Konspirationsteorins dunkla logik

Det här är egentligen en filmrecension. Under typ det senaste året har jag fått tips om att jag borde se filmen Zeitgeist the Movie, en dokumentär av Peter Joseph. Efter mycket om och men fick jag så äntligen tid att se den. Därefter har jag diskuterat den med en del vänner och bekanta, och nu slänger jag upp mina funderingar här så att de inte tar upp mer socialt utrymme (yeah, right!).

Zeitgeist är en konspirationsteoretisk film. Den består av tre delar. Den första delen går ut på att visa att kristendomen är ett bedrägeri. Den andra delen försöker visa att attackerna mot USA den 11 september 2001 i själva verket planerades och genomfördes av den amerikanska regeringen, för att kunna sätta igång "kriget mot terrorn". Den sista delen slutligen syftar till att avslöja vilka som "egentligen" ligger bakom USA:s aggressiva utrikespolitik.

Man kanske bör komma ihåg att filmen är gjord av en amerikan och för (i första hand) amerikansk publik. Det är tydligt i den första delen, där Joseph "bevisar" att kristendomen är bedrägeri som staten använt sig av för att bedra folket. Av upplägget är det inte klart om Joseph avser enbart USA eller hela den kristna världen. I alla fall består "beviset" av att Joseph försöker visa att kristendomen egentligen bygger på gamla egyptiska läror. Jesusgestalten är egentligen den egyptiska guden Horus, jungfru Maria är gudinnan Isis, och så vidare.

Egentligen ligger det inget nytt i detta resonemang: paralleller mellan kristendom och forntida religioner har dragits av forskare och filosofer sedan 1700-talet. För den som, likt jag själv, inte tror att Bibeln är skapad av gudomlig inspiration är det rätt självklart att antikens bibelförfattare influerades av de religiösa och filosofiska tankar som fanns i samtiden. Det nya som Joseph lägger till detta är vulgärtolkningen: eftersom det går att se likheter mellan kristen och egyptisk mytologi måste de vara en och samma. Men det håller inte. Att två saker är lika innebär inte att de är identiska. Om det vore så skulle alla människor vara en och samma person.

Joseph bidrar också med en hel del felaktigheter. Han har (avsiktligt eller oavsiktligt) blandat samman Osiris och Horus. Väldigt avsiktligt tycks det vara att hävda att Horus, i likhet med Jesus, hade tolv lärjungar (vilket inte stämmer, Horus hade fyra). Riktigt skumt är det också att han kallar Isis för "Isis Meri" (så att det ska låta som Mary = Maria) och hävdar att hon födde Horus genom jungfrufödsel. Men någon berättelse om jungfrufödsel existerar mig veterligen inte i egyptisk mytologi: däremot finns den berömda myten om Isis och Osiris, som mycket tydligt visar att de hade samlag för att Isis skulle kunna föda Horus.

Nåja, även om Peter Josephs argumentation i frågan är allvarligt undermålig är det inget problem för mig att acceptera att kristendomen inte är bokstavligt sann. Problemet för argumentationen i Zeitgeists första del är att detta är fullkomligt irrelevant för tesen, att kristendomen använts för att lura människor. Det påståendet kan vara sant, oavsett om kristendomen i sig är sann eller inte. Tesen måste underbyggas genom att visa hur människor har blivit lurade, och vad syftet kan ha varit med detta bedrägeri. Inget av detta visar dock Joseph; han bara påstår det.

Del 2 handlar om attackerna mot World Trade Center den 11/9 2001. Runt detta har konspirationsteorier blommat upp i mängd. Det är egentligen inget konstigt med det. USA är den dominerande kulturella och politiska makten i vår del av världen, så det är självklart att ett så fräckt angrepp mot USA:s hegemoni har kommit att mytologiseras, precis som Kennedymordet i en tidigare generation (men var är konspirationerna runt Sovjetunionens fall? de kanske finns i Ryssland?). 11/9-konspirationerna kan lite grovt delas in i två grupper: LIHOP (Let It Happen On Purpose) och MIHOP (Made It Happen On Purpose), där den första innebär att den amerikanska regeringen kände till attacken men valde att inte göra något åt den, medan den andra innebär att den amerikanska regeringen planerade och genomförde attacken.

LIHOP-teorin är omöjlig att motbevisa. Oavsett mängden bevis för motsatsen går det alltid att hävda att "Bush (eller någon) hade ett informellt möte med X, och där är det mycket möjligt att han fick reda på att attackerna skulle inträffa". Några faktiska bevis finns förstås inte: den här typen av konspirationer bygger just på resonemanget "det är möjligt att...". Och visst är det möjligt. Precis som det är fysiskt möjligt för alla atomkärnor i bordet framför mig att vid ett givet ögonblick vara organiserade så att jag kan sticka handen rakt igenom bordet. Det är bara väldigt osannolikt (läs Brian Greenes Ett utsökt universum för det där med atomerna). I 11 september-fallet brukar resonemanget vara att eftersom USA utnyttjade attackerna för att legitimera sina invasioner av Irak och Afghanistan, så måste USA ha känt till och/eller ha genomfört 11 spetember-attackerna. Men det är ett baklängesresonemang. Det är mycket troligare att USA utnyttjade den uppkomna situationen för att främja sina egna intressen.

Zeitgeist förespråkar dock en form av MIHOP-teorin. Som vanligt i konspirationsteorier är argumentationen av rätt tveksam karaktär. De bygger antingen på okunskap eller osäkerhet. T ex hävdar Joseph att branden i WTC-byggnaderna måste vara anlagd, för metallbalkar i byggnaden smälte, och brinnande jetbränsle kan inte nå sådana temperaturer. Joseph har tydligen aldrig hört talas om fenomenet eldstorm, då en brand skapar en luftström som när elden med mer syre så att den brinner mer och intensivare. Hände i Hamburg 1943 och totalförstörde staden. En annan favorit är att Pentagon inte blev träffat av ett plan. Beläggen skulle dels vara att skadan på Pentagon inte såg ut som om ett plan krt in i byggnaden, och dels att FBI beslagtog filmen från den övervakningskamera som filmade Pentagon då kraschen inträffade. Angående det första argumentet citerar jag Mete Sozen, professor i Structural engineering vid Purdue University: "a crashing jet doesn't punch a cartoon-like outline of itself into a reinforced concrete building". Och angående det andra så är filmen numera offentliggjord, och visar att ett plan kör in i Pentagon.

Dessa fakta kommer förstås att fortsätta debatteras, och det är väl bra. Men det tyngsta argumentet emot Zeitgeists MIHOP-teori är följande. Låt oss anta att det faktiskt existerar en konspiration i den amerikanska regeringen, och ponera att jag hör till denna konspiration. Om jag nu vill fejka en terroristattack mot WTC, varför i hela friden skulle jag både aptera sprängladdningar i byggnaderna OCH låta några plan köra in i dem, så att folk skulle kunna upptäcka att skadorna kom från två olika källor? Skulle det inte vara mycket enklare att aptera sprängladdningar, förstöra byggnaderna och skylla de apterade sprängladdningarna på terrorister? Varför avsiktligt skapa möjligheten att bli avslöjad? Konspirationsteorin om apterade sprängladdningar i WTC är absurd. Om vi accepterar den som sann måste vi rimligen dra slutsatsen att de som planerat attacken är kompletta idioter, och då har vi ändå inte särskilt mycket att frukta av dem. Konspirationen i X-files framstår som bra mycket trovärdigare.

Nå, men varför ägna så mycket energi åt att hacka ner på Zeitgeists konspirationsteorier? Varför inte låta folk ha sina konspirationsteorier i fred? Vem skadar det om folk vill tro på en MIHOP-teori?

En del av svaret på dessa frågor får vi i Zeitgeists tredje del, där Peter Joseph pekar ut konspiratörerna, och dessutom hävdar att de stått bakom USA:s aggressiva politik under hela 1900-talet. Och vilka är det då? Jo, det är de internationella bankmännen som upprättade USA:s riksbank (Federal Reserve). I filmen hävdas det att Federal Reserves ekonomiska politik har tvingat in USA i alla stora krig (filmen tar främst upp första och andra världskrigen samt Vietnamkrigen), och att motivet skulle vara att öka bankmännens profit. Underförstått har naturligtvis kriget mot terrorn samma syfte.

Resonemanget bygger förstås återigen på baklängestänkande: eftersom USA:s ekonomi stärktes av världskrigen måste de ha gått in i krigen för att stärka ekonomin. Själva idén om Federal Reserve som en ondskefull parasit som tvingar alla stackars presidenter att starta krig är i det närmaste absurd; om staten inte skulle gilla riksbankens politik är det faktiskt möjligt för staten att ändra den, eftersom själva riktlinjerna för riksbankens politik har fastställts av staten.

Alldeles bortsett från detta bygger argumentationen på felaktiga fakta. Så påstås det att bankmännen såg till att fartyget Lusitania sänktes, vilket enligt filmen ledde till att USA gick in i första världskriget "en kort tid därefter". Filmen underlåter att tala om att Lusitania sänktes 1915, och att USA inte gick med i kriget förrän 1917. Ja ja, så var det med det argumentet. Och så har vi de vanliga resonemnagen av typen "Roosevelt kan ha känt till den förestående attacken på Pearl Harbor". Ja det är möjligt. Inte särskilt sannolikt.

Det som gör att jag får en obehaglig bismak i munnen av Zeitgeists tredje del är att den inte är ny på något sätt, utan en gammal konspirationsteori som formulerades på 1800-talet. Då hette det också att de internationella bankmännen kontrollerade världen. Fast det är klart, på 1800-talet sade man rent ut vad Zeitgeist inte säger: bankmännen är den judiska världskonspirationen.

Häri ligger det otäcka med Zeitgeist. De två första delarna av filmen är lätt irriterande i sin absurditet, men i stort oförargliga. Den tredje delen inrymmer förtäckt antisemitism. Dessutom lyser en ganska brutal amerikansk nationalism igenom. Det märks dels i skildringen av Andra världskriget. Enligt filmen var det dåligt av USA att gå in i det kriget. Det är en ståndpunkt som bara kan legitimeras utifrån en snäv USA-nationalism. För resten av världen framstår det som rätt så skönt att ha fått USA:s hjälp att besegra Hitlers Tyskland, och jag vet rätt många länder i Västeuropa som hellre hamnade under USA:s skydd än under Stalins kontroll. Det betyder inte att jag tycker att USA:s dominans över världen är paradiset på Jorden, men det betyder att jag på det hela taget inte håller med om att USA skulle ha fortsatt sin isolationistiska politik. Zeitgeist försöker skapa legitimitet för sin ståndpunkt i frågan genom att citera Charles Lindbergh, dock utan att tala om att Lindbergh var rasist och antisemit.

USA-nationalismen fortsätter att lysa igenom då Zeitgeist börjar fabulera om den Nordamerikanska Unionen (NAU) som början på en enad världsregering (One World Government) och framställer det som något dåligt. Nu är NAU fortfarande på ritbordsstadiet, men om det skulle realiseras kan jag, som inte har några direkta intressen i frågan, se vissa fördelar med den. Då skulle Mexiko gå i union med USA, vilket i viss mån skulle kunna avhjälpa den sociala misären i Mexiko (öppen gräns mot USA!). Men det är klart, USA-nationalister vill inte ha en massa mexikaner hos sig, precis som Sverigedemokrater inte vill ha invandrare i Sverige (jag misstänker att Zeitgeist går hem hos många i det partiet).

Denna tydliga isolationism och nationalism skär sig väldigt tydligt mot filmens slutbudskap, då Peter Joseph citerar ett antal tänkare och filosofer om vikten av att erkänna att alla vi människor hör ihop, att det som förenar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss. Det låter mycket bra. Vem kan väl säga emot det? Jag är själv anhängare av tanken. Problemet är att denna tanke inte går ihop med filmens tidigare innehåll. Zeitgeist har precis ägnat sig åt att skilja ut en liten grupp människor, de internationella bankmännen/judarna som ondskan personifierad på Jorden. Zeitgeist har precis sagt att en världsregering, eliminerandet av nationsgränser, är av ondo. Det enda sättet att få ihop det med det mysiga slutet är att acceptera den underliggande dolda premissen: bankmännen är inte människor, utan någon slags monstruösa supervarelser (resonemanget påminner betänkligt mycket om nazisternas syn på judar). Och utifrån vad som sagts om NAU får man anta att mexikaner inte räknas som människor heller. Undrar vilka andra som utesluts från mänskligheten enligt Zeitgeist.

Det hot som Zeitgeist utgör är formidabelt. Filmens tre delar har inget logiskt samband, det är egentligen tre filmer efter varandra. Men genom att ställa de efter varandra lyckas Joseph lura med många ner i konspirationens avgrundsdjup. Den första delen, om kristendomen, är till för att fånga alla de sekulariserade människor som tycker om att se kristendomen få sig en smäll (let's face it, en övertygad kristen kommer inte att byta åsikt på grund av Josephs "argument"). Med den andra delen förankrar sig Joseph hos människor som redan stöder någon av konspirationsteorierna runt 11/9, samt hos USA-kritiker i allmänhet. När man ser den tredje delen är därför det kritiska sinnet bedövat, man köper resonemangen, för Joseph har redan sagt saker som man gillar. Och så märker man inte vad som följer med på köpet.

Jag vet inte hur pass medvetet detta är gjort. Jag får intrycket att Zeitgeist är ett rasande skickligt stycke propaganda, men vilka syften som finns bakom är svårt att skönja. Den förmodligen rimligaste möjligheten är att Peter Joseph är en lätt förvirrad, halvbildad människa som faktiskt uppriktigt tror på de här sakerna och därmed tror sig säga "sanningen". Och med sig får han sympatiska och kloka människor som inte har faktakunskaperna för att kunna se att resonemangen är heltokiga.

Men ironiskt nog kan jag inte låta bli att bli lite konspiratorisk. Så här kommer min konspirationsteori om Zeitgeist the Movie: den är skapad och spridd med den amerikanska regeringens goda minne. Syftet är att misskreditera alla som opponerar sig mot den av USA förda utrikespolitiken. Om man gör det löper man genast risken att stämplas som en konspirationsteoretiker, en sån där Zeitgeistanhängare.

Oavsett syftena bakom filmen är det nämligen det som blir den slutliga följden av filmen. Den riskerar att trivialisera kritik mot USA:s politik till konspirationsteorier. Men USA:s agressiva politik är inte fel för den händelse att USA självt hade ihjäl sina egna den 11/9. Den är fel för att poltiken är fel, av politiska, moraliska, ekonomiska och miljömässiga skäl. Engagerade människor borde ägna sig åt att diskutera och kritisera det (vilket de flesta också gör) istället för att hänge sig åt konspiratoriska drömmar.

I slutändan är Zeitgeists konspirationstänkande ingenting annat än en ny religion, men en negativ sådan. Zeitgeist tar avstånd från traditionell religion (med en god kraft som styr världen), men tar likaledes avstånd från en ateistisk världsbild (där det inte existerar någon enskild kraft som styr världen, annat än möjligen naturkrafterna (och det är svårt att se dem planera WTC-attackerna)). Istället ställer Zeitgeist upp en negativ religion, där världen styrs av en ond kraft som måste bekämpas. Och om det är något vi kan lära av historien så är det att en indelning av världen i svart och vitt, ont och gott, gör att man kan rättfärdiga vad som helst i kampen mot "ondskan".

Hmm, den där kristendomen kanske inte var så dum ändå...

såklart man är hjälte...eller?

Var på Armémuseet tillsammans med en kompis, och besökte bland annat den tillfälliga utställningen om hjältar. Den väckte liv i en del av mina tankar om hjältar och hjältemod. Utställningen ställde sådana där klassiska frågor som "vad är en hjälte?", "kan man vara en hjälte i krig?" och problematiserade frågan genom att påpeka att den ena sidans hjälte är den andra sidans skurk. En särskilt söt detalj var en "snurra" med ett antal historiska personer (de jag minns: Lenin, Che Guevara, Zapata, Mary Stuart, Engelbrekt) och så olika positioner som: missdådare, välgörare, upporsmakare. Kul att fundera över. Men det är klart, huvudfrågan "vad är en hjälte?" funderar jag fortfarande över. Här tänkte jag rad up några av mina tankar i frågan.

Den traditionella heroiska hjälterollen är den väldiga krigaren som besegrar en stor övermakt (t ex ett monster). Och i hjältemodet ligger just det att kämpa mot en stor övermakt. Det krävs dock att det ska vara en stor övermakt, något som är svårt för en att åstadkomma. I utställningen nämndes den forntida hjälten Gilgamesh, som byggde en mur för att skydda sitt folk. Till saken hör att han var två tredjedelar gudomlig. Som min kompis så träffande uttryckte det: "Om jag också var två tredjedelar gud skulle jag också kunna bygga en mur". Om man har krafter som gör att det inte är svårt så är det liksom inte hjältemod man uppvisar. Därför är rimligen superhjälten Stålmannen ingen egentlig hjälte: hans superkrafter är så överlägsna att det han gör inte är någon egentlig utmaning för honom.

Det krävs dock mer än att något ska vara en utmaning för att det ska vara ett hjältedåd. Det måste rimligen också vara ett "gott" dåd. Därmed fstnar man förstås omedelbart i det moralfilosofiska träsket: vad är en moraliskt god handling?

Det moraliskt knepiga med hjälterollen är förstås att en framgångsrik hjälte blir idoliserad. Därför smyger sig alltid misstanken in: vad driver någon att bete sig hjältemodigt? Är det för att göra det rätta, eller för att få en sådan idolstatus? Detta påminner om den eviga frågan om egoism och altruism: Är jag snäll mot andra för att jag själv ska må bra, eller mår jag bra för att jag är snäll mot andra? Det är naturligtvis alternativ 2 som gäller i de flesta fall, den psykologiska egoismen är en rätt tveksam position. Men icke desto mindre smyger sig frågan in, och blir kanske ännu mer aktuell just angående hjältar.

Jag kanske borde återknyta till en tanke jag har uttryckt tidigare på den här bloggen, nämligen att de egentliga hjältarna är de som uppfyller de ovanstående kraven, men som inte blivit ihågkomna utan glöms bort. De som motstår den största frestelsen av alla, nämligen att göra avtryck på världen. Ett exempel på en sådan hjältegestalt är Donnie Darko, huvudperson i filmen med samma namn. Hans hjältemod består i att han utplånar sig själv (och allt speciellt med sitt liv) för att rädda andra. För människorna i Donnie Darkos verklighet är det som om han bara dött i en bisarr olycka. Det är vi som ser filmen som inser hans uppoffring.

En tänkbar position som komplicerar hela hjälterollen är också den teoretiska möjligheten att göra ett illdåd som leder till något större gott. Ett exempel på det är gestalten Ozymandias i serieromanen Watchmen (inte filmen, den har sabbat idén). Ozymandias genomför ett fruktansvärt illdåd för att rädda mänskligheten. Var hamnar han på hjälteskalan?

Ett problem i Watchmen är förstås att Ozymandias ansvar för illdådet förblir hemligt, det är på det allting bygger. Så han kan fortsätta framstå som en välvillig filantrop. En som undviker detta dilemma är Lelouch Lamperouge, huvudperson i animeserien Code Geass. Lelouch gör sig själv till ett monster som mänskligheten ska frukta och hata så mycket att de håller sams och slutar förtrycka varandra och kriga inbördes.

Sådana fiktiva exempel som Lelouch och Ozymandias får mig att fundera över de historiska tyrannerna, och vad som drev dem att göra det de gjorde. Men själv har jag svårt att inta en sådan kompromisslös position. Nej, i slutändan föredrar jag nog den bortglömda hjälten.