En lektion i konspiration, del 2

Dags att fortsätta med konspirationsbloggandet... Senast inventerade jag det föga imponerande beståndet av faktaböcker om konspirationslitteratur på svenska. I detta avsnitt tänkte jag börja nosa på den engelska litteraturen i ämnet.

En av de första böckerna jag läste var Counterknowledge (Damian Thompson). Detta är en rasande stridsskrift mot alla typer av modern vidskeplighet som existerar i världen, från konspirationsteorier till homeopati. Tyvärr går Thompson inte in på någon mer detaljerad argumentation i de olika sakfrågorna, utan han presenterar allt han anser vara dumheter och rasar över det. En sådan strategi talar naturligtvis bara till de redan frälsta. En anhängare av konspiracism blir rimligen bara förolämpad av Thompsons nedlåtande ton. Det värdefulla i hans bok är i så fall själva begreppet counterknowledge (kontrakunskap?) som samlingsbegrepp på antivetenskapliga attityder till kunskap, samt det faktum att han diskuterar konspirationsteoriernas utbredning i den islamiska världen.

Det populärvetenskapliga standardverk jag har hittat är Conspiracy Theories and Secret Societies for Dummies av Christopher Hodapp och Alice von Kannon. Hodapp är författare med särskild inriktning på frimurarorden (han är nogrann med att påpeka att han själv är frimurare), och Von Kannon är historiker. Dummies-boken är mycket populärvetenskapligt hållen, med bland annat listor över de tio knasigaste hemliga organisationerna genom tiderna. Samtidigt är den här boken en bra introduktion till konspiracism. Det är tydligt att en historiker är medförfattare, då boken har ett tydligt historievetenskapligt perspektiv, i synnerhet i de allmänna delarna. Hodapp och Von Kannon är också mer balanserade i sin framställning: även om de slår över i att förlöjliga de mest vansinniga konspirationsteorierna anstränger de sig för att lyfta fram några historiskt bekräftade fall av konspirationer. Boken gör därför ett någorlunda balanserat och nyktert helhetsintryck.

Det är från denna bok jag har tagit begreppet konspiracism och det besläktade "konspiracist" som beteckning på någon som utger sig för att identifiera konspirationer. Konspiracismen som tanke kan sammanfattas i följande tre punkter:

1) Ingenting händer av en tillfällighet. Allt som inträffar är resultat av någons (onda) avsikt.
2) Ingenting är vad det ser ut att vara. Den/de som har makten döljer sina roller och sina identiteter.
3) Allt hänger ihop. Eftersom det finns en ond plan som styr världens utveckling, och denna onda plan inte lämnar något utrymme för slump, olyckor eller tillfälligheter, så är allting ledtrådar till allting annat, och allt blir pusselbitar som kan läggas ihop för att konspirationen ska bli synlig.

Inom konspiracismen går det att skilja på tre former av konspirationer: händelsekonspirationer, systemkonspirationer och superkonspirationer.

Händelsekonspiration: tanken att en specifik händelse är resultatet av en konspiration. Populära exempel är Kennedymordet och 11/9 2001.

Systemkonspiration: tanken att det finns en konspiration som kontrollerar viktiga aspekter av staten och/eller samhället och försöker kontrollera ett land eller hela världen. Några exempel är tanken att judarna kontrollerar världens banker, att musilmer eller katoliker tar över alla världsreligioner eller att frimurarna kontrollerar världens regeringar.

Superkonspirationen: Tanken att alla händelsekonpsirationer och systemkonspirationer bara är bitar av ett större pussel, och att alla dessa konspirationer styrs av en enda vilja, en superintelligent ond superorganisation som är superhemlig.

Konspiracismens moderna historia

I viss mån har konspiratoriskt tänkande nog alltid existerat, eftersom dess bärande principer, att allt hänger samman och är avsiktligt, är djupt rotade mänskliga tankemönster. Men konspirationsteorier i modern bemärkelse går tillbaka till 1700-talet, den tid som brukar kallas Upplysningen. Upplysningen brukar beskrivas som den period då det vetenskapliga tänkandet slog igenom på bred front i Europa. Det stämmer förvisso, men det fanns också reaktioner mot denna utveckling. Ett av vetenskapens grundkrav är principen om öppenhet. Vetenskaplig kunskap ska inte hemlighållas, utan ska istället spridas till så många som möjligt. På så sätt kommer den vetenskapliga kunskapen att granskas kritiskt. Om den håller för granskningen kommer den alla tillgodo.

Det här kan ju låta som en bra kunskapssyn (tycker jag i alla fall), men en del vände sig emot denna öppenhet. Det kan ha varit av rädsla för att förlora makt, men också av oro för att vetenskapen hotade att förändra det traditionella samhället. Under 1700-talet bildades därför grupper som Frimurarorden och Rosenkorsorden som klubbar där männen (det var alltid män) försökte hemlighålla kunskap. Dessa rörelser sökte sig också till sådan "kunskap" som ratades av vetenskapen (ockultism, magi, religion).

Så småningom (eller rättare sagt år 1789) utbröt den franska revolutionen, delvis som en följd av de allt mer spridda upplysningesidéerna. Den franska revolutionen medförde till en början väsentliga förbättringar (t ex en deklaration om mänskliga rättigheter), men så småningom urartade den till ett skräckvälde under den radikala revolutionsledaren Maximilien de Robespierre. Ett stabilare samhälle i Frankrike återställdes först med diktatorn, senare kejsaren, Napoleon Bonaparte. När lugnet väl lagt sig började folk fundera över hur det egentligen kunde ha gått så illa att det blivit ett skräckvälde. Och som så ofta annars i historien valde folk att inte kännas vid tanken att sådana hemskheter hade kommit från dem själva. Det måste vara någon annans fel. Och så föddes de första moderna konspirationsteorierna.

I formuleringen av konspirationer om franskar revolutionen var några syndabockar tydliga. En sådan var Frimurarorden, den mest populära och framgångsrika av de olika ordenssällskapen. Frimurarnas hemlighetsmakeri var en utmärkt ursäkt för att lämpa över all skuld på dem. Andra kandidater var Tempelriddarna, judarna och Illuminati.

Märker du något speciellt med de här syndabockarna? Just det, det är precis de grupper som än idag utgör standardstoffet för varje högklassig konspirationsteorin. Helst ska de nog slås ihop: de är egentligen en och samma... Anledningen är att dessa gamla konspirationsteorier plockades upp och moderniserades av Gary Allen och Larry Abraham i boken None dare call it conspiracy (1971). Betecknande nog var författarna företrädare för den högerradikala amerikanska lobbygruppen John Birch Society. JBS hade bildats på 1950-talet som en extremt antikommunistisk organisation, men vidgade sina vyer med den här boken, vars idéer blivit stapelvara i moderna konspirationsteorier. Det Allen och Abraham ville visa var att hela 1900-talets historia hade styrts av ett hemligt förbund av judiska bankmän som var ute efter att förslava den fria världen med hemska påfund som inkomstskatt, välfärd och lagar mot vapen. Till dessa bankmän kopplades både Frimurarorden och Illuminati, och en modern legend var född.