lördag 10 mars 2012

Vapenexportens logiska följd

Under den senaste veckan har medias uppmärksamhet fokuserat på Sveriges samarbete med Saudiarabien, vilket i stort innebär att Sverige hjälper saudierna att bygga vapenfabriker.

Detta samarbete kritiseras hårt, och vänsterpartiet kräver försvarsminister Sten Tolgfors avgång. Det jag funderar över är framför allt vad folk är så arga över. Som jag förstår så finns det flera tänkbara orsaker till ilska i detta fall:

1) ilska över att Sverige exporterar vapen

2) ilska över att Sverige exporterar vapen till Saudiarabien

3) ilska över att samarbetet med Saudiarabien hemlighölls

Vad gäller den första orsaken så är det verkligen ett rimligt skäl till ilska, men det är knappast någon nyhet att Sverige exporterar vapen, så det är svårt att se vapenexporten som sådan som orsaken till folks upprördhet i just detta fall.

Vad gäller orsak 3 så tycks den inte vara central. Eller? Hade Tolgfors sluppit kritiken om han hade redovisat samarbetet öppet? Jag tror att folk fortfarande hade blivit upprörda, men hemlighållandet och Tolgfors oärlighet vid konfrontationen har gjort saken värre än den annars kanske varit. Tolgfors agerade här ostrategiskt, och det verkar rimligt att han får betala priset för det, i alla fall om folk- och mediastormen blir tillräckligt hård. Det är ju en beprövad metod för att få systemet att rulla på i gamla spår: när en oegentlighet uppdagas får någon enskild person ta smällen, men i övrigt är det "business as usual". Detta inskärper en redan känd regel för politiker och makthavare: det viktigaste är inte att göra rätt, utan att inte bli påkommen med att göra fel.Och blir du påkommen, så ljug för allt i världen inte om det. Statsminister Fredrik Reinfeldt har också kritiserats, men istället för att slingra sig har han varit rak med att han gärna stöder den saudiska diktaturen om det är bra för Sverige. Utan tvekan en framgångsrik retorisk strategi.

Det tycks alltså som om det folk är arga över är att Sverige säljer krigsmateriel till Saudiarabien. Saudiarabien är ju en av världens obehagligaste stater, med diktatur och omfattande religiöst och klassmässigt förtryck, etc etc. Men är detta verkligen något som skiljer ut Saudiarabien från andra av Sveriges handelspartners för krigsmateriel? Vi säljer ju (uppenbarligen med gott samvete) till Brunei, Förenade arabemiraten och Thailand, knappast demokratier av västerländskt snitt. En av våra största handelspartners vad beträffar krigsmateriel är Pakistan, inte precis ett mönsterland vad gäller stabilitet och mänskliga rättigheter. I vår ärevördiga vapenexporthistoria har vi sålt vapen till Indonesien, till shahens Iran och diverse andra rätt tvivelaktiga partners. Och jag har inte ens tagit upp det faktum att vi ständigt bryter mot vår egen princip att inte sälja till krigförande länder, eftersom USA är en av våra största partners.

Det jag undrar är vart kritikerna vill komma. Är det just handeln med Saudi som är problemet? I så fall, vad är den relevanta skillnaden mellan Saudi och de andra diktaturerna vi säljer till utan protester? Såvitt jag kan se föreligger ingen sådan skillnad.

Inför vår vapenexport kan man inta två positioner som är konsekventa. Den ena företräds av statsministern: vi säljer vapen om det är bra för Sverige (i ekonomiskt/arbetsmarknadsmässigt avseende). Övriga konsekvenser tar vi ingen hänsyn till. Den andra konsekventa ståndpunkten är att vara emot all moraliskt tveksam vapenexport. Och då måste man förr eller senare inse att all vapenexport är moraliskt tveksam. Men just det, då kan vi inte tjäna pengar på andras krigföring!

Om det är vapenexporten som sådan som är problemet, räcker det förstås inte med att byta ut Tolgfors mot någon annan och låta hela maskineriet fortsätta, naturligtvis under bedyranden att vi nu ska skärpa reglerna och se över hur det går till, i alla fall tills nästa stora nyhet drar uppmärksamheten någon annanstans.

Svenska Freds har undersökt utvecklingen av svensk vapenexport, och trenden är tydlig: med tiden blir reglerna för vapenexporten allt hårdare, samtidigt som den faktiska försäljningen vidgas alltmer. Det är alltså en enorm och ökande skillnad mellan ord och handling i den här frågan. Vill vi ha förändring av det krävs en systemförändring, inte att en minister byts ut.

Den som vill läsa om den svenska vapenexporten hittar min översikt här.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar