När jag tänker på mormor så tänker jag på böcker som jag
läst. Det kanske låter konstigt, men det är så att det var faktiskt tillsammans
med mormor som jag lärde mig att läsa. När mormor kom och hälsade på oss i
huset i Saltsjöbaden där jag växte upp, så sov hon – i alla fall de första åren
– i mitt rum, i övre slafen i min våningssäng. På morgonen kunde jag krypa upp
till henne med en bok som verkade spännande, och så hjälpte hon mig att ljuda
bokstäverna. Bokstäverna blev till ord, orden blev till meningar, och
meningarna blev till berättelser. Så på något sätt är det passande att jag idag
läser upp lite ur en bok som jag tycker om (det är en något fri översättning):
Hoppet är det sista som lämnar människan, sägs det. Men det
är inte sant. Även när hoppet försvinner finns något kvar. Och det är det som
är det som verkligen räknas. Det som finns kvar när även hoppet är borta.
Tiden tar allting ifrån oss till slut. Allt vi har skaffat
oss genom begåvning, hårt arbete och tur blir vi av med till slut. Tiden tar
vår styrka, våra önskningar, våra mål, vår framtid, vår lycka och även vårt
hopp. Allt vi kan ha, allt vi kan äga, kommer tiden ta ifrån oss. Tiden, den
kosmiska tjuven. Men det finns någonting som tiden aldrig kan ta ifrån oss, och
det är det som finns kvar när till och med hoppet är borta. Det, det som finns
kvar när till och med hoppet är borta, säger oss något om vilka vi är.
Jag träffade mormor på sjukhuset, när hon bara hade några
dagar kvar att leva. Det var jag, min bror Johan och min mamma. Jag och Johan
satt med henne medan mamma pratade med läkaren. Mormor var vaken ibland, men då
och då somnade hon. Jag höll hennes hand medan hon sov, och kände hur det då
och då ryckte till i den. Kanske drömde hon. Samtidigt rullade tv:n i hörnet på
med något frågesportsprogram. En
helt vanlig dag i världen i det rum där min mormor låg och dog.
Mormor vaknade, och då försökte hon prata med oss. Det var
svårt för henne, men hon lyckades ändå säga några saker. Och det var en sak som
återkom, gång på gång. En fras på fyra ord som hon upprepade, om och om igen.
Det här var vad hon sa: ”Jag älskar er alla”.
Jag och Johan, vi kunde svara att vi älskar henne också. Vi
kunde också prata minnen och praktiska saker och banala saker och allt annat
som vi fortfarande har kvar. Men för mormor, med lite mer än två dygn kvar att
leva, var allt det där borta. Det som var kvar, det som inte kunde tas ifrån
henne, var det som ligger i de fyra orden. ”Jag älskar er alla”.
Det var min mormor. Hon är död nu. Hon älskade oss alla.
