Intryck från Tutzing

Den 16-18 september deltog jag i ISHD:s årliga konferens om historiedidaktik. Konferensens tema var kolonialism och postkolonialism i en globaliserande värld, och konferensen ägde rum i Tutzing strax utanför München. Här summerar jag några av mina intryck ifrån konferensen. Dessa kanske säger något om historiedidaktikens ställning i världen för närvarande.

1. Inflation i läroboksanalyser

Det mest dominerande inslaget var läroboksanalyser. Läroboksanalys följde på läroboksanalys i en närmast outsinlig ström. Fördelen med det var att jag som deltagare fick en bild av hur det ser ut i läroböcker, åtminstone i Europa, USA och Afrika. Resultatet är rätt nedslående. Det genomgående draget är starkt nationella narrativ. Dessa har visserligen mjukats upp något under de senaste tjugo åren, men inte på något avgörande sätt. Följden blir att det är svårt att se några allvarliga försök att få till en flerperspektivistisk historieberättelse i läroböckerna. Snarare framstår det nationella/nationalistiska perspektivet som relativt ohotat. Det innebär vidare att länderna inte gör upp med de mörka delarna av sitt förflutna, utan historien berättas som en framgångssaga.

I vissa fall var detta särskilt alarmerande, då föreläsarna också redogjorde för den samhälleliga kontexten för läroböckerna. Således redovisade en forskare från Belgien att imperialismen visserligen skildrades kritiskt, men enbart när det gällde andra länder än Belgien – den belgiska imperialismen i Kongo framställdes som relativt välvillig, och han lade till att den allmänna belgiska synen på Leopold II är att han var en rätt bra kung. I Ryssland var situationen ännu värre, då ockupationen av Östeuropa efter 1945 framställdes som ”det ryska folkets största bedrift under 1900-talet”.

Samtidigt som dessa inblickar i olika länders officiella historieskrivning är intressant och alarmerande, var det också beklagligt att så pass många stannade vid läroboksanalyser. Överlag fanns det inga observationer av vad som faktiskt skedde i klassrummet. Några undantag var de lärare som presenterade hur de själva jobbade med något moment. Än mer alarmerande var att en del forskare verkade likställa läroböcker med historieundervisning. Mig veterligen var jag den enda som pekade på vikten av klassrumsstudier. Det kan tilläggas att en del av läroboksanalyserna, särskilt av vissa äldre professorer, tycktes ha blivit ihopslängda på en halvtimme, och därmed var rätt intetsägande.

2. Ett trevande förhållningssätt

En annan aspekt som lös igenom var vad jag kallar för ett trevande förhållningssätt, både till historiedidaktik och till begreppen kolonialism/postkolonialism. Vad gäller kolonialism/postkolonialism handlade detta om att begreppen var oklart definierade. Vad räknas som kolonialism? Vad räknas inte som kolonialism? Hur ska vi se på postkolonialism? Är det ens möjligt att tala om postkolonialism när världen fortfarande är så präglad av koloniala förhållanden? Problemet i sig är egentligen inte att det finns olika definitioner av dessa begrepp, utan problemet är snarare att det inte skedde någon diskussion som kunde klargöra ståndpunkterna. Några försök gjordes av några deltagare, men dessa dog ganska snabbt ut i ett lite allmänt konsensusmummel. Ett fåtal föreläsare stack ut genom att provocera, men inte heller detta ledde till så mycket diskussion.

Detta kan kanske kopplas till förhållningssättet till historiedidaktik, som jag nästan skulle vilja beskriva som handfallet. Ja, läroböckerna är bristfälliga och följer inte vetenskapliga rön. Vad ska vi göra åt det? Ingen aning... skriva bättre läroböcker kanske? Ja, det är svårt att bryta mot det nationella narrativet och få in postkoloniala perspektiv i undervisningen. Hur ska vi hantera det? Frånsett de praktiker som redovisade sina tillvägagångssätt fanns inga konkreta idéer.

3. Några ljuspunkter

Nu låter detta som en enda lång klagovisa om konferensens brister. Det är dock viktigt att peka på dessa brister, eftersom det visar hur mycket som återstår att göra, även internationellt. Faktiskt framstår Sverige som relativt långt framme i historiedidaktiskt tänkande, i alla fall jämfört med många andra bidrag på denna konferens.

Vissa bidrag visade en potential genom att ta upp och fundera över historiska medier, framför allt dokumentärfilm och dataspel. Här var dokumentärfilmspresentationen den klart mest genomarbetade, med en klar tanke om filmmediets problem och möjligheter för att skapa historisk närhet och distans. Föreläsaren betonade vikten av att gå emot traditionen att skapa historisk närhet i filmmediet, och gav exempel på åtminstone en film som istället markerade historisk distans och försökte jämställa olika historiska aktörer i sin behandling av historien. Dataspelspresentationen hade en viss potential igenom att den introducerade dataspel som ett medium för historieundervisning, men presentationen led av att det inte uttrycktes några tankar om hur spelens framställning av historia kan problematiseras. Det ser jag personligen som den stora utmaningen för att överhuvudtaget kunna använda dataspel i undervisningen.

Den klaraste ljuspunkten är nog ändå att det finns mycket att göra, och att många har möjlighet att bidra. Jag känner att jag själv utan problem skulle kunna göra en bättre och mer insiktsfull presentation än åtminstone en tredjedel av de närvarande presentatörerna. Så om jag deltar nästa år kanske jag får se till att utsätta mig själv för denna typ av kritik och inte bara sitta och gnälla på andra.