I den forskarutbildning jag precis har påbörjat ingår en del litteratur om svensk samhällsutveckling under 1900-talet. En av böckerna är Jenny Anderssons doktorsavhandling Mellan tillväxt och trygghet från 2003. Denna bok är lite svår att få tag på, och ströks därför från litteraturlistan. Jag hade dock lyckats få tag på ett biblioteksexemplar och passade på att skumma igenom den. Den gav mig några funderingar som jag presenterar här.
Avhandlingen handlar om socialpolitikens ställning i socialdemokratisk ideologi under efterkrigstiden. Andersson delar in denna utveckling i tre delar: för det första det starka samhällets period, från 50-tal till sent 60-tal. Därefter följer en period som präglas av kritik mot det starka samhällets socialsyn. Slutligen kommer "den tredje vägens politik", som slår igenom i början av 80-talet.
I det starka samhället, socialdemokratins klassiskt hegemoniska period, sågs ekonomisk tillväxt och social trygghet som harmonierande mål i samhällsplaneringen. Tanken var att med ökande tillväxt skulle tryggheten också öka. De människor som av olika skäl inte passade in i samhället skulle kunna bli produktiva samhällsmedlemmar. Det som behövdes var att satsa avkastningen av den ekonomiska tillväxten på en expansiv socialpolitik, så skulle dessa alienerade människor finna sig tillrätta och bli väl fungerande samhällsmedborgare. Därigenom skulle tillväxten också öka, vilket skulle leda till mer resurser för en än starkare socialpolitik och därmed en ännu större trygghet. Satsningen på socialpolitik sågs alltså som en samhällsekonomisk investering.
Denna syn började ifrågasättas i slutet av 1960-talet. Vissa grupper inom socialdemokratin började framhålla att samhällets fokus på tillväxt i sig ledde till utslagning av människor, eftersom det fanns människor som inte orkade eller kunde vara eller bli produktiva samhällsmedborgare i samhällsekonomisk mening. Lösningen nu blev att skjuta tillväxtfokuseringen åt sidan, och utforma en "offensiv" socialpolitik riktad mot de ekonomiska samhällsstrukturer som orsakar utslagning. Människors sociala behov skulle vara i centrum för samhällsplaneringen, inte ekonomisk tillväxt.
En följd av denna förskjutning i synen på tillväxt och trygghet blev en ny syn på tillväxtens värde, som måste beräknas med hänsyn tagen till vilka trygghetsförluster den medförde. Därför infördes begreppet "levnadsnivå" som välståndsmätare framför BNP-begreppet. En annan följd var att de utslagna inte längre sågs som potentiella resurser, utan som ”tillväxtens kostnader, som utslitna och utslagna produktionsresurser och en grupp permanent utanför tillväxt och produktion” (s. 125). Socialpolitiken sågs därför inte längre som en investering, utan som en kostnad, något som handlade om solidaritet.
I botten för nästa förskjutning ligger 1970-talets ekonomiska kris, kanske också det allt starkare miljörörelsen. Under sent 70-tal drabbas socialdemokratin av kritik både från höger och vänster. Utifrån en alltmer spridd uppfattning att samhällets resurser är begränsade, blir "kostnadseffektivitet" och "effektivisering" mer centrala begrepp än "samhällsekonomisk" effektivitet. Tillsammans med uppfattningen att socialpolitiken är en kostnad, en belastning på samhället, leder detta till den "tredje vägens politik": socialdemokratin vinner 1982 valet med ett program som bygger just på besparingar och resursöverföringar från "improduktiv" offentlig sektor till "produktiv" exportsektor. Tillväxten hamnar i centrum.
Så långt Anderssons framställning. Min första tanke runt denna utveckling är att människorna i alla dessa perspektiv, oavsett inriktning, uppfattas som ekonomiska enheter som antingen är starka (alltså produktiva/lönsamma) eller svaga (improduktiva/olönsamma). Även i det tidiga sjuttiotalets socialprogressiva tolkning finns en uppfattning om att de "starka" ska vara solidariska mot de "svaga" - en uppfattning som kan ses som paternalistisk. De stackars avaga som inte kan klara sig själva och inte kan bidra med något. Det starka samhällets syn är mer positiv, men även där finns idén om att de "svaga" ska bli "starka" genom socialpolitikens välgörande inverkan. Ingenstans i detta tänkande finns någon idé om att människor har ett egenvärde.
Att ekonomiska synsätt är starka inom politik är inte konstigt. Men bör de vara dominerande? En ekonomiskt präglad samhällssyn innebär oundvikligen att man uppfattar människor som resurser eller kostnader. Är det den människosyn som vi vill ska genomsyra politisk verksamhet? Jag är mycket tveksam till det. Alternativ finns ju faktiskt. Det FN-resolution som västvärlden officiellt bekänner sig till talar ju om mänskliga rättigheter, vilket bygger på en icke-ekonomisk syn om människors egenvärde. Om man (som jag) är kritisk mot rättighetstänkandet går det att ställa det på huvudet och istället utgå från en tanke om mänskliga skyldigheter, där människor ses som noder i nätverk av relationer.
En andra tanke är att det socialpolitiska tänkandet hela tiden utgår från en föreställning om tillväxt. Detta är självklart och oproblematiskt i 50-talets starka samhälle. I det sena 60-talets kritik ifrågasätts inte tillväxten som sådan, utan snarare relationen mellan tillväxt och trygghet. När samhället drabbas av ekonomiska problem sker så en förskjutning mot att tillväxten prioriteras på bekostnad av tryggheten. Ingenstans ifrågasätts själva tillväxttanken som ekonomisk bas för samhället, vilket kanske är den slutsats man borde dra av miljöproblemen.
