The beginning of the end

Edirnes bussterminal

På vägen från Edirne till bussterminalen lyckas jag föra en någorlunda sammanhängande konversation på turkiska med taxichauffören. Han heter Enver, är 39 år och frånskild med en dotter. Vi pratar om den påtagliga militära närvaron, som han inte är överförtjust i.

När vi når terminalen står taxametern på 19 lira. Jag har bara en femtiolapp. Enver växlar den och ger tillbaka 35 lira. Jag försöker lämna tillbaka en tia, men han vägrar ta emot den.

Det är ett tag kvar tills Istanbulbussen går, så jag tar ett glas te på terminalen och väntar. Bara några minuter innan det är dags att kliva på bussen exploderar terminalen i en kakafoni av ljud. Några turkar har tagit fram instrument och börjar spela mehter, alltså traditionell osmansk militärmusik. Människorna runtomkring jublar, klappar takten och dansar runt musikanterna. Medan spontankonserten fortfarande är i full gång måste jag och flera andra stiga på Istanbulbussen. Men det blir ett fint sista intryck av Edirne. (Jag försökte lägga upp en film av mehterkonserten här, men servern strular)

På vägen tillbaka måste jag förstås göra den omöjliga jämförelsen: Edirne eller Bursa? Jag kommer fram till att det är ett rätt så dött lopp. Hmm, jag måste nog besöka Bursa igen för att kunna göra en bättre jämförelse i framtiden...

Underneath it all

Beyazitkomplexet syns på andra sidan av floden Tunca

Kule Kapısı

Inne i Üç Şerefe Camii

Efter förmiddagens upplevelser blir min eftermiddag i Edirne något antiklimaktisk: de tre första moskéerna går helt enkelt inte att slå. Trots det gör jag ett tappert försök. Jag börjar med Üç Şerefe camii, ännu en mycket sevärd moské. Namnets tre balkonger lyckas jag dock inte upptäcka, och tyvärr är moskégården stängd för renoering (finns det ett samband?). Mittemot ligger storvesiren Sokollu Mehmet Paşas badhus, som jag mest noterar och går förbi.

Mer intressant är då Kule Kapısı, ett gmmalt torn som är det enda som återstår av det bysantinska Adrianopel. Medan jag utforskar det kommer en medelålders Edirnebo fram och börjar prata med mig. Genom att blanda min dåliga turkiska och hans likaledes dåliga tyska och engelska, lyckas vi föra en någorlunda begriplig konversation om stadens historia.

Nu är det dags att hitta de övrga historiska byggnaderna. De ligger en bit ifrån stadskärnan. I sin bok varnar Taylor för att det inte går att se allt på en dag, i synnerhet inte till fots. Därför lyder jg hennes råd att begränsa mig till Beyazit II:s moskékomplex, och följer vägen mot det. På en rask tiominuterspromenad tar jag mig dit. Det är nu jag inser att Taylors bok nog är skriven med lata och/eller överviktiga amerikaner i åtanke.

Beyazitkomplexet är imponerande, men stängt för renovering. Eftersom Taylor prat om långa avstånd visat sig betydligt överdrivet bestämmer jag mig för att besöka de andra sevärdheterna härute. Irriterande nnog har beslutet att gå till Beyazit först gjort att jag har hamnat mitt emellan de två andra platser jag vill besöka. Jag blir helt enkelt tvungen att först gå åt ett håll, och sedan vända tillbaka samma väg igen. Förbannande Taylor, amerikner och mig själv börjar jag följa floden Tunca mot Yıldırımmoskén.

Efter en stunds vandring når jag fram till Yıldırım camii, den äldsta moskén i Edirne. På vägen fram till moskén stöter jag på en stor mängd kvinnor och barn som blir överförtjusta över att en turist dyker upp. De ser till att jag tar några foton på dem och de tycks bli mycket nöjda.

Själva moskén är rätt så enkel, och stängd när jag kommer fram till den. bJag tycker mig märka en viss likhet med Hüdavendigarmoskén i Bursa. Kommentarer, någon (ja ja, frågan riktar sig väl huvudsakligen till Johan)?

På väg tillbaka passar jag på att besöka den trevliga lilla Gazi Mihal Camii, byggd av en bysantinsk adelsman som gick över till osmanernas sida och konverterade till islam. Take that, Huntington! (Huntington lade fram teorin om "the clash of civilizations", som bygger på att konflikter mellan civilisationer som t ex kristendom och islam är oundvikliga, för det kulturella gap som finns mellan dem går inte att överbrygga. Jag har svårt för teorier som inte går att passa ihop med verkligheten).

Jag vänder tillbaka längs floden och passerar Beyazitkomplexet igen. Mitt sista mål för dagen är Sarayıçı. Här låg en gång Edirnes sultanpalats. I samband med rysk-turkiska kriget 1877-78 användes det som ammunitionnsförråd, och osmanerna sprängde palatset i luften hellre än att låta ryssarna ta det när ryssarna intog Edirne 1878. Det enda som återstår är några trasiga bitar, som en jättes slarvigt bortslängda leksaker.

Jag korsar Fatihbron och går förbi sporthallen där det hålls mästerskap i gyttjebrottning (en specialitet för Edirne), och fortsätter över kanunıbron och åter till stadskärnan. Jag tillbringar en liten stund med att promenera runt och titta på gamla trähus, men tröttnar snabbt och bestämmer mig för att återvända till Istanbul.

The fragile

Interiören i Eski Camii

Muradiye camii

Selimiye camii

Bussen anländer till Edirnes bussterminal ca 10.20. Jag tar en taxi in till centrum. På väg in är det omöjligt att inte lägga märke till den militära närvaron: jag räknar till tre stridsvagnar som kör förbi i motsatt riktning.

Redan på långt håll syns Selimiyemoskéns mäktiga silhuett. Taxin släpper av mig precis vid moskén. Helt oförskämt tar jag alltså Edirnes mest berömda byggnadsverk först. Och Sinans mästerverk är onekligen fantastiskt. Lite grann stör jag mig på att man inte får fotografera moskéns interiör (första gången jag stött på det), och museet som finns i anslutning till moskén är en sämre variant av Istanbuls islamiska konstmuseum, men själva byggnaden är magnifik.

Kan något slå Selimiye? Det blir svårt, men jag måste ju försöka knuffa ner den från piedestalen om det går. Mitt nästa mål är Muradiye camii, så jag följer Mimar Sinan caddesi mot denna moské, som ligger lite avsides. Nu är vädret perfekt. Solen skiner, och luften är klar och kylig. Min guide här i Edirne är Jane Taylors "Imperial Istanbul" (täcker också Bursa och Edirne), och dess enkla karta och vägbeskrivningar har hittills visat sig fungera bra.

Muradiye camii, byggd 1435 och uppkallad efter byggherren Murat II, vinner omedelbart förstaplatsen i mitt hjärta. Jag har inte lätt att bli förälskad, men när jag blir det blir jag det djupt, handlöst och fullkomligt oresonligt . Nu blir Muradiye mitt kärleksobjekt, och jag ägnar resten av dagen åt att jämföra min favorit med de andra (och naturligtvis kommer de till korta, surprise, surprise).

Det är svårt att säga vad som gör just Muradiye så speciellt. Läget är en del i det: moskén ligger lite avsides på en höjd och blickar ut över staden. Hela platsen andas upphöjd harmoni och meditativt lugn. Själva byggnaden är anspråkslöst vacker, utan de senare moskéernas prakt. Kanske berör det mig lite extra att hon har blivit skadad: efter att ha vandaliserats 2001 är Muradiye stängd för allmänheten. Det finns så mycket som är trasigt.

Jag skulle förmodligen kunna stanna kvar uppe hos Muradiye tills jag växer fast, men till slut sliter jag mig loss från hennes famntag och vandrar tillbaka till stadskärnan.

Nästa mål är Eski camii, gamla moskén, som ligger strax nedanför Selimiye och lite grann i dess skugga. Eski camii behöver dock inte skämmas för sig: det är en imponerande moské som direkt hamnar bland mina favoriter. Den som varit i Ulu camii i Bursa lär känna igen sig: likheterna är slående. Efter Eski camii är det dags för lunch innan turen fortsätter.

Into the void

Utsikt från bussfönstret

Efter en snabb frukost lämnar jag hotellet omkring 7.20. Dagens mål är Edirne, och för att ha ordentligt med tid måste jag vara disciplinerad. Med hjälp av en vägbeskrivning från turkeytravelplanner.com lyckas jag hitta från spårvagnen till metron som tar mig till bussterminalen, Büyük Otogar.

Man måste köpa biljett innan man kan kliva på en buss. Olyckligtvis är Otogaren mycket generöst tilltagen med 168 olika biljettkontor. Jag kliver ut nära kontor nr 1 och börjar gå igenom dem i turordning. Tack och lov har jag sinnesnärvaro nog att ta kontakt med en man som hänvisar mig till andra sida av terminalen: Edirnebussarna är vid kontoren med nummer från 130. Väl på rätt sida av terminalen går allt snabbt och smärtfritt, och tio över åtta bär det av från Istanbul, som fortfarande är höljt i regnslöja.

Det känns skönt att vara på väg. Äntligen ska jag få se Edirne, antikens Adrianopel, osmanernas andra huvudstad (efter Bursa, före Istanbul). Undrar just hur Edirne kommer att stå sig i jämförelse med Bursa?

Bussresan är bekväm, och jag blir snabbt övertygad om att buss är ett bra sätt att resa med i Turkiet. Resan tar ca 2,5 timmar, kostar ca 20 lira (knappt 100 kr) och är bekväm. När vi väl kommit ut från Istanbuls omedelbara omnejd slutar det regna, och ibland tittar faktiskt solen fram. Mina tankar går till bussresan från Ankara i juni förra året, när jag, Andreas och Emre började med att diskutera religion och så småningom invecklade oss i diskussion med Karolina och Julia angående diverse ämnen. Det som avtecknar sig tydligast i minnet är någon sorts koppling mellan pyramidspel och sex. Ibland är det kanske bra att man inte minns.