Tal om mormor

Jag skrev det här talet till min mormors begravning den 8 maj 2013 (hon dog den 24 april). Eller jag skrev ett annat, det här den lätt modifierade versionen som som jag använde, nedskrivet i efterhand av mig själv. Det kanske inte är en typ av text som bör publiceras, men hellre det än att det bara ligger i min dator.

När jag tänker på mormor så tänker jag på böcker som jag läst. Det kanske låter konstigt, men det är så att det var faktiskt tillsammans med mormor som jag lärde mig att läsa. När mormor kom och hälsade på oss i huset i Saltsjöbaden där jag växte upp, så sov hon – i alla fall de första åren – i mitt rum, i övre slafen i min våningssäng. På morgonen kunde jag krypa upp till henne med en bok som verkade spännande, och så hjälpte hon mig att ljuda bokstäverna. Bokstäverna blev till ord, orden blev till meningar, och meningarna blev till berättelser. Så på något sätt är det passande att jag idag läser upp lite ur en bok som jag tycker om (det är en något fri översättning):

Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Men det är inte sant. Även när hoppet försvinner finns något kvar. Och det är det som är det som verkligen räknas. Det som finns kvar när även hoppet är borta.

Tiden tar allting ifrån oss till slut. Allt vi har skaffat oss genom begåvning, hårt arbete och tur blir vi av med till slut. Tiden tar vår styrka, våra önskningar, våra mål, vår framtid, vår lycka och även vårt hopp. Allt vi kan ha, allt vi kan äga, kommer tiden ta ifrån oss. Tiden, den kosmiska tjuven. Men det finns någonting som tiden aldrig kan ta ifrån oss, och det är det som finns kvar när till och med hoppet är borta. Det, det som finns kvar när till och med hoppet är borta, säger oss något om vilka vi är.

Jag träffade mormor på sjukhuset, när hon bara hade några dagar kvar att leva. Det var jag, min bror Johan och min mamma. Jag och Johan satt med henne medan mamma pratade med läkaren. Mormor var vaken ibland, men då och då somnade hon. Jag höll hennes hand medan hon sov, och kände hur det då och då ryckte till i den. Kanske drömde hon. Samtidigt rullade tv:n i hörnet på med något frågesportsprogram.  En helt vanlig dag i världen i det rum där min mormor låg och dog.

Mormor vaknade, och då försökte hon prata med oss. Det var svårt för henne, men hon lyckades ändå säga några saker. Och det var en sak som återkom, gång på gång. En fras på fyra ord som hon upprepade, om och om igen. Det här var vad hon sa: ”Jag älskar er alla”.

Jag och Johan, vi kunde svara att vi älskar henne också. Vi kunde också prata minnen och praktiska saker och banala saker och allt annat som vi fortfarande har kvar. Men för mormor, med lite mer än två dygn kvar att leva, var allt det där borta. Det som var kvar, det som inte kunde tas ifrån henne, var det som ligger i de fyra orden. ”Jag älskar er alla”.  

Det var min mormor. Hon är död nu. Hon älskade oss alla.