Närmast tänker jag kommentera två artiklar i National History Standards som mer fokuserar på denna problematik, skrivna av Joke van der Leeuw-Roord och Hanna Schissler.

Van der Leeuw-Roord slår inledningsvis fast att debatten om historieämnet i skolan präglas av en romantisering av hur det var förr, en ”yearning for yesterday”. I denna romantiska bild var eleverna förr kunniga och intresserade av historia, medan de numera är okunniga och ointresserade. Därför blir målsättningen att hitta tillbaka till den förmodat goda situationen ”förr”, genom att försöka vrida klockan tillbaka. Ett typexempel på detta är utbildningsminister Jan Björklunds omhuldande av historiska faktakunskaper.

Enligt van der Leeuw-Roord är denna uppfattning felaktig: i själva verket har vuxna alltid uppfattat det som att eleverna är okunniga i och ointresserade av historia, och på denna punkt stöds han av Sam Wineburgs undersökningar i USA, som visar exakt samma sak. Därför föreslår van der Leeuw-Roord and vi måste sluta romantisera det förflutna och istället arbeta för att göra historieämnet relevant för eleverna. Detta görs knappast genom faktaexercis.

Vad är hennes lösningsförslag? Att upprätta en mer övertygande historisk berättelse, som bättre kan förklara varför världen ser ut som den gör. Här ser hon en faktiskt globalt orienterad historia som lämpligare för att förstå den värld vi lever i idag. Samtidigt konstaterar hon att denna ansats har haft föga genomslag i kursplaner i Europa under de senaste åren. Bland annat beror detta på att är svårt att få anslag för att arbeta med ett sådant vidgande av perspektiv: projektmedel går snarare till annat, framför allt att förbättra elevers provresultat. Hon visar vidare att innehållet i historieämnet fortfarande domineras av en nationellt baserad historieskrivning, samtidigt som ett globalt perspektiv i stort sett saknas. I flera fall har en nationellt baserad historisk kanon införts under 2000-talet. Ytterligare ett problem är hur ett vettigt urval ska göras: kanon löser detta genom att stipulera vad som ska tas upp, men detta löser knappast problemet med att göra ämnet relevant.

Van der Leeuw-Roord närmar sig problemets kärna i sin diskussion, och hon visar på de praktiska problemen med att införa en globalhistoria: det är inte så lätt gjort. Och hon är tydlig med att urvalsproblematiken alltid kommer att hemsöka historieämnet. Det som skulle kunna förtydligas här är att urvalsproblematiken förstås också drabbar kanonbaserad, nationell historia: förespråkarna för sådan historieundervisning gör det bara lätt för sig genom att stipulera ett innehåll.

Som jag skrivit tidigare tror jag att urvalsproblematiken faktiskt kan bli en styrka, men det kräver att man uppmuntrar eleverna att lägga märke till ”hålen i intrigen”, och därigenom väcka deras nyfikenhet att riva ner berättelsen och bygga upp en egen. Ett första steg är att vi är tydliga med urvalsproblematiken, genom att försöka ge olika perspektiv och visa att det alltid finns åtminstone ytterligare en berättelse. Här kan stora insatser göras i läroböcker och undervisningsmaterial, då dessa behöver bli bättre på att just redovisa det urval som har gjorts, och på vilka grunder det har gjorts.

Schissler är också inne på diskussionen om en historisk kanon. Hon menar att kraven på kanon och idéer om standardiserade prov är ett resultat av samhällets ekonomiska utveckling och syftar till att skapa en rigidare utbildning ”more in sync with economic demands” (i bakgrunden ligger den ökande globala konkurrensen).  Å andra sidan möjliggör den tekniska utvecklingen att det går att skapa integrerad kunskap på en global nivå. Vidare hävdar hon att skolpolitiken syftar till att förbereda eleverna för konkurrens på en global arbetsmarknad, men gör detta utifrån ett allför snävt tänkande, som promoverar instrumentalisering framför kreativitet och nyfikenhet, som (underförstått) torde vara bättre redskap på den globala arbetsmarknaden än att ha lärt sig saker för att man ska klara nationella prov.

Schissler tror att de ökade kraven på standardisering och kanon också är en reaktion på postmodernismens relativism. Hon anser dock att denna strategi inte fungerar särskilt bra för att motverka relativism – istället bör man sträva efter att integrera flera olika perspektiv i undervisningen. Slutligen argumenterar hon för att standardiserade prov leder till ett konformistiskt tänkande, vilket inte är vad som behövs i nutiden.

Schissler underbygger sitt resonemang genom att ifrågasätta att standardiserade prov kan vara meningsfulla i ett så komplext ämne i historia. Vad gäller kanon så fungerar en sådan som så starkt normativ att hon ställer sig tveksam till dess värde i skolan: det blir svårt att stå för en så godtyckligt urvald grund, åtminstone i historieundervisning.

Hennes argument emot standardiserade prov håller jag personligen med om, men jag är osäker på varför de just ska vara omöjliga i historia. Alla ämnen är väl komplexa om man sätter sig in i dem? Hennes argument är i och för sig allmänt formulerat, bara det att hon exemplifierar med historia. I detta sammanhang ska det bli intressant att se de nya svenska nationella proven i historia, och i vilken mån de håller gentemot hennes kritik. Vad gäller kanondiskussionen så är det uppenbart att Schissler utgår ifrån att en kanon är definierad på nationell bas, och att hon har ett globalt perspektiv som alternativ. Min invändning här är att om man stipulerar att undervisningen ska ha ett globalt perspektiv så blir väl det också en normativ kanon? Å andra sidan kan hon mena att ett globalt perspektiv är försvarbart ur intellektuellt och pedagogiskt perspektiv på ett annat sätt än en nationellt baserad kanon, och då faller förstås min invändning, eftersom jag håller med om den principen.

Själv tror jag att inriktningen mot standardisering och rigiditet i längden kommer att vissa sig olycklig om man vill förbereda för en komplex och dynamisk verklighet. Snarare tror jag på att förbereda människor på att tillvaron är osäker och att det oftast inte finns några givna svar. En förvirringens pedagogik. Men hela diskussionen utgår egentligen från oklara premisser. Vad är egentligen skolans funktion och syfte? Om man utgår från att skolan ska promovera lärande så framstår Schisslers resonemang som ganska övertygande. Men utgångspunkten kanske snarare är en annan: att göra folk till lämplig arbetskraft (lämplig i vilket avseende?) och att legitimera den existerande nationella statsstrukturen. Och då kanske hennes argument framstår som irrelevanta.