Varför världen inte kommer att rädda sig själv

Det här är en svår text för mig att skriva, kanske för att det är ett svårt ämne. Jag har börjat skriva flera gånger, bara för att hejda mig, tänka om och kasta allting. Det här är den tredje versionen. Den får duga.

För ett tag sedan rekommenderades jag att läsa The Medea Hypothesis av en vän. Eftersom hon brukar ha bra koll och dessutom, i likhet med mig, är en människa som försöker att inte göra alltför stor skada på omvärlden, tog jag rådet till mig och införskaffade boken.

Boken, med undertiteln ”Is Life on Earth ultimately Self-Destructive?” är skriven av biologen Peter Ward, och är ett slags inlägg i miljödebatten. Som undertiteln antyder siktar Ward in sig på en speciell frågeställning, nämligen om naturen som sådan är självförintande.

Varför är detta en viktig fråga? Ward framhåller att den globala miljörörelsen i hög grad präglas av den så kallade Gaiateorin (eller Gaiahypotesen). Denna formulerades av James Lovelock på 1960-talet, och den grundläggande tanken i den är att naturen, om den lämnas i fred, tenderar att öka förekomsten av liv. Beteckningen kommer från den grekiska gudinnan Gaia, Moder Jord. Här framträder alltså en tolkning av naturen som i grunden livgivande. Detta perspektiv har dels givit upphov till viktig forskning (Earth System Science), dels en New Age-kult av planeten som en levande varelse. Men Ward menar att Gaiahypotesen inte stämmer överens med vad forskningen visar om hur livet fungerar. Emot bilden av Gaia, naturen som främjar livet, ställer Ward Medea, modern som mördar sina barn. Enligt denna tanke tenderar varje form av organiskt liv att utplåna annat liv, och till sist till och med sig självt.

Det här är nog en rätt omtumlande tanke för de flesta. Vi är så invanda vid föreställningen om den harmoniska naturen att detta sätt att tänka lätt känns främmande. Personligen välkomnar jag dock detta sätt att se, eftersom jag alltid haft vissa problem med den lösning av våra globala miljöproblem som brukar formuleras av miljörörelsen.

En Jord utan människor = en god Jord?

En följd av Gaiatänkandet är att de problem som finns i vår värld beror på människor, och inte är naturliga. Det är vi människor som krigar och förstör och exploaterar naturen, utrotar djurarter och betvingar och manipulerar naturen efter våra kortsiktiga egoistiska intressen.

Det ligger förstås en hel del sanning i detta synsätt. Det som jag uppfattar som knepigt med detta är dels den implicita åtskillnad som göras mellan människan och naturen i detta synsätt, dels hur man ska lösa problemen. Om vi tar den där åtskillnaden först, så är det som om människoarten är en främmande varelse som på något sätt står utanför naturen och betvingar den. Det har jag svårt att få ihop med det faktum att människan faktiskt är en del av naturen.

Men det riktigt problematiska är den erbjudna standardlösningen, nämligen ”tillbaka till naturen”. Denna lösning lyfts fram i t ex dokumentärfilmen What a way to go: life at the end of Empire. I den filmen kontrasteras vår moderna industrivärld mot livet innan övergången till jordbruk, och detta stenåldersliv lyfts fram som ett ideal.

Visst fanns en del fördelar i nomadlivet: relativ jämställdhet mellan könen t ex, samt mindre mängd kolhydrater i kosten. Frågan är dock om sådana fördelar kan väga upp nackdelarna, där den absolut främsta är hur många människor som kan livnäras av en jägar-samlar-ekonomi. De spår vi har tyder på att mänskligheten innan övergången till jordbruk nådde en population på kanske 10 miljoner individer. Övergången till jordbruk ökade resursutvinningen så att mellan 1 och 2 miljarder människor kunde leva. Efter industrialiseringen har denna gräns knuffats vidare: idag är vi närmare 7 miljarder i världen. Den moderna miljökrisen har blivit uppmärksammad just för att konsekvenserna av att så många människor som strävar efter att leva på västerländsk nivå kommer att bli förödande för miljön. Och här avtecknar sig en möjlig utveckling, nämligen en global befolkningskollaps när vi har slukat alla resurser vi kan. William R Catton beskriver det träffande i sin bok Overshoot:

Nature treated human beings as winemakers treat the yeast cells, by endowing our world... with abundant but exhaustible resources. People responded to this circumstance as the yeast cells respond to the conditions they find when put into the wine vat/.../ Our species bloomed, and now we must expect crash (of some sort) as the natural sequel.

Problemet med ”tillbaka till naturen”-lösningen av denna situation är att det egentligen inte är någon lösning. Vi kan inte livnära 7 miljarder människor på en ekonomi vars bärkraft är 2 miljarder eller 10 miljoner. Även om vi går ”tillbaka till naturen” får vi alltså en befolkningskollaps. Detta talas det tyst om i flertalet av de filmer och böcker som föreslår denna lösning.

Det går naturligtvis att tänka sig en extrem lösning: eliminera alla människor så kommer allt att bli bra. Om människorna är orsaken till allt ont så kan i alla fall djur och natur räddas genom att vi människor försvinner. Jag har inte sett någon på allvar förespråka denna lösning, men den ligger implicit i Gaiateorin: om vi människor inte anpassar oss efter naturen så kommer vi att bli lika utdöda som dronten.

Medeahypotesen

Peter Wards Medeahypotes ställer Gaiahypotesen på huvudet. Ward menar att naturen inte tenderar att gynna en ökning och mångfald av liv, utan snarare tvärtom: om naturen lämnas åt sig själv så kommer massutplåningar att ske. Det är inbyggt i hur livet fungerar. För denna hypotes har han en hel del empiri att stöda sig på. Dels utgår han från hur evolutionen fungerar, dels utifrån tidigare massutdöenden i Jordens historia.

Att evolutionen inte är något särskilt gullesnuttigt torde stå klart för alla som faktiskt studerat den. Evolutionens ”survival of the fittest” är blind och tar ingen hänsyn till särskilda omständigheter. Den som inte lyckas anpassa sig optimalt till omständigheterna går under. Den som är svag, blir sjuk eller bara har otur har liksom ingen chans. Denna princip är grundläggande för hur naturen fungerar. Är det verkligen något att eftersträva?

Ward redogör för ett klassiskt experiment om hur arter utnyttjar resurser. Ta ett par insekter som kan föröka sig med varandra och sätt dem i en behållare med en bestämd mängd näring. Insekterna kommer att föröka sig i en rasande takt ända tills näringen tar slut. Då kommer massutdöendet.

Vi har inte slut på näring ännu. Men ta fortsättningen på detta experiment: samma utgångssituation, men vi tillför en konstant mängd näring då och då, så att förråden förnyas. Insektspopulationen kommer att öka, för att sedan stabiliseras vid en viss mängd. Men antalet insekter kommer fortfarande att vara för stort för mängden näring: det är alltid ett antal insekter som svälter ihjäl eller dödas av sina artfränder i kampen om maten. Populationen är stabil, men det råder ingen fredlig samexistens utan en hänsynslös konkurrens. Återigen ett naturligt tillstånd. Ett som bara kan ses som eftersträvansvärt av den mest hårdhudade nyliberal.

Hur evolutionen fungerar tyder alltså på att naturen inte alls fungerar i enlighet med Gaiahypotesen. Ward lyfter också fram de tidigare massutdöenden som skett som stöd för sin egen hypotes. Om man överhuvudtaget har hört talas om dessa massutdöenden är det väl dinosaurierna man känner till, samt det faktum att dinosaurierna dog ut som följd av ett meteoritnedslag. Men Ward pekar ut ett antal andra massutdöenden som beror på biologiskt liv. Ett bra exempel är hur syre kom att orsaka en massutplåning. När organismer med förmåga till fotosyntes uppkom, för ca 2,5 miljarder år sedan, fick de en stor fördel och blev snabbt en dominerande form av liv. En konsekvens av detta var att mängden syre i atmosfären ökade drastiskt. Detta ledde till en enorm massutplåning av alla de organismer som inte tålde syre.

Jordens tidiga historia är fylld av händelser av det här slaget. De visar ännu en konsekvens av den evolutionära kampen för överlevnad: hur en art, eller grupp av arter, kan slå ut många andra enbart genom bieffekter av deras framgångsrika strävan att föröka sig. Ward ser också människors påverkan på planeten som en Medeansk händelse, som massutplånar andra arter (något som vi människor redan gjort och fortsätter göra).

Till saken hör också att själva den metod som ger en art framgång också innehåller fröet till dess undergång. De gröna växternas fotosyntes bygger på att de kan bryta ner koldioxiden i atmosfären. Med tiden kommer detta att leda till att koldioxiden i atmosfären kommer att ta slut, och då kommer de gröna växterna att dö ut. Det som var – och är – deras framgångskoncept kommer i slutändan att underminera deras existens. På samma sätt kan vi tolka vår egen rovdrift på Jordens resurser, något som gjort oss oerhört framgångsrika och till planetens dominerande art.

Alltså...?

Ward är noggrann med att påpeka att hans Medeahypotes är just en hypotes. Han menar dock att de belägg han lägger fram visar att Gaiahypotesen inte stämmer, och att de är ett stöd för Medeahypotesen. Personligen anser jag att Wards resonemang verkar hålla. Frågan är bara vad man kan göra av sådan kunskap.

Ward försöker själv, i slutet av sin bok, komma med konstruktiva idéer. Han menar att det är önskvärt att människor fortsätter existera, men också att det är önskvärt att andra arter existerar. Han förhåller sig tveksam till tanken att människor skulle kunna överleva genom att kolonisera andra solsystem, delvis just för att han ser ett värde i att planeten finns kvar så länge som möjligt, men också för att det verkar svårt att genomföra i praktiken, på grund av de stora avstånden i rymden. Han menar också att vi måste ta till krafttag för att mildra konsekvenserna av vår miljöpåverkan, inte minst den globala uppvärmningen (det är försent att hejda den, vi kan bara mildra den enligt Ward). Förslagen rör sig på en makronivå, utan så mycket konkretion av hur det ska gå till. Men han är tydlig på en punkt: det naturliga är att fortsätta precis som vi gör nu, och störta oss själva i fördärvet. Vill vi förlänga vår existens som art, måste vi börja gå emot våra impulser och instinkter, allt det som driver oss att fortsätta precis som vi har gjort. Vi måste bli mer onaturliga.

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, och avsaknaden av konkretion är ett problem i boken. Men boken är just en tankeställare, en text som vänder om perspektiven. Jag tror att Ward på det hela taget har rätt i sin analys av hur livet fungerar. Just denna tendens att underminera sin egen existens är något jag skulle kunna lägga fram otaliga exempel på ur historien.

När jag själv funderat över vad som behövs för att rädda världen har jag tagit fasta på två utmärkande egenskaper hos oss människor, nämligen kortsiktighet och egoism (egenskaper som för övrigt fångas in rätt väl av karaktärerna i Euripides pjäs Medea) upp. Dessa har präglat oss människor under hela historien, men i vår globaliserade värld blir konsekvenserna av dem alltmer ohållbara. Och frågan jag ställer mig efter att ha läst Ward är om det är möjligt att ändra på spelreglerna. Ward pratar om att vi måste bli onaturliga. Evolutionsbiologen Richard Dawkins har sagt att en människa kan gå emot sina instinkter, men det krävs ett medvetet beslut för att göra det.

Och jag funderar på om evolutionen kan övervinnas, kanske vändas, så att det som är onaturligt blir naturligt. För om världens framtid reduceras till att lita på att människor fattar medvetna beslut, då är kampen redan förlorad.

PS: Jag var på väg att lägga in tankar från ytterligare en bok, Carolyn Merchants The Death of Nature, men bloggen var redan ruskigt lång. I alla fall rekommenderar jag den också, särskilt för den som vill ha en inblick i synen på natur och människa tidigare i historien.