Den postmodernistiska utmaningen

I den historiografiska kurs jag just nu läser har vi gått igenom den ”postmodernistiska utmaningen” emot historieskrivningen. Denna mycket intressanta genomgång väckte en del tankar hos mig, som jag inte riktigt fått utlopp för i kursen.

Den centrala företrädaren för den postmodernistiska utmaningen i sammanhanget är den brittiska historikern Keith Jenkins, som skrivit en medvetet provokativ introduktionsbok till historieämnet, Re-thinking history (Routledge 1991, 2003). Jenkins kritik av historia som vetenskaplig disciplin går ut på att historiker anser sig få fram ”sanningen” när de rekonstruerar det förflutna. Analogt med detta följer att den som läser en historisk framställning tror sig få ”sanningen”. Jenkins menar dock att så inte är fallet. En historikers berättelse om det förflutna är just en konstruktion, inte någon avbild av verkligheten. Den som läser en historisk framställning får därmed inte någon ”sanning”, utan bara den historikerns konstruktion.

Vid en första anblick kan detta synas rätt så okontroversiellt om man inte råkar vara väldigt naiv vad gäller texter. Texter är skrivna av människor, och människor är subjektiva, gör en massa misstag och hyser en massa missuppfattningar. Detta påverkar rimligen en historikers framställning, så att den verkligen inte kan sägas vara någon ren avbild av verkligheten. Men Jenkins kritik går längre än så. För att förklara detta kan vi ställa upp två möjliga beskrivningar av vad en historisk framställning är:

1) En historisk framställning är en konstruktion.

2) En historisk framställning är bara en konstruktion.

Beskrivning 1 menar jag är okontroversiell. Men Jenkins tycks stå för beskrivning 2, att en historisk framställning bara är en konstruktion och ingenting annat. Det är en väldigt kontroversiell ståndpunkt, eftersom det suddar ut gränsen mellan fiktion och icke-fiktion: om vi tar Jenkins på orden finns det ingen relevant skillnad mellan Fernand Braudels verk om Medelhasvärldent på Filip II:s tid och JRR Tolkiens Härskarringen.

Jag håller inte med Jenkins, och jag anser att hans ståndpunkt bygger på en mängd felaktiga antaganden. Det betyder inte att han inte har sina poänger, men jag kommer här att lyfta fram det jag ser som hans felaktiga antaganden.

Det första Jenkins gör är att skilja på det förflutna (the past) och historia (history). Så långt är jag med honom: det är en viktig åtskillnad att göra. Han påpekar sedan att historia och det förflutna inte korresponderar exakt med varandra, vilket möjliggör flera olika tolkningar av det förflutna. Inte heller det ser jag som konstigt. Men sedan kommer det:

”The past and history float free of each other, they are ages and miles apart. For the same object of enquiry can be read differently by different discursive practices /.../ whilst, internal to each, there are different readings over time and space...” (s. 7)

Vad säger Jenkins här? Hans argument är att det är inte bara så att det förflutna och historia inte korresponderar med varandra, utan de är helt oberoende av varandra. Vad har han för belägg för det påståendet? Jo, att olika diskurser kan tolka det förflutna på olika sätt, och deras tolkningar kan variera över tid och rum.  Problemet med detta är att slutsatsen inte följer av det argumentet. Det faktum att flera tolkningar av det förflutna är möjliga innebär inte att det inte existerar någon koppling alls mellan det förflutna och historia.

Jenkins fortsätter med att visa att olika historiker har tolkat samma händelser mycket olika, och att ingen historiker kan inkludera hela det förflutna i sin förklaring. På denna grund försöker han hävda att man aldrig kan veta något om det förflutna (s. 22) De svårigheter han lyfter fram är förvisso relevanta, men de visar bara att det är svårt att nå någon kunskap om det förflutna, inte att det skulle vara omöjligt.

Jenkins forsätter att diskutera det faktum att historia (eller kanske snarare ”historier”) präglas av sina författares utgångspunkter, och sedan tolkas olika av olika läsare. Detta anser han leder till att alla berättelser är problematiska och relativa.  Men vissa berättelser är mer dominerande än andra. Varför? Enligt Jenkins så beror det på maktförhållanden: vissa berättelser legitimerar dem som har makten, och därför tenderar makthavarna att stöda spridningen av just dessa berättelser framför andra (s. 30-31).  Här gör han sig skyldig till ganska grova generaliseringar. Visst är berättelser problematiska, och visst finns det relativa komponenter i alla berättelser, men därav följer inte att allt i berättelserna är relativt. På samma sätt är det klart att makt spelar roll för vilka berättelser som blir mer dominerande än andra, men är det verkligen den enda faktorn bakom att vissa berättelser får mer spridning än andra?

När Jenkins går över till att resonera om sanningsbegreppet i historia blir hans utgångspunkter klarare. Han menar att västerländsk tradition är besatt av att vilja uppnå säker kunskap, vilket leder till en föreställning om att det finns en objektiv sanning.  Utan dessa föreställningar blir vi otrygga. Som han retoriskt frågar:

”Without objectivity how do we discriminate between rival accounts of the same phenomenon; more mundanely, how can we actually decide what were the most important causes of the 1832 reform Act?” (s. 34-35)

Vi kan notera att Jenkins utgår från Platon och kristendomen som grundstenarna i denna västerländska tradition. Han stannar bekvämt nog vid Alfred North Whitehead, mig veterligen den siste vetenskapsteoretiker som försökte upprätta ett absolut, objektivt sant kunskapssystem (tillsammans med Bertrand Russell i Principia Mathematica), och underlåter att ta upp att denna föreställning definitivt skrotades i slutet av 1920-talet då logikern Kurt Gödel visade att det var omöjligt. Men det är klart, sådant skulle försvaga hans argumentation. Oavsett det kan förstås objektivistiska traditioner leva kvar utanför vetenskapsteorin, men Jenkins mer mundana exempel om the 1832 Reform Act inger inget större förtroende för hans argumentationsteknik. Han frågar hur vi ska avgöra vilka som var de viktigaste orsakerna bakom akten, men i själva den frågan finns en värdering (”de viktigaste”) som gör den synnerligen olämplig som en fråga som det skulle kunna finnas ett sant svar på. En relevant fråga hade snarare varit om the 1832 Reform Act någonsin existerat.

När han kommer in på dessa grundläggande fakta backar han plötsligt ifrån sin tidigare ståndpunkt att vi inte kan veta något om det förflutna:

”Thus, we know that the so-called Great War/First World war happened between 1914 and 1918. We know that Margaret Thatcher came into power in 1979. If these are facts then we know facts.” (s. 40)

Så plötsligt finns det alltså fakta som vi kan veta om det förflutna! Hur detta går ihop med Jenkins tidigare förfäktade ståndpunkt är inte lätt att förstå. Men han fortsätter:

”However, such facts, though important, are ”true” but trite within the larger issues historians consider. For historians are not too concerned about discrete facts (facts as individual facts), for such a concern only touches that part of historical discourse called its chronicle. No, historians have ambitions, wishing to discover not only what happened but how and why and what these things meant and mean.” (s. 40).

Så, vi kan veta något om det förflutna. Men det är inte intressant.  Hur kan man komma till denna slutsats? Rimligen endast om man är väldigt begränsad till sin egen, inomakademiska kontext. Det Jenkins angriper är egentligen en slags naiv positivism som inte har varit vetenskapsteoretiskt relevant sedan cirka 1930. Att den lever kvar på sina håll är förvisso sorgligt och något som bör åtgärdas, men det löses knappast genom grova generaliseringar och halvtaskigt formulerade argument.

Om Jenkins hade haft någon kontakt med världen utanför universiteten skulle han veta att just de tankar han använder i sin polemik kan leda till en närmast total relativism. Han är själv medveten om att historia är ideologiskt laddat, men reflekterar inte över vad konsekvenserna blir om man hävdar att diskreta fakta är ointressanta. Han har inte behövt ta klassrumsdiskussioner från utgångspunkten att 1400-talet nog aldrig har funnits, eller att Förintelsen är ett påhitt av den judiska världskonspirationen, eller att svarta afrikaner egentligen har uppfunnit allting och alla andra folk bara har kopierat dem.

Jenkins hävdar att alla berättelser är logiskt likvärdiga, och att den enda skillnaden i deras betydelse är vilken maktlegitimitet de har. Utan att förneka att maktlegitimiteten är viktig, hävdar jag tvärtom att alla berättelser inte är logiskt likvärdiga. Vissa bygger på de diskreta fakta som Jenkins uttrycker sin ringaktning för, andra bygger inte på sådana fakta. Det är skillnaden mellan Braudels bok om Medelhavets historia och Tolkiens om Härskarringen. Skillnaden kan tyckas trivial för den som är invecklad i akademisk diskursanalys, men för den som ställs inför verkliga situationer där åtskillnaden inte är självklar är den av fundamental betydelse.

Att historiska berättelser bygger på fakta betyder inte att de inte är problematiska. Dessa fakta måste granskas, analyseras, tolkas, sättas i sammanhang. Och här blir många av Jenkins poänger om ideologi, makt och diskurser relevanta. Men de rätt märkliga resonemangen i hans framställning visar att postmodernistisk kunskapsteori i sig är begränsad till att analysera och dekonstruera just berättelserna, inte de diskreta fakta som vissa berättelser bygger på.