lördag 22 maj 2010

Allt du behöver veta kan du lära dig av TV




I mina efterforskningar om konspirationsteorier kommer jag ibland in på angränsande forskningsområden. Konspiracismen rör inte bara historia, utan också sociologi, psykologi, filosofi och mediakunskap. Här kommer jag att ta upp en bok som lite grann ägnar sig åt alla dessa områden, nämligen Thomas de Zengotitas Mediated. How the media shape your world (Bloomsbury 2005).

Mediated handlar om vår moderna, mediemättade värld, och hur media påverkar vår uppfattning om världen. Zengotita tar sin utgångspunkt i postmodernistisk teori, och driver en minst sagt kontroversiell tes: att skillnaden mellan verklighet och fiktion inte längre existerar.

Zengotitas tes kan lätt missförstås. Naturligtvis existerar en skillnad mellan t ex en jordbävning i verkligheten och en representation av en jordbävning i exempelvis en film. Men författarens poäng är att vår upplevelse av verkligheten är så mediapåverkad att vi inte längre förmår göra någon egentlig skillnad mellan verkligheten och fiktionen. Och när vi gör det, tenderar fiktionen att vinna.

Zengotita bygger upp sitt resonemang metodiskt, med ett bombardemang av empiriska undrsökningar blandat med personliga upplevelser. Hela tiden diskuterar han med sig själv och vacklar fram och tillbaka. Ofta är han ironisk, vilket tidvis gör framställningen otydlig. Men så småningom framgår hans ståndpunkt tydligt.

Det är inte helt lätt att sammanfatta bokens resonemang, men jag ska göra ett försök. Zengotitas resonemang utgår från tanken att vi har blivit "mediated" - det existerar ingen svensk motsvarighet, men vad sägs om "medierad"? Idén bakom begreppet är att mediamättningen påverkar vår självuppfattning. Medieringen består av flera olika bitar. En del är att vi hela tiden ställs inför valmöjligheter. Detta framställs som ett erbjudande, en fantastisk möjlighet, vilket det ofta är. Men samtidigt leder det till en subjektivisering av verkligheten: du är i centrum, du ska besluta, du ska välja. Ditt val formar själva verkligheten. Detta leder i sin tur över till en upphöjelse av jaget: du är viktig, ja den viktigaste som finns, just genom dina val.

Mellan verkligheten i sig och medias projektion av verkligheten uppkommer därmed en avgörande skillnad. Det som medieras riktar sig till oss, det försöker medvetet få oss intresserade. Verkligheten i sig bara är, den riktar sig inte till någon. Den medierade upplevelsen av verkligheten leder till en egocentrisk världsuppfattning. Det blir bättre att uppleva en verklig händelse på tv än i verkligheten. Virtuellt sett kan du uppleva t ex Kennedymordet från flera olika vinklar, i slow motion, och spela upp det hur många gånger som helst. En helt annan totalupplevelse framför att faktiskt ha varit där den 22 november 1963. Med medias hjälp får du en helhetsbild, en överblick som ett verkligt ögonvittne aldrig kan få. Och detta påverkar oss på ett grundläggande sätt:

"This is a form of flattery so pervasive, so fundamental to the very nature of representation, that it has escaped notice, though it ultimately accounts for the much-remarked narcissism of our age. The flattered self is a mediated self, and the alchemy of mediation... gets carried into our psyches by the irresistible flattery that goes with being incessantly addressed." (s. 7)

Medieringen består också av en helt annan grad av global mediamedvetenhet. När allt tänkbart exponeras via tv och på nätet, leder det till en inställning hos oss att vi hela tiden kan befinna oss i ett mediasammanhang. Därför börjar vi agera som om vi är på tv, som om vi exponeras. Och det är ju rimligt, för det är precis det vi blir. Livet är ett skådespel, och du har huvudrollen.



Invändningen mot detta är förstås att det finns så många fördelar med en medierad värld. Vad är det för fel med att få en utmärkt överblick över en händelse? Är inte valmöjligheterna av godo? Jag menar, du kan ju alltid välja att inte välja. Den globaliserade mediekulturen är också mer jämlik än något som existerat tidigare. Så vad är problemet?

Allt detta erkänner Zengotita, ja, han till och med framhåller fördelarna med den medierade verkligheten, i kapitel efter kapitel. Men det är också det han varnar för, att vi lurar oss själva genom våra val. "The dynamic of evaluation goes like this: to begin with, an aesthetic sense that something is amiss; then the realization that you can't pin down what the problem is, while the advantages are obvious - and that queasy feeling will subside in time." (s. 30). Och Zengotita upprepar, nästan maniskt, som ett mantra, att följderna av mediering överlag är bra. Till slut låter han som en trasig grammofonskiva: "Of course, this is mostly a good thing. Isn't it? I'm so confused, I can't tell anymore." (s. 201)

Konsekvenser av medieringen
Zengotita framstår på många sätt som motståndare till den liberala, globaliserade världen. Eller kanske inte motståndare, snarare kritiker av den. Oavsett fördelarna finns nämligen alltid nackdelar, det finns förlorare, det finns dem som inte känner sig hemma i den moderna världen. Det är det han vill lyfta fram, att allt inte är OK, att vi inte kan bortse från den verkliga verkligheten utan att det får konsekvenser.

Vilka är då konsekvenserna?

Ett av de tydligaste problem som boken tar upp är den egocentriska världsuppfattning som blir resultatet av det medierade jaget, det ego som smickrats att tro att allt är möjligt. Detta leder till en subjektiv verklighetsuppfattning som hotar att slå över i relativism. Zengotita refererar till en incident när en av hans filosofistudenter envist hävdade att han kunde tänka sig en fyrkantig cirkel. De andra studenterna förhöll sig visserligen skeptiska, men ingen var beredd att förneka att han faktiskt tänkte sig en fyrkantig cirkel. När allt kommer om kring kan ju ingen säga vad som finns i någon annans tankar, eller hur? (s. 77)

En konsekvens som löper parallellt med den ovannämnda är att vi föredrar den medierade verkligheten framför den icke-medierade. Verkligheten i sig är nämligen inte till för dig, och framstår lätt som futtig och tråkig jämfört med den medierade verkligheten, den som blivit utvald, sorterad, målgruppsanalyserad och formad för att tilltala just dina preferenser. Och utan verklighetenen som gemensam referensram blir naturligtvis relativismen verklighet. Zengotita hänvisar till Nietzsche, som skildrade moderniteten med det metaforiska uttrycket "Gud är död". Neitzsche tänkte sig att en elit av mänskligheten - övermänniskorna - skulle definiera sin egen verklighet, utan Gud. Som Zengotita framställer saken är vi alla övermänniskor - "Übermensch ist ein Jedermensch" - som själva väljer våra värderingar och vår verklighet.



Och?
Mediated är lättläst, men tankarna i den är svårfångade. Det beror väl delvis på att boken blir lika postmodernistisk som den verklighet den försöker skildra: Zengotitas tankar kröker sig in i varandra, går på kors och tvärs, i ett försök att fånga essensen i den medierade verkligheten, som han också betecknande nog kallar "the Blob", just för att illustrera hur oformlig den är.

Personligen tror jag att det ligger mycket i det han säger. Just relativismen tycks verkligen vara på frammarsch, och Zengotita har här fångat ett centralt skäl till att så är fallet. Han tar inte upp hela bloggvärlden (se där en självironisk kommentar från mig), som gör oss alla till publicerade författare, och inte heller nämner han reklam 2.0, den nya utveckling inom reklamen som leder till att du blir regissör av små filmer som är ämnade att få dig och dina vänner att köpa en viss vara. Case in point: Falcons manshjälte-filmmöjlighet (den unkna manssynen i denna reklam skulle kunna bli föremål för ännu ett blogginlägg). "The domain of consensus reality has shrunk", skriver en forskare i en av de böcker jag har läst. Presens skulle utan problem kunna användas: krympningen bara fortgår.

Ett problem som han inte går in på är vad medieringen gör med vår hänsyn gentemot de svaga och drabbade i världen. Eftersom allt är ditt eget val och allt är relativt i den medierade världsbilden finns inget rätt eller fel - det står dig fritt att hjälpa andra eller inte , allt efter vad du känner för. Medieringens inneboende egocentrism leder förstsås till att du tenderar att bara bry dig om dig själv, men det är ju ditt val, och du kan inte klandras för det. På samma sätt blir allt sett som resultatet av ens egna val, så om det går illa för dig är det ditt eget fel. Du kunde ju ha valt något annat.

Kopplingen till konspiracism är väl rätt uppenbar, även om det känns rätt marginellt i förhållande till Zengotitas samhälls- och kulturkritik. Här har vi en av förklaringarna till det alltmer utbredda konspirationtänkandet: verkliga förklaringar är helt enkelt inte intresseväckande nog. Då kan man strunta i verkligheten och bli anhängare av en konspirationsteori. Om verkligheten i övrigt också är valbar, blir konspirationen bakom 11 september eller vad man nu tänker sig snarast en detalj i sammanhanget.

10 kommentarer:

  1. Har du sett Adam Curtis dokumentärer? The Century of the Self, The Trap, m fl. Rekommenderas!

    http://en.wikipedia.org/wiki/Adam_Curtis

    /linda

    SvaraRadera
  2. Nej, kände inte till dessa. Ska kolla efter dem. Tack för tipset :)

    SvaraRadera
  3. Det här satte väldigt bra ord på den lite diffusa/svårdefinierade uppfattning jag haft en längre tid. Nu kan jag kanske bättre förklara för andra hur jag menar. Tack :)

    SvaraRadera
  4. Vad bra, då funkar testen någorlunda väl i alla fall. Tack!

    SvaraRadera
  5. Han har nog en poäng trots allt, men du distanserar dig från hans tes. Är du verkligen medierad? Du borde helt enkelt skriva om hur DU kände när du läste boken, inte sakligt redogöra för innehållet!
    Fortsätt recensera böcker så slipper jag läsa dem, du sparar en massa tid åt mig och nu förstår jag ju att jag är viktigast. The Blob är en krävande herre...

    SvaraRadera
  6. Vad kan jag säga? Jag är inte i takt med tiden, utan ohjälpligt gammaldags... Bra bra, då har du lärt dig något av inlägget iallafall ;)

    SvaraRadera
  7. Som vanligt mycket intressant. Jag tänker också att vi är så övermättade med intryck hela tiden. Verkligen intressant det där med en egocentrerad verklighetsuppfattning. En sak som jag har märkt är att det ibland är lika lätt att slå bort nyhetsinslagen om hundratals döda i Irak eller Afghanistan eller where ever som det är att koppla bort en actionrulle. Verkligheten kan kännas lika overklig som filmen. Inte bra tänker jag.

    SvaraRadera
  8. Ja, den där medieringen är knepig. Och det blir förstås just så, verkligheten blir fiktion och fiktionen verklighet. Jag kommer att tänka på "America's Arm", first person shooting-spelet som amerikanska krigsmakten utvecklade för att locka ungdomar till militären. När allt kommer omkring är ju krig precis som de spelen. Eller var det tvärtom? Jag får ingen ordning på det längre...

    SvaraRadera
  9. Och det var förstås "America's Army" som spelet hette...

    SvaraRadera
  10. Tack Joakim! Intressant koppling till Haabermas teorier om gränsen mellan det privata och offentliga och om informationens makt.

    SvaraRadera