J'accuse 2010

I år firar Internationella kvinnodagen 100-årsjubileum. Eller "jubileum" kanske är ett dåligt ordval med tanke på att den kom till för att upmärksamma bristen på jämställdhet i samhället. Att den fortfarande existerar kan alltså ses som ett tecken på att vår värld inte riktigt har nått fram till någon vidare jämställdhet ännu.

Nå, men det beror väl på de underutvecklade länderna? Som Afghanistan, där den av världen erkända och av USA uppbackade nuvarande regimen i höstas genomdrev en lag som ger männen rätt att förvägra sina kvinnor mat om de inte vill ha sex med dem. Knäppa afghaner. Annorlunda är det i Sverige, världens mest jämställda land. Eller hur?

Eller inte. Vi kanske inte har lagstadgad svält, men nog finns en del tunga problem även här. Här nedan listar jag några. Kanske förklarar de varför den 8 mars fortfarande måste vara vikt åt att belysa bristande jämställdhet, även i moderna Sverige?

För Sverige är ett land

• där 56% av 10 000 slumpvis utfrågade kvinnor angav att de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier

• där feminism har blivit ett skällsord, något som många, både män och kvinnor, profilerar sig emot

• där 15 500 sexualbrott anmäldes år 2009. Av dessa var 40% våldtäkt eller försök till våldtäkt

• där enbart 10-20% av sexualbrotten faktiskt polisanmäls

• där hela våldtäktsproblematiken fortfarande i hög grad skuldbelägger kvinnor, inte män

• där kvinnor fortfarande behöver vara rädda för män, och denna rädsla anses vara naturlig och ofrånkomlig.

• där kvinnor och män fortfarande definieras som sina kön. Sexuell aggressivitet och dominans, "rovdjursmentalitet", anses därmed vara normalt för män. Omvänt har kvinnor bara sitt värde genom könet. Därför anses våldtäkt vara så hemskt: det kränker kvinnans kvinnlighet, fråntar henne hennes värde. Som om en kvinnas värde enbart skulle sitta i hennes kön.

Källor:
Kvinnofridsportalen
Brå
Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik (Pocketförlaget 2008)

Så, vad göra? Tja, jag skriver det här inlägget. Samt publicerar en liten novell här nedan. Kanske kan det få någon att tänka till och börja problematisera manlig heterosexualitet. Jag vet, jag är en obotlig optimist. Nåja här är en lagom revolutionär sång också. Med lite god vilja kan den bli en feministisk kampsång:




Och här är novellen:

En riktig man

Jag fattar inte problemet. Vad gnäller du för?

Jag menar, du fick ju precis vad du ville. Först tigger du om det, ber om det på alla sätt utom genom att säga det rent ut. Sen när vi kommit hit och jag sätter igång är du följsam, öppnar dig, spelar med. Precis som det ska vara. Men nu, när jag vill sätta igång igen börjar du dra dig undan. För fan, jag knullade ju dig precis nyss. Vad är problemet? Vad fan är problemet?

Kom inte och säg att du inte fick vad du ville. Du stod ju för fan där i baren och tiggde om det. Det var klart för vem som helst att se. Och du accepterade situationen och spelreglerna. Då får du för fan spela till slut!

Jag ska erkänna: det kan vara jag. Jag är faktiskt lite ovan. Jag är kanske inte riktigt bekväm i rollen ännu. Jag borde kanske ha varit tuffare redan från början. Då skulle det inte ha varit några problem nu, allt skulle vara klart och tydligt och du skulle veta din plats.

För jag vet att jag inte valde fel när jag valde dig. Jag har koll så långt i alla fall. Tro inte annat. Jag vet vad jag ska leta efter.

Nu har jag lärt mig att känna igen tecknen själv. Innan var det Hassan som visade mig. Men nu vet jag vad jag ska kolla efter. Tecken på rastlöshet. Rulla tummarna, vicka på benen. Flackande blick. Och så mycket att dricka förstås. Ofta har dom en tuff yta, men det går att se desperationen i deras fladdrande blick, om man bara kollar när de inte tror man ser. Säkra tecken.

När jag ser de sakerna, vet jag att natten kommer att sluta bra. Annars, tja, det vet man aldrig. Man kan ju lyckas få med sig en tjej ändå. Och sexet kan vara helt OK. Men det är en skillnad. Det är nåt speciellt med såna som du. Så desperata. Ni går med på vad som helst. Det gör det speciellt.

Sån var du. Jag såg det direkt. Du satt där vid baren, såg dig omkring. Osäkerheten formligen lyste om dig. Precis vad jag ville ha. När jag gick fram och erbjöd dig en drink accepterade du. Det var första steget.

Det räcker förstås inte. En drink betyder ingenting. Men jag såg hur dina ben darrade. Jag ville greppa tag i dem, men hejdade mig. Inte ännu. Efter lite pockande följer du med till vårt drinkbord.

En drink betyder ingenting. Men någonstans går en gräns. Vi talar inte om den. Den är inte exakt. Men någonstans går gränsen där du inte hursomhelst kan gå iväg. Medvetet eller omedvetet har du accepterat det. Vad du nu vill kalla det. Ett beroendeförhållande? Kanske lite väl rättframt, även om jag gillar det just därför. Låt oss istället kalla det en affärstransaktion. Jag har lagt ut ett kapital, och för det får jag rätt att använda din kropp för att tillfredsställa mina behov. Det är inget vi talar om, men det hänger likväl i luften mellan oss. Det genomsyrar hela nattklubbens atmosfär.

Hela episoden var speciell för mig, eftersom det var första gången jag på egen hand skulle ragga på vad Hassan – alltid lika frispråkig – kallar drinkhoror. Så du förstår att det var lite nytt för mig.

Jag hade ju sett hur framgångsrika både Hassan och Jonte var. Men inte förrän Jonte berättade om det förstod jag hur de bar sig åt. Att de siktade in sig på de svaga, de osäkra. Såna som du. Då var framgången så gott som säkrad.

Det var Jonte som gav mig de praktiska råden. Det var Hassan som visade hur fel jag tänkt tidigare. Att man inte ska försöka vara till lags. Tjejerna vill ha någon som styr och ställer, sa han och flinade. Det bara är så. Om du är hygglig mot dem kommer du bara bli kompis. Nej, ta fram hannen i dig. Ingen tvekan. Bli rovdjuret. Det kommer att funka. Det är ju naturligt. Bara sluta tänk och gör något istället. Följ dina instinkter.

Sånt är ju lätt att säga, inte lika lätt att göra. Men de hjälpte mig. Det var på efterfesten på hotellet. Den där kvällen. Kvällen då jag verkligen föddes.

Jag vet inte hur dom fixade fram tjejen klockan fyra på morgonen. Men nog dök hon upp. Hassan SMS:ade, och efter ett tag dök hon upp. Ung, snygg, uppsminkad. Du påminde mig om henne, det var nog därför jag gick på dig. Hon rörde sig långsamt. Flackade med blicken, undvek att se direkt på oss.

När Jonte sa att jag skulle få börja var det något som vaknade inom mig. Mer än bara vanlig kåthet. Det här var något extra. Jag märkte att jag darrade av upphetsning, samtidigt som jag hade en märklig värk i maggropen, en värk som gjorde mig illamående.

När jag slet av henne kläderna och förde mina händer över hennes kropp sa hon inget, bara flämtade litet och följde med i rörelserna, utan protest. När jag pressade ner henne mot sängen hamnade vi för ett ögonblick ansikte mot ansikte. Jag mötte hennes blick, såg in i hennes mörka ögon. Det var som om hon för ett ögonblick sökte en reaktion, ett gensvar från en människa. Jag tvekade. Värken i maggropen växte och strålade utåt, och en tanke blixtrade genom mitt huvud som en ihållande varningssignal: HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HON-

Tanken bröts av tjut och tillrop från Jonte och Hassan. Som en hejarklack ropade de till mig: Kom igen nu för faan! Hon tigger ju om det! Knulla henne då! Knulla den horan!

Tjuten stängde ute varningssignalen. Jag visste hur det här skulle gå. Kontakten bröts. Hon blundade, vände bort ansiktet.

Efteråt satt jag och groggade med Hassan. Han hade haft sin tur, och nu var det Jontes stund. Men han behövde ingen direkt hejarklack. När ljuden blev särskilt starka då och då vred vi och kollade in vad som pågick, skickade honom några uppmuntrande tillrop.

Vi behövde inte prata särskilt mycket alls. Hassan och jag såg på varandra. Han log när han förstod att jag förstod. Det här var frihet. Äkta, påtaglig frihet. Jag hade insett det när hon vände bort blicken och godkände vad som skulle ske. Hon förvandlades till kött, till fitta. Helt tillgänglig för mig och alla mina önskningar. Jag kunde göra vad jag ville, utan några negativa följder. Här fanns ingen som dömde, ingen som skulle anklaga mig för vad jag gjorde. Jag hade makten.

Nu visste jag vad Hassan och Jonte vetat redan tidigare, vad många andra måste veta, men som ingen hade talat om för mig tidigare. Om jag bara hade förstått det snabbare! Allt jävla snack om jämställdhet och rättvisa. Det här, det var äkta självförverkligande. Jag visste det, lika säkert som Hassan och Jonte visste det, att jag först nu var färdig. Först nu hade jag blivit en riktig man.

- Vad säger du? Ska vi ta en gemensam omgång?

Jag tittade mot sängen. Jonte var klar. Köttet låg i den nu rejält tillstökade sängen, och avgav ett lågt jämrande. Jag kände det vakna inom mig igen. Riktade blicken mot Hassan. Log.

De andra somnade efter ett tag, men jag var klarvaken. Har aldrig varit så levande som då, som nu. Köttet hade också vart tyst och stilla ett tag, men nu började det röra på sig. Gryningsljuset hade inte riktigt börjad stråla in genom fönstret, men var på väg, vilken minut som helst. Kravlade ur sängen, trevade efter trosor och tights och handväska, försökte bli människa igen.

Jag kunde inte låta bli. Jag lät det hållas ett tag, lät det ta på sig tightsen, vara halvklädd, när jag gick på igen. Ett försök till försvar, till skydd:

- Snälla. Jag måste gå nu.

- Inte riktigt än.

Så du ser problemet. Jag är inte nöjd ännu. Du kan inte sluta efter bara en vända. Det är inte överenskommelsen. Jag behöver det här. På dagarna är jag bara en i mängden, oansenlig, obetydlig. Kanske inte direkt misslyckad, men jag glänser ju inte precis på jobbet. Har inget särskilt att visa upp.

Men här. Här är det jag som är kung, jag bestämmer. Och du är min slav, min sak att göra som jag vill med. Hela natten. När gryningen kommer, då är det kanske annorlunda. Kanske är du en framgångsrik person i dagslivet, en som många ser upp till eller är beroende av. Det skiter jag i. Här lyder du mig. Här är du ingen person. Här är du kött. Och du lyder under köttets lagar.

Du kan protestera och spjärna emot och slingra dig, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag är starkare än dig, och jag vet också att det jag gör är rätt. Du kan inte bara backa ur en transaktion på det sättet. Du måste spela spelet till slut.

Du har ingen rätt att anklaga mig. Du kunde ha valt annorlunda. Du kunde ha struntat i att ta emot mina drinkar, gått iväg när jag började fingra mig upp längs dina ben, när jag drog av dig strumpbyxorna. Men det gjorde du inte.

Vet du varför?

Jag vet varför. Du vill ha det här. Du vill ta emot det, vara underlägsen. Varför skulle du annars utsätta dig för det? Kväll efter kväll på nattklubbarna? Du försöker göra mig till skurken, men jag gör bara det som är naturligt för mig att göra. Det gör du också, men du är fast i allt jävla sossesnack om jämställdhet och rättvisa. Men innerst inne är du lika mycket fitta som alla andra. Så kom inte till mig med din jävla stolthet och din jävla rättvisa, din jävla slampa.

Jag behöver dig ändå inte. Såna som du går det tretton på dussinet av. Jag behöver bara följa samma rutin igen. Och om du är ärlig mot dig själv inser du att du också kommer att göra det.

Så stick du bara, stick iväg och gråt en skvätt och känn dig förorättad och kränkt i din värdighet. Jag försvinner inte. Jag finns kvar här. Och nån kväll kommer vi att ses igen. Och då kommer du att acceptera situationen. För i slutändan behöver du det här. Du och alla andra fittor, jag är vad ni innerst inne vill ha. En riktig man.