Det är dags för mig att fundera över Afrikas historia igen, eftersom jag tänker mig det som en av temakurserna i Historia 2a, som jag ska ha i höst, och då återkommer jag till frågan om Etiopiens framgångsrika motstånd mot den europeiska imperialismen.
I genomgångar av imperialismen i Afrika brukar de flesta lärare nämna att Etiopien och Liberia var de länder som inte blev koloniserade. I fallet Liberia är det diskutabelt: mer korrekt är nog att säga att Liberia förblev en självständig stat: landet uppkom som ett resultat av kolonisering, bara inte av vita européer, utan av svarta afroamerikaner. Liberia upprättades som en fristat för frigivna amerikanska slavar som ville (eller övertalades) att åka "hem" till Afrika. De afroamerikanska slavättlingarna var dock inte nödvändigtvis från Liberia från början: slavar fraktades från i stort sett hela Västafrika till Amerika, där deras olika kulturer blandades (slavägarna blandade medvetet slavar från olika kulturer så att slavarna skulle ha svårare att kommunicera och samarbeta sinsemellan - det var en strategi för att minska risken för slavuppror). Efter trehundra års fångenskap i Amerika hade afroamerikanernas kulturer kommit att skilja sig ganska mycket ifrån de afrikanska. När en del av dem sedan bosatte sig i Liberia ledde detta till konflikter med den redan existerande befolkningen i Liberia. Det går alltså att hävda att även Liberia är ett exempel på kolonisering, bara det att de som utför koloniseringen var svarta, inte vita.
Men åter till Etiopien, som inte utsätts för något liknande. Hur kan det komma sig att Etiopien klarade sig och faktiskt inte blev koloniserat?
Denna frågeställning bör specificeras: Etiopien blev så småningom besegrat och ockuperat av det fascistiska Italien 1936-41. Denna ockupation erkändes dock aldrig formellt av omvärlden, och räknas snarast som en rent militär ockupation och en del av det andra världskriget. Faktum kvarstår att under imperialismens höjdpunkt, slutet av 1800-talet, förblir Etiopien en självständig stat. Vad var det som gjorde att just Etiopien klarade sig?
En faktor som kan lyftas fram är att Etiopien hade en militär som kunde mäta sig med européernas, vilket illustreras av slaget vid Adua 1896, då Italien försökte ockupera Etiopien första gången. Adua var ett svidande italienskt nederlag och den direkta orsaken till att Etiopien inte blev en italiensk koloni. Hur kan det komma sig att Etiopien kunde besegra Italien? En förklaring som cirkulerar på nätet är att italienarna var så dåliga på att kriga. Det är helt klart att de vid Adua gjorde sämre ifrån sig än etiopierna, men frågan är om detta verkligen är en förklaring: då förklarar vi händelsen med händelsens resultat, vilket blir bakvänt. I General History of Africa ges slagets styrkedispositioner: etiopierna hade 100 000 man på fältet, medan italienarna hade 17 000. Utrustningen skilde sig inte nämnvärt, eftersom den etiopiska armén hade moderna gevär som den tidigare köpt från de europeiska stormakterna, bland
annat just Italien. Italienarna hade ett övertag i artilleri: 56 kanoner mot 40 etiopiska. Det kan dock knappast sägas vara ett stort övertag. Etiopierna hade också fördelen av att känna till marken och ha nära till sina försörjningsbaser (s. 272).
Utifrån dessa styrkedispositioner ter det sig mindre överraskande att italienarna besegrades. Utrymme kan fortfarande finnas för att den italienska ledningen skötte sig dåligt och/eller att de italienska soldaterna var omotiverade att slåss. En faktor som kan lyftas fram är att de italienska soldaterna var oerfarna, men det sägs inget om hur pass erfarna de etiopiska soldaterna var. Något om att den italienska arméchefen fattade ovanligt dåliga beslut har jag inte hittat. Förklaringen att italienarna var dåliga tycks alltså vara en efterhandskonstruktion, en föreställning som har uppkommit kanske just genom deras nederlag vid Adua. Det är för övrigt oklart varför och på vilket sätt italienarna skulle ha varit sämre än t ex belgare eller portugiser eller fransoser eller tyskar eller engelsmän. Marcus (s. 96-97) framhåller att italienarna vann en seger mot numerärt överlägsna eritreanska styrkor 1895, vilket gjorde att de inte förväntade sig något större motstånd från etiopierna heller. Italienarna saknade också i stort sett kunskap om Etiopiens militära kapacitet.
Trots att Adua ofta framställs som en unik händelse, var det inte första gången en europeisk stat tvingades förhandla med en stark afrikansk fiende. Bruce Vandervort redogör t ex för att Storbritannien led nederlag mot Ashanti i det andra Ashantikriget 1863-64 (hänvisning), och britterna besegrades också av zuluerna vid Isandhlwana 1879. I båda fallen återhämtade sig britterna och vann senare krig, men fortfarande kunde alltså europeiska styrkor besegras av afrikanska, inte bara i Etiopien. Och i herero-namakriget 1904-1907 var tyskarna tvungna att använda 70 000 soldater för att besegra namafolkets 1500 gerillakrigare. I jämförelse framstår italienarnas nederlag vid Adua inte som unikt, och inte heller som ett exempel på att italienarna var väsentligt sämre än t ex britterna eller tyskarna.
Etiopierna var heller inte ensamma om att ha moderna vapen: ett framstående exempel är den västfarikanske imperiebyggaren Samori Touré, som byggde upp en modern armé på 1880-talet och använde den mot Frankrike, med flera militära segrar som resultat, bland annat vid Woyowayanko 1882.
Att Etiopien vann slaget vid Adua 1896 är alltså inte tillräckligt för att förklara att Etiopien kunde förbli självständigt: andra stater hade vunnit tidigare mot européerna, och det slutade ändå med europeisk kolonisering i slutändan. Vid sidan om den militära förklaringen behöver vi några andra faktorer som kan förklara varför Italien inte gjorde samma sak som britterna, dvs återkom och tog revansch. En förklaring är rimligen italiensk ovilja/oförmåga att satsa resurser på en "straffexpedition". Italien hade inte alls samma ekonomiska resurser som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, så en tyngre militär satsning behövde övervägas mycket mer av den italienska regeringen.
Men varför gick då ingen annan av stormakterna in i området? Marcus (s. 95) påpekar att Frankrike hade stora intressen i Etiopien som ett led i att bygga upp sin styrka i Nildalen. Frankrike backade dock undan från detta på grund av stormaktsdiplomati: de och Storbritannien bråkade om många territorier i Afrika, och 1894 kom de överens om att Etiopien skulle vara en italiensk intressezon. Frankrike kunde alltså inte invadera Etiopien utan att riskera konflikt med Storbritannien, och vice versa. Frankrike vann istället indirekt inflytande i Etiopien genom att sälja vapen till Menelik och därmed stärka den etiopiska armén.
Marcus betonar också kejsar Meneliks roll som en slags inhemsk imperialist. Under 1891-93 genomförde han en mängd kampanjer för att utöka Etiopiens territorium. Dessa riktades mot närområden som tidigare hört till det etiopiska kejsardömet men som under 1800-talet blivit självständiga. Följden var att Etiopien stod relativt enat när konflikten med Italien uppseglade: det fanns ingen som kunde utmana Meneliks auktoritet, och därmed gick det inte att splittra etiopierna.
Bakom denna sista förklaring ligger andra faktorer, som är svårare att skönja. För även Samori Touré kan ses som en afrikansk imperialist, som med stor framgång erövrade områden. Ändå besegrades han till slut, och hans rike försvann. Vad är den avgörande skillnaden mellan Samori Touré och Menelik? Jag tror att Meneliks fördel var historien: Etiopien är ett gammalt rike med anor tillbaka till Axumkulturen på 300-talet. Etiopien hade en särskild religion, ortodox kristendom, som skilde ut dem från de omgivande folken (huvudsakligen muslimer) och skapade grund för en gemensam etiopisk identitet. Dessa faktorer kunde Menelik bygga på för att stärka sin auktoritet. Samori hade inget motsvarande: han var en uppkomling utan några anor, som byggde sitt imperium helt av egen kraft. Det fanns inget som enade hans välde: när han försökte göra islam till en sammanhållande identitet verkade det snarare splittrande, just för att många muslimer hellre drog sig till en ledare som var av imamsläkt eller från en traditionell härskarfamilj (som det närliggande Tukolorimperiet). Etiopierna hade inga sådana alternativ, och slöt upp runt sin kejsare. Italien förlorade vid Adua och Etiopien upprätthöll sin självständighet fram till Andra världskriget.
Referenser
Harold G Marcus, A History of Ethiopia (University of California 2002)
Bruce Vandervort, Wars of Imperial Conquest in Africa, 1830-1914 (Indiana University 1998)
Adu Boahen, Africa under colonial domination 1880-1935 (UNESCO General History of Africa Vol VII, UNESCO 1985).
