Min egen undervisning

I forskarutbildningen ska vi skriva en översikt över hur vår egen undervisning är upplagd. Så här blev min text:

Min egen undervisning i historia

Historieämnet har i grunden två olika aspekter. Den ena är historia som bildningsämne – kunskap om fakta, händelser och processer. Den andra är historia som metod – färdighet i källkritik och olika typer av historiskt tänkande. Ingen av dessa aspekter kan uteslutas; för läraren handlar det om att göra en avvägning mellan de två aspekterna.

Min undervisning påverkas mycket av tiden som ramfaktor. Jag har normalt kurser på 8 veckor, en förhållandevis kort tid. Mina elever läser flera andra kurser lika intensivt, och en del arbetar samtidigt, eller har småbarn att ta hand om. Eleverna har också en brokig bakgrund: majoriteten har i alla fall delvis kopplingar till något annat land. Det gör att mitt klassrum är åtminstone potentiellt mångkulturellt. Dessutom är de där för att de, i ett eller annat avseende, har misslyckats i gymnasieskolan.

Vad innebär detta för min undervisning? Den mångkulturella aspekten stärker mig i min uppfattning att det är viktigt att ha ett så internationellt perspektiv som möjligt. Jag försöker minska fokuset på Sverige och Europa och ha med hela världen i den mån jag förmår det. Detta måste dock balanseras mot kurs- och ämnesplanernas krav: i de nya kurserna (som komvux börjar med först hösten 2012) uttrycks ett tydligare fokus på Sverige och Europa, även om det går att upprätthålla ett internationellt perspektiv.

Vidare måste min undervisning vara så lättillgänglig som möjligt: mitt mål är att eleverna inte ska behöva vara i klassrummet på en viss tid, utan lika gärna kan följa en genomgång medan de är hemma med sjukt barn eller när de har ledigt på sen kväll eller tidig morgon. Därför arbetar jag med att spela in alla mina föreläsningar och publicera dem på nätet, tillsammans med allt lektionsmaterial jag kan publicera. Ett led i det är att ha en egen Internetlärobok istället för en traditionell. En plan jag har är att spela in mina powerpointpresentationer och lägga på Youtube (ännu ej realiserat för historia). Slutligen får mina elever inte misslyckas igen. De bär på stigmat att inte ha lyckats, att inte duga i skolan, och det måste jag motverka efter bästa förmåga. De kan tvingas avbryta studierna eller inte hinna med dem på grund av deras egna ramfaktorer, men orsaken får inte vara att jag inte gett dem den information och de metoder de behöver.

Allt detta leder till att jag överlag försöker betona metodaspekten av historia. Jag vill att eleverna ska utveckla ett historiskt tänkande att bärs med sig och kunna använda i verkligheten. Här präglas jag också mycket av min egen utgångspunkt, som är vad Bernard Eric Jensen kallar historiefilosofisk: det jag vill att eleverna ska ha med sig är en bild av den stora helheten.[1]

Historia lärs ofta ut genom berättelser, och det gör helt klart jag också. Jag vill dock inte berätta en viss grupps berättelse, utan den enda meningsfulla är mänsklighetens berättelse. Just därför försöker jag visa på andra historiska berättelser än västerlandets, genom att ta upp upptäckten av Amerika ur afrikanskt perspektiv och andra världskriget ur indiskt. Det betyder inte att standardberättelsen elimineras, utan att berättelserna får komplettera, ifrågasätta och nyansera varandra. I det avseendet är mitt förhållningssätt flerperspektivistiskt i det avseende som Thomas Nygren menar.[2]

Mitt arbete med elever med olika typer av specifika inlärningshinder har gjort mig medveten om betydelsen av särskilda stödåtgärder för att sådana elever ska komma till sin rätt. Det är också min erfarenhet att sådana åtgärder kommer alla till godo.

En sak som jag upplever att många av mina elever behöver hjälp med är att visualisera abstrakta begrepp och sammanhang. Därför har jag arbetat mycket med visuella hjälpmedel. Mina genomgångar utgår alltid från powerpointpresentationer, vilka eleverna får i form av åhörarkopior. I presentationerna anstränger jag mig för att använda många bilder, och ibland beskriver jag skeenden huvudsakligen med bilder. Jag har också konstruerat bildbaserade övningar för eleverna, som går ut på att diskutera komplicerade, abstrakta skeenden med hjälp av bilder. Den här metoden påminner om Neumans matematikundervisning så som den presenteras av Ference Marton, i så måtto att det i båda fallen handlar om att läraren identifierar ett visst moment som viktigt för eleverna att lära sig, och sedan försöker hitta metoder för att synliggöra detta, antingen det handlar om taluppfattning eller orsaksrelationer.[3]

Har jag några grundbultar, någon kanonisk kunskap som eleverna måste ha med sig? Ja, helt klart. Någon frågade mig en gång vad jag skulle ta upp om jag hade en enda lektion i historia. Det är ett bra tankeexperiment, för det tvingar en att fundera mycket noga över vad som är viktigt i historia. Jag kunde ganska snabbt formulera ett svar på frågan: jag skulle ta upp jordbruksrevolutionen och den industriella revolutionen, eftersom det är de två processer som fångar in merparten av mänsklighetens utveckling. Om mina elever inte minns något annat av själva innehållet, så hoppas jag att de i alla fall minns det. Som nummer tre på listan skulle jag ta Europas erövring av Amerika, vilket i sig var en mycket omvälvande process och en nödvändig förutsättning för Europas industriella revolution.

Det blir inte så mycket till grundbultar, kan tyckas. Men de är väldigt grundläggande. Utifrån dessa går det att ta upp enskilda exempel på stats- och imperiebyggnad för att illustrera och konkretisera de historiska förändringarna.

Som exempel på ett moment i min A-kurs tar jag jordbruksrevolutionen, som jag brukar ta upp under kursens första vecka. Mitt normala upplägg är att jag har en genomgång av det tidiga jägarsamhället, som därefter följs av jordbruksrevolutionen. Själva genomgången av jordbruksrevolutionen har jag strukturerad utifrån frågorna vad? när? var? hur? och varför? Störst utrymme ger jag åt hur och varför. Runt hur-frågan försöker jag framhålla att övergången till jordbruk inte var planerad, utan skedde gradvis. Därigenom problematiserar vi också begreppet ”revolution”, som återkommer på flera ställen i kursen och står för rätt olika processer. Hur-frågan hänger också ihop med varför, och här kommer vi in på frågan om historisk empati: går det att förstå vilka motiv som drev forntidens människor? Jag tror det: min egen historiesyn utgår ifrån att historiens grundläggande drivkraft är människors strävan att få det bättre. Vad vi sedan menar med ”bättre”, och vilka medel vi har till förfogande, varierar över tid och rum.

Den huvudsakliga tyngdpunkten i momentet lägger jag dock på jordbruksrevolutionens konsekvenser. Här hänvisar jag uttryckligen till Jared Diamonds artikel om jordbruksrevolutionen som människans största misstag, innan vi tittar på konsekvenserna. Jag presenterar dem i form av bilder, och förklarar vad bilderna står för.

Särskild vikt lägger jag i denna genomgång vid att jordbruksrevolutionen ger upphov till tre tydliga uppdelningar av människan: efter kön (män/kvinnor), efter klass (överklass/underklass) och efter levnadssätt (nomader/bofasta). Alla dessa får betydelse för senare samhällsutveckling. Min erfarenhet är att eleverna utan problem förstår uppdelningarna efter kön och efter klass, och deras stora betydelse. Därför brukar jag betona uppdelningen i nomader och bofasta som den kanske viktigaste historiskt sett, då motsättningarna mellan nomader och bofasta kan förklara många konflikter och därpå följande utveckling.

Efter genomgång och diskussion följer en övning, där eleverna får fundera över vad som var bra respektive dåligt med jordbruksrevolutionen. Oftast brukar denna övning hamna på en ny lektion, och fungerar då också som repetition samt kan fånga upp elever som missat den första lektionen. Övningen går ut på att eleverna får en massa brickor med de olika konsekvenserna, och sedan i grupp ska bedöma varje konsekvens som en ”fördel” eller en ”nackdel” genom att lägga ut dem på ett bräde. Grupperna får sedan redovisa hur de har tänkt inför varandra.

Bild 1: Brädet för värderingsövningen om jordbruksrevolutionen

Bild 2: Konsekvensbrickor för värderingsövningen om jordbruksrevolutionen

Övningen brukar ge upphov till mycket diskussion och huvudbry. Eleverna upptäcker ganska snabbt att olika konsekvenser hänger ihop med varandra på olika sätt. De flesta brukar tycka att ”specialisering” är något bra, men att ”klasskillnader” är någonting dåligt – samtidigt som klasskillnader är en följd av specialisering. Hur ska man i så fall bedöma dessa konsekvenser? En annan diskussion är huruvida fördelarna överväger nackdelarna.

Eleverna får också möjlighet att använda dessa reflektioner i en valbar betygsgrundande uppgift, som är formulerad så här:

Jordbruksrevolutionen: bra eller dålig?

Jordbruksrevolutionen var ett av de mest betydelsefulla skeendena i människans historia. Men vad var bra respektive dåligt med denna förändring?

Redogör för effekterna av jordbruksrevolutionen. Resonera om vilka effekter som var bra och vilka som var dåliga (och på vilket sätt). Utifrån din bedömning, försök ta ställning till om jordbruksrevolutionen på det hela taget var någonting bra eller någonting dåligt. Fundera också över vilken betydelse jordbruksrevolutionen har haft för hur världen ser ut idag.

Referenser

Bernard Eric Jensen, ”Historiebrugsdidaktik – om at etablere en ny slags historiedidaktik”, i Sigmund Ongstad (red.), Fag og didaktikk i laererutdanning. Kunnskap i grenseland (Universitetsforlaget 2006)

Ference Marton, ”Mot en medvetandets pedagogik”, i Michael Uljens (red.), Didaktik – teori, reflektion och praktik (Studentlitteratur 1997)

Thomas Nygren,”Historielärare”, i Bengt Schüllerqvist & Christina Osbeck (red.), Ämnesdidaktiska insikter och strategier. Berättelser från gymnasielärare i samhällskunskap, geografi, historia och religionskunskap (Studier i de samhällsvetenskapliga ämnenas didaktik nr 1, Karlstad University Press 2009)

---

[1] Jensen 2006 s. 91

[2] Nygren 2009 s. 146

[3] Marton 1997 s. 109-110

Vapenexportens logiska följd

Under den senaste veckan har medias uppmärksamhet fokuserat på Sveriges samarbete med Saudiarabien, vilket i stort innebär att Sverige hjälper saudierna att bygga vapenfabriker.

Detta samarbete kritiseras hårt, och vänsterpartiet kräver försvarsminister Sten Tolgfors avgång. Det jag funderar över är framför allt vad folk är så arga över. Som jag förstår så finns det flera tänkbara orsaker till ilska i detta fall:

1) ilska över att Sverige exporterar vapen

2) ilska över att Sverige exporterar vapen till Saudiarabien

3) ilska över att samarbetet med Saudiarabien hemlighölls

Vad gäller den första orsaken så är det verkligen ett rimligt skäl till ilska, men det är knappast någon nyhet att Sverige exporterar vapen, så det är svårt att se vapenexporten som sådan som orsaken till folks upprördhet i just detta fall.

Vad gäller orsak 3 så tycks den inte vara central. Eller? Hade Tolgfors sluppit kritiken om han hade redovisat samarbetet öppet? Jag tror att folk fortfarande hade blivit upprörda, men hemlighållandet och Tolgfors oärlighet vid konfrontationen har gjort saken värre än den annars kanske varit. Tolgfors agerade här ostrategiskt, och det verkar rimligt att han får betala priset för det, i alla fall om folk- och mediastormen blir tillräckligt hård. Det är ju en beprövad metod för att få systemet att rulla på i gamla spår: när en oegentlighet uppdagas får någon enskild person ta smällen, men i övrigt är det "business as usual". Detta inskärper en redan känd regel för politiker och makthavare: det viktigaste är inte att göra rätt, utan att inte bli påkommen med att göra fel.Och blir du påkommen, så ljug för allt i världen inte om det. Statsminister Fredrik Reinfeldt har också kritiserats, men istället för att slingra sig har han varit rak med att han gärna stöder den saudiska diktaturen om det är bra för Sverige. Utan tvekan en framgångsrik retorisk strategi.

Det tycks alltså som om det folk är arga över är att Sverige säljer krigsmateriel till Saudiarabien. Saudiarabien är ju en av världens obehagligaste stater, med diktatur och omfattande religiöst och klassmässigt förtryck, etc etc. Men är detta verkligen något som skiljer ut Saudiarabien från andra av Sveriges handelspartners för krigsmateriel? Vi säljer ju (uppenbarligen med gott samvete) till Brunei, Förenade arabemiraten och Thailand, knappast demokratier av västerländskt snitt. En av våra största handelspartners vad beträffar krigsmateriel är Pakistan, inte precis ett mönsterland vad gäller stabilitet och mänskliga rättigheter. I vår ärevördiga vapenexporthistoria har vi sålt vapen till Indonesien, till shahens Iran och diverse andra rätt tvivelaktiga partners. Och jag har inte ens tagit upp det faktum att vi ständigt bryter mot vår egen princip att inte sälja till krigförande länder, eftersom USA är en av våra största partners.

Det jag undrar är vart kritikerna vill komma. Är det just handeln med Saudi som är problemet? I så fall, vad är den relevanta skillnaden mellan Saudi och de andra diktaturerna vi säljer till utan protester? Såvitt jag kan se föreligger ingen sådan skillnad.

Inför vår vapenexport kan man inta två positioner som är konsekventa. Den ena företräds av statsministern: vi säljer vapen om det är bra för Sverige (i ekonomiskt/arbetsmarknadsmässigt avseende). Övriga konsekvenser tar vi ingen hänsyn till. Den andra konsekventa ståndpunkten är att vara emot all moraliskt tveksam vapenexport. Och då måste man förr eller senare inse att all vapenexport är moraliskt tveksam. Men just det, då kan vi inte tjäna pengar på andras krigföring!

Om det är vapenexporten som sådan som är problemet, räcker det förstås inte med att byta ut Tolgfors mot någon annan och låta hela maskineriet fortsätta, naturligtvis under bedyranden att vi nu ska skärpa reglerna och se över hur det går till, i alla fall tills nästa stora nyhet drar uppmärksamheten någon annanstans.

Svenska Freds har undersökt utvecklingen av svensk vapenexport, och trenden är tydlig: med tiden blir reglerna för vapenexporten allt hårdare, samtidigt som den faktiska försäljningen vidgas alltmer. Det är alltså en enorm och ökande skillnad mellan ord och handling i den här frågan. Vill vi ha förändring av det krävs en systemförändring, inte att en minister byts ut.

Den som vill läsa om den svenska vapenexporten hittar min översikt här.