Globalhistoria i skolan del 2: Två olika världshistorier

Nästa text i National history standards som väckte mitt intresse är Ross E. Dunns ”The Two World Histories”.  Dunn menar att det finns två olika huvudinriktningar för att skapa en undervisning som bygger på världshistoria, Arena A och Arena B. Arena A omfattar de forskare och lärare som anser att historia måste handla om planeten som en samverkande helhet.  Till denna grupp förlägger Dunn historiker som William McNeill och Alfred Crosby och sociologen Immanuel Wallerstein. Arena B utgörs av två distinkta grupper: dels de som förespråkar studiet av västerländsk civilisation och västerländska värderingar som ”universella”, dels multikulturalister, som ser världen som uppdelad i ett antal olika världskulturer/civilisationer, och förespråkar studiet av var och en av dessa, i någon slags turordning. Centralt i det multikulturella perspektivet är att ingen av kulturerna är bättre eller sämre, utan de är alla principiellt lika intressanta att studera.

Dunns poäng med denna uppdelning är att ta ställning för Arena A:s perspektiv som det enda som kan fungera som grund för en internationell historieutbildning för 2000-talet. Hans huvudsakliga argument för det är att enbart det globala perspektivet adekvat kan förklara hur olika delar av världen utvecklats olika eller lika, genom att visa hur olika delar av världen påverkat varandra. Dessvärre, ur Dunns perspektiv, har det globalhistoriska perspektivet inte förespråkats tillräckligt mycket när det gäller att formulera kursplaner i historia, som fortfarande domineras av västerländska eller multikulturella perspektiv.

Eftersom jag själv är en anhängare av McNeills nätverkstänkande och globalhistoriska perspektiv är det lätt att jag blir förförd av hans resonemang. Men det finns flera problem med hur han resonerar. För det första klumpar han ihop sina två meningsmotståndare i en enda kategori, Arena B. Detta kan möjligen motiveras av hans syfte, men det verkar ändå märkligt att hantera dem båda på samma sätt, utan att fundera över vilka eventuella skillnader som finns mellan dem och vilka eventuella förtjänster dessa perspektiv ändå kan ha för möjligheten till en globalhistoria.

Han tycks också underskatta problemen med att införa globalhistoria i skolan. I tidigare inlägg har jag varit inne på det faktum att skolan är en politiskt styrd organisation, och politikerna verkar i nationalstater, vilka de har ett intresse av att legitimera. Dunn tycks tro att bara lite mer lobbyverksamhet kommer att få igenom globalhistoriska kursplaner; jag tror att svårigheterna är större än så.

Dunn tror vidare att Arena B-perspektiven erbjuder enklare pedagogiska lösningar än Arena A: han menar således att det är enklare att förklara Europas framväxt som dominerande kontinent genom att hänvisa till Europas interna faktorer än till den globala kontexten. Det bygger dock på att man förutsätter någon slags intern överlägsenhet i Europas kultur. Om man inte gör det är det snarare mycket svårt att förklara Europas dominans utan hänvisning till de externa faktorer som möjliggjorde dominansen. Det är i alla fall min erfarenhet av historieundervisning. Dunn tycks här förväxla pedagogisk enfald med pedagogisk enkelhet. Till hans försvar kan anföras att han förmodligen har rätt i att många resonerar på det sätt han redovisar, men det gör inte argumentet starkare.

Min allvarligaste invändning emot Dunn är dock att han kastar ut barnet med badvattnet. Jag håller med om att premisserna för Arena B-perspektiven är problematiska: västvärldens värderingar är inte givet universella och överlägsna, och en uppdelning i distinkta ”världskulturer” är lika artificiellt som att tala om distinkta nationer med för evigt givna gränser. Men någonstans måste man börja, något måste man utgå ifrån när man lär sig historia. McNeills Mänskliga nätverk är en utmärkt bok, men ställer rätt stora krav på läsarens förkunskaper. Att använda hans perspektiv rakt av i skolundervisningen medför en påtaglig risk att undervisningen blir alltför abstrakt för att eleverna ska kunna ta till sig den. Arena B-perspektiven ger värdefull konkretion som går att utgå ifrån. Tricket är sedan att bryta sönder dessa första stödkategorier, dekonstruera dem, och se hur allting hänger ihop. Som jag skrev i samband med Eckhardt Fuchs regionalhistoria: utgå gärna från historiska regioner, men visa sedan hur de samverkar med varandra.

Som avslutning på detta inlägg vill jag nämna en personlig erfarenhet. När jag läste historia i gymnasiet förekom det gott om Europakartor i läroböckerna. Ofta upptogs en påtaglig del av de kartorna av ”Turkiet”, utan att detta nämndes mer än i någon bisats i själva texten. För mig var det ett mysterium, ett som med tiden drev mig att läsa vidare själv och upptäcka det Osmanska rikets historia och hur det hängde ihop med Europas. För mig var det mycket tillfredsställande att kunna slå hål på den tidigare etablerade berättelsen om Europa, där ”Turkiet” uteslutits, och kunna upprätta en ny berättelse som inkorporerade osmanerna. Med tiden lyckades jag göra det med större och större bitar av världen, och få ihop Kina, Afrika och Amerika i berättelsen (jag är fortfarande alltför dålig på Indien, Oceanien och Sydostasien).

Vad vill jag få sagt med detta? Jag tror att det finns en pedagogisk poäng i att eleverna får möta luckor och sådant som inte passar in. Sådant pekar emot att det går att berätta andra historier än de officiella. För att detta ska fungera måste dessa luckor och motstridigheter användas på något sätt i undervisningen, kanske genom att man faktiskt pekar ut dem. Men det kräver också att det finns en berättelse som går att riva ner och göra om.