Globalhistoria i skolan del 1: en expanderande empatisk cirkel

 I det här inlägget bygger jag vidare på diskussionen om globalhistoria i skolan, som jag tog upp i föregående inlägg, då jag kommenterade Eckhardt Fuchs tankar i frågan. Sedan dess har jag satt mig in i den historiedidaktiska debatten i frågan genom att läsa National History Standards (red Linda Symcox & Arie Wilschut, Information Age Publishing 2009), som min kurskamrat Rickard rekommenderade. Boken är en antologi, så jag kommer att kommentera de artiklar i den jag finner mest intressanta. Jag börjar med Linda Symcox artikel om historieämnet i skolan.

Linda Symcox diskuterar historieämnet i amerikanska skolor, och gör en uppdelning som å ena sidan är rätt uppenbar, å andra sidan tydlig och klar. Uppdelningen är mellan två olika åsiktsgrupperingar, dels en nyliberalt influerad nationscentrerad, dels en kosmopolitiskt global. Hon visar hur den traditionellt nationscentrerade historieundervisningen fått vind i seglen under 1990- och 2000-talen och kommit att dominera skolpolitiken, i synnerhet avseende historia, och gör klart att hon själv förespråkar den kosmopolitiska versionen av historieundervisning. Hon formulerar också vad hon anser att den ska innehålla i sju punkter:

1) Den ska syfta till att fostra ömsesidig respekt och hänsynstagande för människor över hela världen, samtidigt som den fostrar kärlek till hemmet (detta är vad Symcox ser som kosmopolitanism).

2) Den ska organiseras som en serie expanderande cirklar. I förskolan utgår man från barnet självt och dess familj, för att sedan expandera cirkeln under följande år för att successivt inkorporera grannar, lokala grupper, andra samhällsmedlemmar, andra medborgare i staten, hela mänskligheten, hela planeten och till slut hela biosfären. Denna tanke är kraftigt influerad av filosofen Martha Nussbaum.

3) Den ska ta upp påverkan från geografi och klimat på mänskliga och ekologiska händelser.

4) Den ska inkludera ekologisk historia så att eleverna förstår hur världen hänger ihop och att våra liv är beroende av biosfären.

5) Den ska lära eleverna att tänka bortom den egna nationens gränser och se dessa gränser som artificiella och konstruerade.

6) Den måste undvika anakronismer och presentism.

7) Den ska ständigt pendla mellan mikronivå och makronivå.

Ett på många sätt intressant förslag. Det kan invändas att Symcox inför starkt normativa inslag i undervisningen, i synnerhet i punkterna 1-3. Ska verkligen historieundervisningen vara så normativ? Mitt svar på denna invändning är att den redan är normativ, men det blir en lömskare typ av normativitet när den inte är uttalad. En av förtjänsterna med Symcox förslag är just att normativiteten blir tydlig – den som vill kan då lättare argumentera emot den. Dessutom formulerar hon ett tydligt förslag på identitetsbildning, något som ofta diskuteras som viktigt i historiedidaktiken utan att diskutanterna definierar vilken slags identitet de är ute efter att bilda. Symcox har här givit ett tydligt förslag.

Personligen accepterar jag grundtankarna i förslaget, men skulle vilja se ett tydligare inslag av kritiskt tänkande som centralt i undervisningen. Risken är att ett förslag som detta kan upphöjas till en ny dogm, som lärs ut okritiskt, och då blir den principiellt problematisk på samma sätt som vilken officiell historieskrivning som helst. Det intressanta skulle vara att diskutera i hur ett program som detta kan genomföras på ett vettigt sätt. Tyvärr misstänker jag att det här förslaget är så långt ifrån den verklighet vi lever i, med skolan ytterst styrd av nationsbaserade politiker, att det kommer att falla redan på förslagsplanet.  Oavsett det finns det flera tankar i förslaget som förtjänar uppmärksamhet: punkt 6 och 7 är t ex rätt självklara att fundera över i historieundervisning, och mer uppmärksamhet bör läggas på hur dessa ska gå att uppnå. Ett tydligare inslag av kopplingar till ekologi och geografi är också mycket viktigt, men har inte fått så mycket uppmärksamhet i historiedidaktiken. Att se nationsgränser som konstruerade är självklart i vetenskaplig historia, och med tanke på att den ofta ses som normgivande även för historieundervisningen torde det inslaget vara okontroversiellt.

Symcox tanke om en expanderande empaticirkel förtjänar slutligen att diskuteras vidare: är detta ett lämpligt sätt att arbeta med empati? Går det kanske snarare att utgå ifrån den gemensamma mänskligheten? Små barn kan ofta visa empati med djur och icke-levande föremål: kan detta tyda på att vi har potentialen till en mer universell grundläggande empati i oss? I så fall skulle bruket av den expanderande cirkeln snarast vara kontraproduktivt.

Något som förenar alla dessa aspekter är att Symcox talar om att de bör göras, inte hur de kan göras. I den mån man accepterar några av de aspekter hon tar upp bör alltså fokus läggas på hur de kan realiseras i skolan. Nu blir det lite väl mycket av önsketänkande av typen ”det skulle vara härligt om vi arbetade så här”. Sådana tankar kan bara bli verklighet om vi går över till att diskutera hur-frågan.