Dags att fortsätta med konspirationsbloggandet... Senast inventerade jag det föga imponerande beståndet av faktaböcker om konspirationslitteratur på svenska. I detta avsnitt tänkte jag börja nosa på den engelska litteraturen i ämnet.
En av de första böckerna jag läste var Counterknowledge (Damian Thompson). Detta är en rasande stridsskrift mot alla typer av modern vidskeplighet som existerar i världen, från konspirationsteorier till homeopati. Tyvärr går Thompson inte in på någon mer detaljerad argumentation i de olika sakfrågorna, utan han presenterar allt han anser vara dumheter och rasar över det. En sådan strategi talar naturligtvis bara till de redan frälsta. En anhängare av konspiracism blir rimligen bara förolämpad av Thompsons nedlåtande ton. Det värdefulla i hans bok är i så fall själva begreppet counterknowledge (kontrakunskap?) som samlingsbegrepp på antivetenskapliga attityder till kunskap, samt det faktum att han diskuterar konspirationsteoriernas utbredning i den islamiska världen.
Det populärvetenskapliga standardverk jag har hittat är Conspiracy Theories and Secret Societies for Dummies av Christopher Hodapp och Alice von Kannon. Hodapp är författare med särskild inriktning på frimurarorden (han är nogrann med att påpeka att han själv är frimurare), och Von Kannon är historiker. Dummies-boken är mycket populärvetenskapligt hållen, med bland annat listor över de tio knasigaste hemliga organisationerna genom tiderna. Samtidigt är den här boken en bra introduktion till konspiracism. Det är tydligt att en historiker är medförfattare, då boken har ett tydligt historievetenskapligt perspektiv, i synnerhet i de allmänna delarna. Hodapp och Von Kannon är också mer balanserade i sin framställning: även om de slår över i att förlöjliga de mest vansinniga konspirationsteorierna anstränger de sig för att lyfta fram några historiskt bekräftade fall av konspirationer. Boken gör därför ett någorlunda balanserat och nyktert helhetsintryck.
Det är från denna bok jag har tagit begreppet konspiracism och det besläktade "konspiracist" som beteckning på någon som utger sig för att identifiera konspirationer. Konspiracismen som tanke kan sammanfattas i följande tre punkter:
1) Ingenting händer av en tillfällighet. Allt som inträffar är resultat av någons (onda) avsikt.
2) Ingenting är vad det ser ut att vara. Den/de som har makten döljer sina roller och sina identiteter.
3) Allt hänger ihop. Eftersom det finns en ond plan som styr världens utveckling, och denna onda plan inte lämnar något utrymme för slump, olyckor eller tillfälligheter, så är allting ledtrådar till allting annat, och allt blir pusselbitar som kan läggas ihop för att konspirationen ska bli synlig.
Inom konspiracismen går det att skilja på tre former av konspirationer: händelsekonspirationer, systemkonspirationer och superkonspirationer.
Händelsekonspiration: tanken att en specifik händelse är resultatet av en konspiration. Populära exempel är Kennedymordet och 11/9 2001.
Systemkonspiration: tanken att det finns en konspiration som kontrollerar viktiga aspekter av staten och/eller samhället och försöker kontrollera ett land eller hela världen. Några exempel är tanken att judarna kontrollerar världens banker, att musilmer eller katoliker tar över alla världsreligioner eller att frimurarna kontrollerar världens regeringar.
Superkonspirationen: Tanken att alla händelsekonpsirationer och systemkonspirationer bara är bitar av ett större pussel, och att alla dessa konspirationer styrs av en enda vilja, en superintelligent ond superorganisation som är superhemlig.
Konspiracismens moderna historia
I viss mån har konspiratoriskt tänkande nog alltid existerat, eftersom dess bärande principer, att allt hänger samman och är avsiktligt, är djupt rotade mänskliga tankemönster. Men konspirationsteorier i modern bemärkelse går tillbaka till 1700-talet, den tid som brukar kallas Upplysningen. Upplysningen brukar beskrivas som den period då det vetenskapliga tänkandet slog igenom på bred front i Europa. Det stämmer förvisso, men det fanns också reaktioner mot denna utveckling. Ett av vetenskapens grundkrav är principen om öppenhet. Vetenskaplig kunskap ska inte hemlighållas, utan ska istället spridas till så många som möjligt. På så sätt kommer den vetenskapliga kunskapen att granskas kritiskt. Om den håller för granskningen kommer den alla tillgodo.
Det här kan ju låta som en bra kunskapssyn (tycker jag i alla fall), men en del vände sig emot denna öppenhet. Det kan ha varit av rädsla för att förlora makt, men också av oro för att vetenskapen hotade att förändra det traditionella samhället. Under 1700-talet bildades därför grupper som Frimurarorden och Rosenkorsorden som klubbar där männen (det var alltid män) försökte hemlighålla kunskap. Dessa rörelser sökte sig också till sådan "kunskap" som ratades av vetenskapen (ockultism, magi, religion).
Så småningom (eller rättare sagt år 1789) utbröt den franska revolutionen, delvis som en följd av de allt mer spridda upplysningesidéerna. Den franska revolutionen medförde till en början väsentliga förbättringar (t ex en deklaration om mänskliga rättigheter), men så småningom urartade den till ett skräckvälde under den radikala revolutionsledaren Maximilien de Robespierre. Ett stabilare samhälle i Frankrike återställdes först med diktatorn, senare kejsaren, Napoleon Bonaparte. När lugnet väl lagt sig började folk fundera över hur det egentligen kunde ha gått så illa att det blivit ett skräckvälde. Och som så ofta annars i historien valde folk att inte kännas vid tanken att sådana hemskheter hade kommit från dem själva. Det måste vara någon annans fel. Och så föddes de första moderna konspirationsteorierna.
I formuleringen av konspirationer om franskar revolutionen var några syndabockar tydliga. En sådan var Frimurarorden, den mest populära och framgångsrika av de olika ordenssällskapen. Frimurarnas hemlighetsmakeri var en utmärkt ursäkt för att lämpa över all skuld på dem. Andra kandidater var Tempelriddarna, judarna och Illuminati.
Märker du något speciellt med de här syndabockarna? Just det, det är precis de grupper som än idag utgör standardstoffet för varje högklassig konspirationsteorin. Helst ska de nog slås ihop: de är egentligen en och samma... Anledningen är att dessa gamla konspirationsteorier plockades upp och moderniserades av Gary Allen och Larry Abraham i boken None dare call it conspiracy (1971). Betecknande nog var författarna företrädare för den högerradikala amerikanska lobbygruppen John Birch Society. JBS hade bildats på 1950-talet som en extremt antikommunistisk organisation, men vidgade sina vyer med den här boken, vars idéer blivit stapelvara i moderna konspirationsteorier. Det Allen och Abraham ville visa var att hela 1900-talets historia hade styrts av ett hemligt förbund av judiska bankmän som var ute efter att förslava den fria världen med hemska påfund som inkomstskatt, välfärd och lagar mot vapen. Till dessa bankmän kopplades både Frimurarorden och Illuminati, och en modern legend var född.
tisdag 13 april 2010
söndag 11 april 2010
En lektion i konspiration del 1
Det var ett tag sen jag skrev blogg någorlunda regelbundet, men ska försöka ta tag i det nu. Tur att jag har en vän som ger mig såna där bra råd som att skriva om det jag håller på med i jobbet...(och det är bara det minsta av allt du gör :-)).
Så här ligger det till. Jag och min vän, krigsspelarkompis och lärarkollega Fredde har diskuterat att ta upp konspirationsteoretiskt tänkande i historieundervisningen, eftersom vi båda har erfarenheten att den typen av tänkande sprider sig. Så jag tänkte använda den här bloggen för att kartlägga arbetet med denna tänkta delkurs (som jag vill använda på Hi C-kursen).
Hittills har jag mest hunnit fundera på olika aspekter att ta upp, samt att införskaffa och läsa en del böcker i frågan. Nån slags grundläggande disposition för att behandla konspirationsteorier blir följande:
1) Konspirationstänkande och konspirationsteorier: grundläggande begreppsdefinitioner, samt en jämförelse med det kritisk-vetenskapliga tänkandet
2) Konspirationsteorier: en historisk bakgrund (innehållande en översikt över konspirationstänkandets historiska utveckling)
3) Hemliga organisationer och deras roll i historien: konkret empiri versus konspirationsteorier avseende typiska "hemliga sällskap". Jag har för avsikt att ta upp Frimurarna, Illuminati, bankerna och judarna (ofta klumpas de samman av konspirationsteoretiker).
4) Två fall av konspirationstänkande: Kennedymordet och 11 september.
5) Konspirationer och kultur: nåt slags idéhistoriskt resonemang om konspirationsteoritänkandets möjliga orsaker och funktioner.
Så långt dispositionen. Får väl se hur stort detta blir.
Jag tänkte på att berätta lite om ett par av böckerna jag läst i ämnet. På svenska har jag bara hittat en bok, nämligen "Världens största konspirationer" (Månpocket), en bok som fått mig att både skratta och gråta. Skrattet kommer av att den framställs som en faktabok, samtidigt som det är uppenbart att några av medförfattarna själva är konspirationsteoretiker. Gråten kan faktiskt härledas ur exakt samma källa.
I synnerhet tycks en av författarna, Lars Ulwencreutz, vara allvarligt angripen av konspirationstänkande (eller så flörtar han farligt mycket med det). Han ansvarar för två av de viktigaste bidragen i boken, det om Frimurarna samt det om Illuminati (där han har en medförfattare, Clas Svahn). I bokens författarpresentation framgår det att Ulwencreutz "till vardags [jobbar] inom psykiatrin men ägnar fritiden åt att skriva om framförallt olösta mysterier, oförklarliga fenomen och konspirationer". Ojoj, jobbar inom psykiatrin, då måste han vara en auktoriet. Eller inte.
Kapitlet om Frimurarna sätter tonen, då Frimurarna direkt beskrivs som "den maktelit som sägs styra världen". Öhhh, av vem? Hela den moderna historien skildras i denna framställning som om den styrts av Frimurarorden. De händelser som nämns är franska och ryska revolutionerna samt första och andra världskrigen. Några fakta som visar att så skulle vara fallet anges förstås inte, eftersom sådana fakta inte finns. Istället är det omständigheter som att Benjamin Franklin var frimurare som nämns. Och Benjamin Franklin var kompis med markis Lafayette. Detta sägs bevisa att ´Frimurarna satte igång revolutionen i Frankrike 1789. Författaren avslöjar sin okunskap genom att därefter säga "Senare stod Franklin och de amerikanska frimurarna bakom den amerikanska revolutionen". Men ack ack, den amerikanska revolutionen utbröt 1776, tretton år före den franska.
Ulwencreutz uttrycker sig hela tiden så att han inte ska behöva ta ansvar för vad han skriver. Typiska formuleringar är "Det finns även teorier om att man kan se direkta kopplingar mellan frimurarnas verksamhet och vad som skedde under såväl ryska revolutionen som under första världskriget"; eller "Enligt vissa teorier ville frimurarna få till stånd ett krig för att sedan kunna driva igenom sina egna planer." På så sätt hänvisas till "teorier" som inte närmare specificeras, så att det ser ut som om Ulwencreutz bara redovisar nån slags forskning.
Det är intressant att lägga märke till vilka historiska händelser som tas upp av konspirationsteorier av det här slaget. Ulwencreutz framställning är symptomatisk i att den nämner franska, amerikanska och ryska revolutionerna samt första och andra världskrigen. Dessa fem historiska händelser har något gemensamt, nämligen att de var omvälvande händelser som i någon mån påverkade den bestående världsordningen. Alla dessa händelser verkade också i någon mån radikaliserande på samhället. Revolutionerna genomdrev mer eller mindre omfattande mänskliga rättigheter och etablerade nya typer av statskick, medan krigen ledde till sådana omvälvningar som kvinnlig rösträtt (i Sverige 1921 (efter WWWI), i Frankrike 1944 (WWII)). Genom att koppla alla dessa förändringar och reformer till en hemlig plan iscensatt av ________ (sätt in lämplig hemlig organisation), har konspirationsteorin en tydlig poäng: dessa reformer är av ondo, de är en del av den stora världskonspirationen. I detta avseende blir alltså konspiracismen (jag lanserar den termen på svenska för att se om den kan slå rot) politiskt reaktionär.
Detta intryck förstärks av bokens andra kapitel om en hemlig organisation, vilket har Ulwencreutz och Clas svahn som författare. Där är det Illuminati som står i fokus. Jag kommer så småningom att berätta mer om denna rörelses historia. Men i den aktuella boken beskrivs faktiskt Illuminatiordens påstådda målsättningar enligt följande:
"1. Avskaffande av alla existerande regeringar
2. Avskaffande av privat ägande
3. Avskaffande av arvsrätt
4. Avskaffande av patriotism
5. Avskaffande av alla religioner
6. Avskaffande av familjen
7. Skapande av en världsregering"
I kapitlets avslutning kommenterar författarna också: "Men faktum kvarstår dock att vi aldrig varit närmare Illuminaternas djävulska framtidsvision än nu".
Det var när jag läste detta som jag insåg att jag önskar att Illuminati finns och faktiskt tar över världen. Det författarna beskriver som "djävulskt" ser jag som en riktigt lovande plan för att skapa en bättre värld. Känslan att konspirationsteoretikerna har sin ideologiska hemvist i den brunfärgade delen av det politiska spektrumet stärks märkbart. Tyvärr tyder dock det mesta på att Illuminaternas plan inte är på väg att förverkligas. Tvärtemot vad författarna hävdar är privat ägande, arvsrätt, patriotism och religioner starkare idag än någonsin förr, och den traditionella västerländska familjebildningen tycks inte direkt bli impopulärare. Om du undrar vad jag har för grund för att komma med denna typ av påståenden förslår jag att du sätter dig in lite mer i internationell ekonomi och politik.
Utifrån ett konspiratoriskt tänkande måste ju rimligen denna sång ses som ett budskap från de ondskefulla Illuminaterna.
Det finns nog en ond plan överhuvudtaget i Beatles musik...
Så för att sammanfatta är alltså den existerande konspirationslitteraturen på svenska allvarligt undermålig. Just de citerade avsnitten ovan är ju dock riktigt användbara för att visa på hur konspirationsresonemang tidvis framställs. I nästa inlägg kommer jag till den engelskspråkiga litteraturen, där variationen är något större.
Så här ligger det till. Jag och min vän, krigsspelarkompis och lärarkollega Fredde har diskuterat att ta upp konspirationsteoretiskt tänkande i historieundervisningen, eftersom vi båda har erfarenheten att den typen av tänkande sprider sig. Så jag tänkte använda den här bloggen för att kartlägga arbetet med denna tänkta delkurs (som jag vill använda på Hi C-kursen).
Hittills har jag mest hunnit fundera på olika aspekter att ta upp, samt att införskaffa och läsa en del böcker i frågan. Nån slags grundläggande disposition för att behandla konspirationsteorier blir följande:
1) Konspirationstänkande och konspirationsteorier: grundläggande begreppsdefinitioner, samt en jämförelse med det kritisk-vetenskapliga tänkandet
2) Konspirationsteorier: en historisk bakgrund (innehållande en översikt över konspirationstänkandets historiska utveckling)
3) Hemliga organisationer och deras roll i historien: konkret empiri versus konspirationsteorier avseende typiska "hemliga sällskap". Jag har för avsikt att ta upp Frimurarna, Illuminati, bankerna och judarna (ofta klumpas de samman av konspirationsteoretiker).
4) Två fall av konspirationstänkande: Kennedymordet och 11 september.
5) Konspirationer och kultur: nåt slags idéhistoriskt resonemang om konspirationsteoritänkandets möjliga orsaker och funktioner.
Så långt dispositionen. Får väl se hur stort detta blir.
Jag tänkte på att berätta lite om ett par av böckerna jag läst i ämnet. På svenska har jag bara hittat en bok, nämligen "Världens största konspirationer" (Månpocket), en bok som fått mig att både skratta och gråta. Skrattet kommer av att den framställs som en faktabok, samtidigt som det är uppenbart att några av medförfattarna själva är konspirationsteoretiker. Gråten kan faktiskt härledas ur exakt samma källa.
I synnerhet tycks en av författarna, Lars Ulwencreutz, vara allvarligt angripen av konspirationstänkande (eller så flörtar han farligt mycket med det). Han ansvarar för två av de viktigaste bidragen i boken, det om Frimurarna samt det om Illuminati (där han har en medförfattare, Clas Svahn). I bokens författarpresentation framgår det att Ulwencreutz "till vardags [jobbar] inom psykiatrin men ägnar fritiden åt att skriva om framförallt olösta mysterier, oförklarliga fenomen och konspirationer". Ojoj, jobbar inom psykiatrin, då måste han vara en auktoriet. Eller inte.
Kapitlet om Frimurarna sätter tonen, då Frimurarna direkt beskrivs som "den maktelit som sägs styra världen". Öhhh, av vem? Hela den moderna historien skildras i denna framställning som om den styrts av Frimurarorden. De händelser som nämns är franska och ryska revolutionerna samt första och andra världskrigen. Några fakta som visar att så skulle vara fallet anges förstås inte, eftersom sådana fakta inte finns. Istället är det omständigheter som att Benjamin Franklin var frimurare som nämns. Och Benjamin Franklin var kompis med markis Lafayette. Detta sägs bevisa att ´Frimurarna satte igång revolutionen i Frankrike 1789. Författaren avslöjar sin okunskap genom att därefter säga "Senare stod Franklin och de amerikanska frimurarna bakom den amerikanska revolutionen". Men ack ack, den amerikanska revolutionen utbröt 1776, tretton år före den franska.
Ulwencreutz uttrycker sig hela tiden så att han inte ska behöva ta ansvar för vad han skriver. Typiska formuleringar är "Det finns även teorier om att man kan se direkta kopplingar mellan frimurarnas verksamhet och vad som skedde under såväl ryska revolutionen som under första världskriget"; eller "Enligt vissa teorier ville frimurarna få till stånd ett krig för att sedan kunna driva igenom sina egna planer." På så sätt hänvisas till "teorier" som inte närmare specificeras, så att det ser ut som om Ulwencreutz bara redovisar nån slags forskning.
Det är intressant att lägga märke till vilka historiska händelser som tas upp av konspirationsteorier av det här slaget. Ulwencreutz framställning är symptomatisk i att den nämner franska, amerikanska och ryska revolutionerna samt första och andra världskrigen. Dessa fem historiska händelser har något gemensamt, nämligen att de var omvälvande händelser som i någon mån påverkade den bestående världsordningen. Alla dessa händelser verkade också i någon mån radikaliserande på samhället. Revolutionerna genomdrev mer eller mindre omfattande mänskliga rättigheter och etablerade nya typer av statskick, medan krigen ledde till sådana omvälvningar som kvinnlig rösträtt (i Sverige 1921 (efter WWWI), i Frankrike 1944 (WWII)). Genom att koppla alla dessa förändringar och reformer till en hemlig plan iscensatt av ________ (sätt in lämplig hemlig organisation), har konspirationsteorin en tydlig poäng: dessa reformer är av ondo, de är en del av den stora världskonspirationen. I detta avseende blir alltså konspiracismen (jag lanserar den termen på svenska för att se om den kan slå rot) politiskt reaktionär.
Detta intryck förstärks av bokens andra kapitel om en hemlig organisation, vilket har Ulwencreutz och Clas svahn som författare. Där är det Illuminati som står i fokus. Jag kommer så småningom att berätta mer om denna rörelses historia. Men i den aktuella boken beskrivs faktiskt Illuminatiordens påstådda målsättningar enligt följande:
"1. Avskaffande av alla existerande regeringar
2. Avskaffande av privat ägande
3. Avskaffande av arvsrätt
4. Avskaffande av patriotism
5. Avskaffande av alla religioner
6. Avskaffande av familjen
7. Skapande av en världsregering"
I kapitlets avslutning kommenterar författarna också: "Men faktum kvarstår dock att vi aldrig varit närmare Illuminaternas djävulska framtidsvision än nu".
Det var när jag läste detta som jag insåg att jag önskar att Illuminati finns och faktiskt tar över världen. Det författarna beskriver som "djävulskt" ser jag som en riktigt lovande plan för att skapa en bättre värld. Känslan att konspirationsteoretikerna har sin ideologiska hemvist i den brunfärgade delen av det politiska spektrumet stärks märkbart. Tyvärr tyder dock det mesta på att Illuminaternas plan inte är på väg att förverkligas. Tvärtemot vad författarna hävdar är privat ägande, arvsrätt, patriotism och religioner starkare idag än någonsin förr, och den traditionella västerländska familjebildningen tycks inte direkt bli impopulärare. Om du undrar vad jag har för grund för att komma med denna typ av påståenden förslår jag att du sätter dig in lite mer i internationell ekonomi och politik.
Utifrån ett konspiratoriskt tänkande måste ju rimligen denna sång ses som ett budskap från de ondskefulla Illuminaterna.
Det finns nog en ond plan överhuvudtaget i Beatles musik...
Så för att sammanfatta är alltså den existerande konspirationslitteraturen på svenska allvarligt undermålig. Just de citerade avsnitten ovan är ju dock riktigt användbara för att visa på hur konspirationsresonemang tidvis framställs. I nästa inlägg kommer jag till den engelskspråkiga litteraturen, där variationen är något större.
måndag 8 mars 2010
J'accuse 2010
I år firar Internationella kvinnodagen 100-årsjubileum. Eller "jubileum" kanske är ett dåligt ordval med tanke på att den kom till för att upmärksamma bristen på jämställdhet i samhället. Att den fortfarande existerar kan alltså ses som ett tecken på att vår värld inte riktigt har nått fram till någon vidare jämställdhet ännu.
Nå, men det beror väl på de underutvecklade länderna? Som Afghanistan, där den av världen erkända och av USA uppbackade nuvarande regimen i höstas genomdrev en lag som ger männen rätt att förvägra sina kvinnor mat om de inte vill ha sex med dem. Knäppa afghaner. Annorlunda är det i Sverige, världens mest jämställda land. Eller hur?
Eller inte. Vi kanske inte har lagstadgad svält, men nog finns en del tunga problem även här. Här nedan listar jag några. Kanske förklarar de varför den 8 mars fortfarande måste vara vikt åt att belysa bristande jämställdhet, även i moderna Sverige?
För Sverige är ett land
- där 56% av 10 000 slumpvis utfrågade kvinnor angav att de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier
- där feminism har blivit ett skällsord, något som många, både män och kvinnor, profilerar sig emot
- där 15 500 sexualbrott anmäldes år 2009. Av dessa var 40% våldtäkt eller försök till våldtäkt
- där enbart 10-20% av sexualbrotten faktiskt polisanmäls
- där hela våldtäktsproblematiken fortfarande i hög grad skuldbelägger kvinnor, inte män
- där kvinnor fortfarande behöver vara rädda för män, och denna rädsla anses vara naturlig och ofrånkomlig.
- där kvinnor och män fortfarande definieras som sina kön. Sexuell aggressivitet och dominans, "rovdjursmentalitet", anses därmed vara normalt för män. Omvänt har kvinnor bara sitt värde genom könet. Därför anses våldtäkt vara så hemskt: det kränker kvinnans kvinnlighet, fråntar henne hennes värde. Som om en kvinnas värde enbart skulle sitta i hennes kön.
Källor:
Kvinnofridsportalen
Brå
Katrine Kielos, Våldtäkt & romantik (Pocketförlaget 2008)
Så, vad göra? Tja, jag skriver det här inlägget. Samt publicerar en liten novell här nedan. Kanske kan det få någon att tänka till och börja problematisera manlig heterosexualitet. Jag vet, jag är en obotlig optimist. Nåja här är en lagom revolutionär sång också. Med lite god vilja kan den bli en feministisk kampsång:
Och här är novellen:
En riktig man
Jag fattar inte problemet. Vad gnäller du för?
Jag menar, du fick ju precis vad du ville. Först tigger du om det, ber om det på alla sätt utom genom att säga det rent ut. Sen när vi kommit hit och jag sätter igång är du följsam, öppnar dig, spelar med. Precis som det ska vara. Men nu, när jag vill sätta igång igen börjar du dra dig undan. För fan, jag knullade ju dig precis nyss. Vad är problemet? Vad fan är problemet?
Kom inte och säg att du inte fick vad du ville. Du stod ju för fan där i baren och tiggde om det. Det var klart för vem som helst att se. Och du accepterade situationen och spelreglerna. Då får du för fan spela till slut!
Jag ska erkänna: det kan vara jag. Jag är faktiskt lite ovan. Jag är kanske inte riktigt bekväm i rollen ännu. Jag borde kanske ha varit tuffare redan från början. Då skulle det inte ha varit några problem nu, allt skulle vara klart och tydligt och du skulle veta din plats.
För jag vet att jag inte valde fel när jag valde dig. Jag har koll så långt i alla fall. Tro inte annat. Jag vet vad jag ska leta efter.
Nu har jag lärt mig att känna igen tecknen själv. Innan var det Hassan som visade mig. Men nu vet jag vad jag ska kolla efter. Tecken på rastlöshet. Rulla tummarna, vicka på benen. Flackande blick. Och så mycket att dricka förstås. Ofta har dom en tuff yta, men det går att se desperationen i deras fladdrande blick, om man bara kollar när de inte tror man ser. Säkra tecken.
När jag ser de sakerna, vet jag att natten kommer att sluta bra. Annars, tja, det vet man aldrig. Man kan ju lyckas få med sig en tjej ändå. Och sexet kan vara helt OK. Men det är en skillnad. Det är nåt speciellt med såna som du. Så desperata. Ni går med på vad som helst. Det gör det speciellt.
Sån var du. Jag såg det direkt. Du satt där vid baren, såg dig omkring. Osäkerheten formligen lyste om dig. Precis vad jag ville ha. När jag gick fram och erbjöd dig en drink accepterade du. Det var första steget.
Det räcker förstås inte. En drink betyder ingenting. Men jag såg hur dina ben darrade. Jag ville greppa tag i dem, men hejdade mig. Inte ännu. Efter lite pockande följer du med till vårt drinkbord.
En drink betyder ingenting. Men någonstans går en gräns. Vi talar inte om den. Den är inte exakt. Men någonstans går gränsen där du inte hursomhelst kan gå iväg. Medvetet eller omedvetet har du accepterat det. Vad du nu vill kalla det. Ett beroendeförhållande? Kanske lite väl rättframt, även om jag gillar det just därför. Låt oss istället kalla det en affärstransaktion. Jag har lagt ut ett kapital, och för det får jag rätt att använda din kropp för att tillfredsställa mina behov. Det är inget vi talar om, men det hänger likväl i luften mellan oss. Det genomsyrar hela nattklubbens atmosfär.
Hela episoden var speciell för mig, eftersom det var första gången jag på egen hand skulle ragga på vad Hassan – alltid lika frispråkig – kallar drinkhoror. Så du förstår att det var lite nytt för mig.
Jag hade ju sett hur framgångsrika både Hassan och Jonte var. Men inte förrän Jonte berättade om det förstod jag hur de bar sig åt. Att de siktade in sig på de svaga, de osäkra. Såna som du. Då var framgången så gott som säkrad.
Det var Jonte som gav mig de praktiska råden. Det var Hassan som visade hur fel jag tänkt tidigare. Att man inte ska försöka vara till lags. Tjejerna vill ha någon som styr och ställer, sa han och flinade. Det bara är så. Om du är hygglig mot dem kommer du bara bli kompis. Nej, ta fram hannen i dig. Ingen tvekan. Bli rovdjuret. Det kommer att funka. Det är ju naturligt. Bara sluta tänk och gör något istället. Följ dina instinkter.
Sånt är ju lätt att säga, inte lika lätt att göra. Men de hjälpte mig. Det var på efterfesten på hotellet. Den där kvällen. Kvällen då jag verkligen föddes.
Jag vet inte hur dom fixade fram tjejen klockan fyra på morgonen. Men nog dök hon upp. Hassan SMS:ade, och efter ett tag dök hon upp. Ung, snygg, uppsminkad. Du påminde mig om henne, det var nog därför jag gick på dig. Hon rörde sig långsamt. Flackade med blicken, undvek att se direkt på oss.
När Jonte sa att jag skulle få börja var det något som vaknade inom mig. Mer än bara vanlig kåthet. Det här var något extra. Jag märkte att jag darrade av upphetsning, samtidigt som jag hade en märklig värk i maggropen, en värk som gjorde mig illamående.
När jag slet av henne kläderna och förde mina händer över hennes kropp sa hon inget, bara flämtade litet och följde med i rörelserna, utan protest. När jag pressade ner henne mot sängen hamnade vi för ett ögonblick ansikte mot ansikte. Jag mötte hennes blick, såg in i hennes mörka ögon. Det var som om hon för ett ögonblick sökte en reaktion, ett gensvar från en människa. Jag tvekade. Värken i maggropen växte och strålade utåt, och en tanke blixtrade genom mitt huvud som en ihållande varningssignal: HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HONVILLINTE HON-
Tanken bröts av tjut och tillrop från Jonte och Hassan. Som en hejarklack ropade de till mig: Kom igen nu för faan! Hon tigger ju om det! Knulla henne då! Knulla den horan!
Tjuten stängde ute varningssignalen. Jag visste hur det här skulle gå. Kontakten bröts. Hon blundade, vände bort ansiktet.
Efteråt satt jag och groggade med Hassan. Han hade haft sin tur, och nu var det Jontes stund. Men han behövde ingen direkt hejarklack. När ljuden blev särskilt starka då och då vred vi och kollade in vad som pågick, skickade honom några uppmuntrande tillrop.
Vi behövde inte prata särskilt mycket alls. Hassan och jag såg på varandra. Han log när han förstod att jag förstod. Det här var frihet. Äkta, påtaglig frihet. Jag hade insett det när hon vände bort blicken och godkände vad som skulle ske. Hon förvandlades till kött, till fitta. Helt tillgänglig för mig och alla mina önskningar. Jag kunde göra vad jag ville, utan några negativa följder. Här fanns ingen som dömde, ingen som skulle anklaga mig för vad jag gjorde. Jag hade makten.
Nu visste jag vad Hassan och Jonte vetat redan tidigare, vad många andra måste veta, men som ingen hade talat om för mig tidigare. Om jag bara hade förstått det snabbare! Allt jävla snack om jämställdhet och rättvisa. Det här, det var äkta självförverkligande. Jag visste det, lika säkert som Hassan och Jonte visste det, att jag först nu var färdig. Först nu hade jag blivit en riktig man.
- Vad säger du? Ska vi ta en gemensam omgång?
Jag tittade mot sängen. Jonte var klar. Köttet låg i den nu rejält tillstökade sängen, och avgav ett lågt jämrande. Jag kände det vakna inom mig igen. Riktade blicken mot Hassan. Log.
De andra somnade efter ett tag, men jag var klarvaken. Har aldrig varit så levande som då, som nu. Köttet hade också vart tyst och stilla ett tag, men nu började det röra på sig. Gryningsljuset hade inte riktigt börjad stråla in genom fönstret, men var på väg, vilken minut som helst. Kravlade ur sängen, trevade efter trosor och tights och handväska, försökte bli människa igen.
Jag kunde inte låta bli. Jag lät det hållas ett tag, lät det ta på sig tightsen, vara halvklädd, när jag gick på igen. Ett försök till försvar, till skydd:
- Snälla. Jag måste gå nu.
- Inte riktigt än.
Så du ser problemet. Jag är inte nöjd ännu. Du kan inte sluta efter bara en vända. Det är inte överenskommelsen. Jag behöver det här. På dagarna är jag bara en i mängden, oansenlig, obetydlig. Kanske inte direkt misslyckad, men jag glänser ju inte precis på jobbet. Har inget särskilt att visa upp.
Men här. Här är det jag som är kung, jag bestämmer. Och du är min slav, min sak att göra som jag vill med. Hela natten. När gryningen kommer, då är det kanske annorlunda. Kanske är du en framgångsrik person i dagslivet, en som många ser upp till eller är beroende av. Det skiter jag i. Här lyder du mig. Här är du ingen person. Här är du kött. Och du lyder under köttets lagar.
Du kan protestera och spjärna emot och slingra dig, men i slutändan spelar det ingen roll. Jag är starkare än dig, och jag vet också att det jag gör är rätt. Du kan inte bara backa ur en transaktion på det sättet. Du måste spela spelet till slut.
Du har ingen rätt att anklaga mig. Du kunde ha valt annorlunda. Du kunde ha struntat i att ta emot mina drinkar, gått iväg när jag började fingra mig upp längs dina ben, när jag drog av dig strumpbyxorna. Men det gjorde du inte.
Vet du varför?
Jag vet varför. Du vill ha det här. Du vill ta emot det, vara underlägsen. Varför skulle du annars utsätta dig för det? Kväll efter kväll på nattklubbarna? Du försöker göra mig till skurken, men jag gör bara det som är naturligt för mig att göra. Det gör du också, men du är fast i allt jävla sossesnack om jämställdhet och rättvisa. Men innerst inne är du lika mycket fitta som alla andra. Så kom inte till mig med din jävla stolthet och din jävla rättvisa, din jävla slampa.
Jag behöver dig ändå inte. Såna som du går det tretton på dussinet av. Jag behöver bara följa samma rutin igen. Och om du är ärlig mot dig själv inser du att du också kommer att göra det.
Så stick du bara, stick iväg och gråt en skvätt och känn dig förorättad och kränkt i din värdighet. Jag försvinner inte. Jag finns kvar här. Och nån kväll kommer vi att ses igen. Och då kommer du att acceptera situationen. För i slutändan behöver du det här. Du och alla andra fittor, jag är vad ni innerst inne vill ha. En riktig man.
tisdag 24 november 2009
What's left is right, unless it's wrong: a skeptical review of Everything we know is wrong (Pt 3)
Looking back at my reflections so far, I have discussed skepticism as well as the interconnected ideas of liberalism, capitalism and individualism. These are certainly important, since they recur throughout the book, but they're not all the book is about. If they were, the book would be a treatise on political philosophy, and not a very good one. So I'm going to focus the rest of my review on the rest of the book, which really develops the main theme that Magnus wants to discuss: how to detect and cope with change.
Aspects on adaptation
Among the interesting aspects of change that Magnus discusses in his book is the fact that humans as a rule are unwilling to accept change. This is not strange; usually, you prefer the devil you know. But the book also brings up biological and psychological factors that inhibit our willingness to change. Certainly, some more depth could be added to these discussions. To me, it seems only natural to connect this discussion to evolutionary theory. But then again, there probably is a reason why I haven't got a book published.
Magnus also makes a real effort to give practical, hands-on advice on how to detect change. These are summarized at the end of each chapter by "the trendspotter Mission manual", a short comic with tips. This is a nice touch, and the tips seem sound overall, even though there is the occasional one which seems a bit limited in scope. When I read "Use public transport! Go to where the people are. Don't spend all your time in taxis and business-class lounges" (p. 136) I feel a bit... out of the loop, so to say. This gives the impression that the book is not intended for "the people", and that's unfortunate. I know, I know, it's a business book, intended for business people. But the entire "MyCapital" idea should lead to the conclusion that anyone can be a business person in today's world, and thus the book's ideas ought to have universal appeal. As I've stated before, I don't agree with the MyCapital idea, but I didn't write the book, so this type of categorization shouldn't exist within it.
More on the exciting idea of categorization
Speaking of categorization, there's a lot of that going on in the book. Initially, four ways of looking at the future are presented (p. 8), and in the end, there is a discussion of pessimism vs optimism. OK, so it's not that much categorization going on in the book. But I'm still going to discuss the categories presented.
The "future-view"-categories are interesting. Magnus labels them Utopians/Dystopians (i.e. everything is going great/to Hell), the Pendulum/the Spiral Staircase (everything recurs endelesly, with the Spiral staircasists adding a general trend upwards or downwards), and finally the Black Hole (we don't know). After reading this, I wondered about how these different views hold up: what are the strengths and weaknesses of each? However, there is no follow-up discussion of them. I am left pondering them in my loneliness, thinking about where I fit in. Well, let' face it, I'd be alone anyway, and as far as I know I have a little of each view within me (I know, I have no principles. At least I'm aware of it, and ashamed of my glaring deficiencies (and not just regarding principles). Still, it would be interesting to hear Magnus' ideas about these views, and whether he aligns himself with any of them (not the Black hole one, I presume). He is a futurologist, after all.
Regarding the age-old distinction of pessimism versus optimism, Magnus tries to do a Kant. For anyone not being a philosophy geek, that means "to combine two antithetic viewpoints into one, thus creating a new, synthetic viewpoint, which incorporates elements of both the original viewpoints". At least, that's how I defined it just now. Kant. Look him up. Well, he's dead so you can't (or is that Kant?), but you can read about him somewhere. Wikipedia probably has an article.
Anyway, the point of the synthesis of pessimism and optimism is that both viewpoints can be useful when thinking about the future. This is an interesting notion, which I also would like to be explained more in-depth. However, the presentation of the viewpoints in unbalanced, with Magnus clearly arguing much more substantially for optimism than pessimism. While pessimism is treated rather vaguely, Magnus presents three hard arguments for optimism. Two of them seem invalid to me, though I accept the argument for globalism as, in general, a good development (at least in the way that Magnus presents it). There are no three hard arguments for pessimism in the book, so the entire synthesis of the two viewpoints lacks balance. It's like Magnus really wants to argue for optimism, but he can't do it without first giving some room for the possibility of pessismism. At least Kant's synthesis worked. Granted, Kant synthesized notions that were blatantly obvious to all except philosophers, while Magnus tries to combine two fundamentally opposed worldviews (dare I say: like his own and mine own?).
Wrap it up! Pleeeaaase!
I believe I could continue writing about the ideas in Magnus' book for quite some time, but I really need to focus on my job. So I'm going to finish this review now. To sum it up, I do not agree with most of the underlying assumptions of the book, and thus naturally I do not come to the conclusions that Magnus reaches. Still, the book is engaging and thought-provoking, at least to me (sadly, my experience tells me that this cannot be extrapolated to cover more than a minuscule proportion of the population). The strong parts about change and the different attitudes toward it are interesting, even though I personally would like more in-depth analysis. There are some annoying errors. My sense of pointing out errors wouldn't be satisfied if I didn't point out one more: "idiot" is not Latin, it's Greek. It means "private citizen, individual", and was used as a derogatory term about people who only thought of themselves and not the common welfare of society. Well, it would sound bad to mention this in the book, since a possible evolution of the word could be "idiotism" (synonymous to "individualism"). In any case, that is a proofreading problem. Still, would be nice to be annoyed by the right things (i.e. the ideas), not by such errors.
A final quote from the book: "Like-minded people are the most dangerous people in the world" (p. 160). It follows that, in order to adhere to this particular advice of the book, I should not accept the advice of the book (since that would make my mind more like Magnus'). Perhaps then, my review proves the perfect counterpoint to Magnus' reasoning. Then again, probably not. Well, at least I did something more than say: "I liked it".
If you've endured my entire review, then you should get some kind of reward, but I don't have one to give. It follows that you shouldn't have read through it all. Too bad for you. With these words I leave you to reflect on why you didn't do something more worthwhile with your time.
Aspects on adaptation
Among the interesting aspects of change that Magnus discusses in his book is the fact that humans as a rule are unwilling to accept change. This is not strange; usually, you prefer the devil you know. But the book also brings up biological and psychological factors that inhibit our willingness to change. Certainly, some more depth could be added to these discussions. To me, it seems only natural to connect this discussion to evolutionary theory. But then again, there probably is a reason why I haven't got a book published.
Magnus also makes a real effort to give practical, hands-on advice on how to detect change. These are summarized at the end of each chapter by "the trendspotter Mission manual", a short comic with tips. This is a nice touch, and the tips seem sound overall, even though there is the occasional one which seems a bit limited in scope. When I read "Use public transport! Go to where the people are. Don't spend all your time in taxis and business-class lounges" (p. 136) I feel a bit... out of the loop, so to say. This gives the impression that the book is not intended for "the people", and that's unfortunate. I know, I know, it's a business book, intended for business people. But the entire "MyCapital" idea should lead to the conclusion that anyone can be a business person in today's world, and thus the book's ideas ought to have universal appeal. As I've stated before, I don't agree with the MyCapital idea, but I didn't write the book, so this type of categorization shouldn't exist within it.
More on the exciting idea of categorization
Speaking of categorization, there's a lot of that going on in the book. Initially, four ways of looking at the future are presented (p. 8), and in the end, there is a discussion of pessimism vs optimism. OK, so it's not that much categorization going on in the book. But I'm still going to discuss the categories presented.
The "future-view"-categories are interesting. Magnus labels them Utopians/Dystopians (i.e. everything is going great/to Hell), the Pendulum/the Spiral Staircase (everything recurs endelesly, with the Spiral staircasists adding a general trend upwards or downwards), and finally the Black Hole (we don't know). After reading this, I wondered about how these different views hold up: what are the strengths and weaknesses of each? However, there is no follow-up discussion of them. I am left pondering them in my loneliness, thinking about where I fit in. Well, let' face it, I'd be alone anyway, and as far as I know I have a little of each view within me (I know, I have no principles. At least I'm aware of it, and ashamed of my glaring deficiencies (and not just regarding principles). Still, it would be interesting to hear Magnus' ideas about these views, and whether he aligns himself with any of them (not the Black hole one, I presume). He is a futurologist, after all.
Regarding the age-old distinction of pessimism versus optimism, Magnus tries to do a Kant. For anyone not being a philosophy geek, that means "to combine two antithetic viewpoints into one, thus creating a new, synthetic viewpoint, which incorporates elements of both the original viewpoints". At least, that's how I defined it just now. Kant. Look him up. Well, he's dead so you can't (or is that Kant?), but you can read about him somewhere. Wikipedia probably has an article.
Anyway, the point of the synthesis of pessimism and optimism is that both viewpoints can be useful when thinking about the future. This is an interesting notion, which I also would like to be explained more in-depth. However, the presentation of the viewpoints in unbalanced, with Magnus clearly arguing much more substantially for optimism than pessimism. While pessimism is treated rather vaguely, Magnus presents three hard arguments for optimism. Two of them seem invalid to me, though I accept the argument for globalism as, in general, a good development (at least in the way that Magnus presents it). There are no three hard arguments for pessimism in the book, so the entire synthesis of the two viewpoints lacks balance. It's like Magnus really wants to argue for optimism, but he can't do it without first giving some room for the possibility of pessismism. At least Kant's synthesis worked. Granted, Kant synthesized notions that were blatantly obvious to all except philosophers, while Magnus tries to combine two fundamentally opposed worldviews (dare I say: like his own and mine own?).
Wrap it up! Pleeeaaase!
I believe I could continue writing about the ideas in Magnus' book for quite some time, but I really need to focus on my job. So I'm going to finish this review now. To sum it up, I do not agree with most of the underlying assumptions of the book, and thus naturally I do not come to the conclusions that Magnus reaches. Still, the book is engaging and thought-provoking, at least to me (sadly, my experience tells me that this cannot be extrapolated to cover more than a minuscule proportion of the population). The strong parts about change and the different attitudes toward it are interesting, even though I personally would like more in-depth analysis. There are some annoying errors. My sense of pointing out errors wouldn't be satisfied if I didn't point out one more: "idiot" is not Latin, it's Greek. It means "private citizen, individual", and was used as a derogatory term about people who only thought of themselves and not the common welfare of society. Well, it would sound bad to mention this in the book, since a possible evolution of the word could be "idiotism" (synonymous to "individualism"). In any case, that is a proofreading problem. Still, would be nice to be annoyed by the right things (i.e. the ideas), not by such errors.
A final quote from the book: "Like-minded people are the most dangerous people in the world" (p. 160). It follows that, in order to adhere to this particular advice of the book, I should not accept the advice of the book (since that would make my mind more like Magnus'). Perhaps then, my review proves the perfect counterpoint to Magnus' reasoning. Then again, probably not. Well, at least I did something more than say: "I liked it".
If you've endured my entire review, then you should get some kind of reward, but I don't have one to give. It follows that you shouldn't have read through it all. Too bad for you. With these words I leave you to reflect on why you didn't do something more worthwhile with your time.
söndag 22 november 2009
If I know it, and it's wrong, then I don't know it: A skeptical review of Everything we know is wrong (part 2)
OK, so I will now attempt to continue my review of my reading of Magnus' book. In my last entry, I rambled on about skepticism. This time, I will turn my attention to the underlying notions of the book. Of course, I will continue questioning things, aiming to tear down what others have so meticulously built.
The words and the things: individualism, liberalism and capitalism
If there is one ism that Magnus really supports in his book, it is individualism. Chapter 1 of the book is about how individualization has changed capitalism. According to the book, increased individualization during the late 20th century has remolded capitalism so it does not fit the traditional notion of capitalism anymore. Hence Magnus' term, "MyCapital".
The arguments put forth for this development are mainly technology and globalization. Technological advances have made it possible for each of us to produce things without having to ask for permission. For example, anyone can record a film and distribute it on the Internet. All you need is a digital camcorder. And access to the Internet of course. But everyone has that, right? Globalization in this context means that you can get ideas from all over the world, and combine them into new ideas.
The problem with this line of arguing is not that it isn't true - as far as I know, Magnus is correct here - but that the scope of the argumentation is limited. Not everyone has access to the net or the means to get a camcorder, or the time to actually record a film, or to search for new ideas all over the world. I contend that this is limited to the emerging global middle and upper middle classes and above. This is a strata of society I belong to, as well as Magnus. But just because the two of us have these possibilities (as well as probably anyone who reads this), it does not follow that everyone has. The conclusion in the book, "We can do whatever we want", remains limited to a rather narrow definition of "we", even if the line of reasoning holds true.
Another argument is that more wealth is being generated by more people: the traditional elite, defined by inherited family fortune, is not representative of wealth anymore. A diagram from the 2003 World wealth report is provided as statistical evidence of this, showing the proportion of inherited wealth shrinking in relation to the newly generated wealth (p. 33).
Studying the diagram, I don't understand how this proves anything at all about the changed nature of capitalism. The diagram shows a proportional change from the 1960s to 2002. The conclusion drawn in the book is that this shows the emergence of "MyCapital": the rich people of today are not stuffy old white men sitting on inherited family fortunes, but young, risk-prone, open-minded people of all colors and sexes. Another conclusion, drawn by me, is that it only shows the increase in population. With the world population increasing 50%, in 25 years, from 4 billion in 1975 to 6 billion in 2000, it seems only natural that more room is added for some people to generate huge amounts of wealth. It does not show that capitalism has become "better". For this, we would need some kind of noticeable distributional change, for example that a significantly larger percentage of the world's population is richer, without anyone becoming proportionally poorer. Even if this could be proven, one would still have to demonstrate the causal relation between the distributional change and capitalism, for it to have any bearing on what capitalism means.
Is individualism and liberalism the same thing?
Well, statistics is really not my forte, so I've probably overlooked something. Let's instead discuss individualism as a value. It sounds nice, right? But what does it mean? Magnus defines it as "the idea that society is made up of separate individuals whose needs and desires should always prevail in a group, with the added disclaimer "as long as it doesn't harm other people"" (p. 31). This definition sounds very similar to classic liberal definition of freedom, as it was formulated in the Citizen rights bill during the French revolution: Freedom consists of doing whatever you want, as long as you don't harm other people. Even today, this is a very widespread and accepted definition of freedom.
Let's take a closer look at Magnus' definition of individualism. It consists of several notions. First, a factual claim: "Society is made up of separate individuals". Personally, I believe the "individuals" part, but not the "separate" part. But, for the sake of not making this review inhumanly long, lets skip ahead to the more interesting parts of the definition. The next can be written as follows: "The needs and desires of the separate individuals should always prevail in a group". Now this is a remarkable statement. I'm not really sure what it means. It could mean many things. For example, lets say that me and my 10 friends have collected an amount of money. Now I want to use the money to but a new TV, but the others want to buy food so they can survive. According to the definition, my desire should prevail, since I'm an individual.
Of course, I don't think that's what Magnus means. I'm merely pointing out that the definition is dangerously vague and could be interpreted in strange ways. In all probability, Magnus rather means that a group of people cannot impose its will on me, the individual. Or they can, but they shouldn't because then it wouldn't be individualism. So in the example above, I could use my own money to buy a TV, but not the money of the others: they have the right to their money and can do whatever they want with it.
I don't think this is a good line of reasoning. At first glance, it seems fine. But what if the fact that I don't contribute my money causes the other ten people to die? Is it still OK for me to not contribute my money? According to the definition, yes. This I don't accept. I think you're morally obliged to contribute your money in that case, whether you want to or not. This is an analogy to Peter Singer's famous moral dilemma: if you see a drowning child, are you morally obliged to attempt to save it, even if your clothes will get wet when you do it?
Now the liberals have tried to save their definition of freedom just like Magnus qualifies his definition of individualism: by adding the "as long as it doesn't harm other people". Once again, this sounds very nice, but what does it mean? I've never seen or heard anyone actually explain what it means not to harm other people. Most people probably agree that this principle rules out murder and rape. So far so good. But how about the Singer-example above? Is it possible that you can hurt someone through your lack of action? Or, is it acceptable not to attempt to save the drowning child?
The list goes on. How about mental suffering? How about commercial competition? I mean, when you compete, you hurt other companies, and thus the persons working there, financially. So, according to this definition, free competition is wrong. Right?
In sum, the liberal definition of freedom that Magnus builds his definition of individualism upon is very vague and, if taken literally, leads to conclusions that seem to contradict other values (such as capitalism) that are put forward as aligned with individualism. Perhaps there are ways to make it work, I'm not sure. But the definition appears a bit hollow (just like classic liberalism).
Personally, I think the liberal notion of freedom is bullcrap. And I think it is used as a shield behind which anything is actually considered acceptable, as long as it generates money. I am more inclined towards the existential definition of individualism. According to this definition, individualism is a statement about what kind of life is the best kind of life, namely the life of self-development/self-realisation. As Nietzsche put it, "become who you are". You can read more about this version of individualism in Mark Rowlands' excellent book Everything I know I learned from TV.
Twisted values: add a hint of Marxism, and let it simmer
After this rant about the problems of liberalism, let's turn Marxist for a while. What? Are we to enforce collectivization of all cultivated soil? No, fun though that may be, I was thinking more along the lines of philosophical Marxism. One of the problems Marx saw in a society dominated by capitalist thinking was that our value-systems would become twisted by capitalist thinking. Specifically, our view of other people would tend to become instrumental. In a society where economic growth is the only true measure of success, the tendency to quantify everything in monetary terms would spill over into all areas of life. Marx didn't like this tendency, as it could threaten to create a view of people as things that can be bought or sold like any commodity.
There are some signs of this "twisted view" in the book. Perhaps most clearly, what people do because they love to do it is categorized as a "hidden economy" (p. 39). The line of reasoning is then that what people do with their own free time is important, because with globalization, they can connect with like-minded people. Sure, but why view this as an "economy" at all? This is never explained in the book, it's just taken for granted. Of course it can be viewed as an economy, but should it be? I'm not sure, especially since I don't understand the purpose of labeling it as such.
Another example, which I sincerely hope is a glitch in the proofreading, is when prostitution is defined as "paying for love" (p.24). No, prostitution is usually defined as selling one's own body for sexual services. The one who pays solicits a prostitute. But what does prostitution have to do with love? Nothing, as far as I know. OK, so I don't have much experience in either field. But I really don't want any experience with prostitution (or, for that matter, soliciting prostitutes). And call me reactionary, but if that's how love is viewed today I don't want any part of it either. I know, I'm not hip or cool or following the trend here, but the very notion of "paying for love" is repugnant to me. Luckily for the rest of the world, this means I will not reproduce, and future generations will be rid of my untimely complaints.
If you're aggravated at my complete lack of focus in this text, or the fact that I'm so unashamedly subjective, you will be happy to note that the text is finished now. That is, it would be if I didn't have more to write about the book. So there will be a third part. Don't think Return of the Jedi, think more along the lines of Revenge of the Sith.
The words and the things: individualism, liberalism and capitalism
If there is one ism that Magnus really supports in his book, it is individualism. Chapter 1 of the book is about how individualization has changed capitalism. According to the book, increased individualization during the late 20th century has remolded capitalism so it does not fit the traditional notion of capitalism anymore. Hence Magnus' term, "MyCapital".
The arguments put forth for this development are mainly technology and globalization. Technological advances have made it possible for each of us to produce things without having to ask for permission. For example, anyone can record a film and distribute it on the Internet. All you need is a digital camcorder. And access to the Internet of course. But everyone has that, right? Globalization in this context means that you can get ideas from all over the world, and combine them into new ideas.
The problem with this line of arguing is not that it isn't true - as far as I know, Magnus is correct here - but that the scope of the argumentation is limited. Not everyone has access to the net or the means to get a camcorder, or the time to actually record a film, or to search for new ideas all over the world. I contend that this is limited to the emerging global middle and upper middle classes and above. This is a strata of society I belong to, as well as Magnus. But just because the two of us have these possibilities (as well as probably anyone who reads this), it does not follow that everyone has. The conclusion in the book, "We can do whatever we want", remains limited to a rather narrow definition of "we", even if the line of reasoning holds true.
Another argument is that more wealth is being generated by more people: the traditional elite, defined by inherited family fortune, is not representative of wealth anymore. A diagram from the 2003 World wealth report is provided as statistical evidence of this, showing the proportion of inherited wealth shrinking in relation to the newly generated wealth (p. 33).
Studying the diagram, I don't understand how this proves anything at all about the changed nature of capitalism. The diagram shows a proportional change from the 1960s to 2002. The conclusion drawn in the book is that this shows the emergence of "MyCapital": the rich people of today are not stuffy old white men sitting on inherited family fortunes, but young, risk-prone, open-minded people of all colors and sexes. Another conclusion, drawn by me, is that it only shows the increase in population. With the world population increasing 50%, in 25 years, from 4 billion in 1975 to 6 billion in 2000, it seems only natural that more room is added for some people to generate huge amounts of wealth. It does not show that capitalism has become "better". For this, we would need some kind of noticeable distributional change, for example that a significantly larger percentage of the world's population is richer, without anyone becoming proportionally poorer. Even if this could be proven, one would still have to demonstrate the causal relation between the distributional change and capitalism, for it to have any bearing on what capitalism means.
Is individualism and liberalism the same thing?
Well, statistics is really not my forte, so I've probably overlooked something. Let's instead discuss individualism as a value. It sounds nice, right? But what does it mean? Magnus defines it as "the idea that society is made up of separate individuals whose needs and desires should always prevail in a group, with the added disclaimer "as long as it doesn't harm other people"" (p. 31). This definition sounds very similar to classic liberal definition of freedom, as it was formulated in the Citizen rights bill during the French revolution: Freedom consists of doing whatever you want, as long as you don't harm other people. Even today, this is a very widespread and accepted definition of freedom.
Let's take a closer look at Magnus' definition of individualism. It consists of several notions. First, a factual claim: "Society is made up of separate individuals". Personally, I believe the "individuals" part, but not the "separate" part. But, for the sake of not making this review inhumanly long, lets skip ahead to the more interesting parts of the definition. The next can be written as follows: "The needs and desires of the separate individuals should always prevail in a group". Now this is a remarkable statement. I'm not really sure what it means. It could mean many things. For example, lets say that me and my 10 friends have collected an amount of money. Now I want to use the money to but a new TV, but the others want to buy food so they can survive. According to the definition, my desire should prevail, since I'm an individual.
Of course, I don't think that's what Magnus means. I'm merely pointing out that the definition is dangerously vague and could be interpreted in strange ways. In all probability, Magnus rather means that a group of people cannot impose its will on me, the individual. Or they can, but they shouldn't because then it wouldn't be individualism. So in the example above, I could use my own money to buy a TV, but not the money of the others: they have the right to their money and can do whatever they want with it.
I don't think this is a good line of reasoning. At first glance, it seems fine. But what if the fact that I don't contribute my money causes the other ten people to die? Is it still OK for me to not contribute my money? According to the definition, yes. This I don't accept. I think you're morally obliged to contribute your money in that case, whether you want to or not. This is an analogy to Peter Singer's famous moral dilemma: if you see a drowning child, are you morally obliged to attempt to save it, even if your clothes will get wet when you do it?
Now the liberals have tried to save their definition of freedom just like Magnus qualifies his definition of individualism: by adding the "as long as it doesn't harm other people". Once again, this sounds very nice, but what does it mean? I've never seen or heard anyone actually explain what it means not to harm other people. Most people probably agree that this principle rules out murder and rape. So far so good. But how about the Singer-example above? Is it possible that you can hurt someone through your lack of action? Or, is it acceptable not to attempt to save the drowning child?
The list goes on. How about mental suffering? How about commercial competition? I mean, when you compete, you hurt other companies, and thus the persons working there, financially. So, according to this definition, free competition is wrong. Right?
In sum, the liberal definition of freedom that Magnus builds his definition of individualism upon is very vague and, if taken literally, leads to conclusions that seem to contradict other values (such as capitalism) that are put forward as aligned with individualism. Perhaps there are ways to make it work, I'm not sure. But the definition appears a bit hollow (just like classic liberalism).
Personally, I think the liberal notion of freedom is bullcrap. And I think it is used as a shield behind which anything is actually considered acceptable, as long as it generates money. I am more inclined towards the existential definition of individualism. According to this definition, individualism is a statement about what kind of life is the best kind of life, namely the life of self-development/self-realisation. As Nietzsche put it, "become who you are". You can read more about this version of individualism in Mark Rowlands' excellent book Everything I know I learned from TV.
Twisted values: add a hint of Marxism, and let it simmer
After this rant about the problems of liberalism, let's turn Marxist for a while. What? Are we to enforce collectivization of all cultivated soil? No, fun though that may be, I was thinking more along the lines of philosophical Marxism. One of the problems Marx saw in a society dominated by capitalist thinking was that our value-systems would become twisted by capitalist thinking. Specifically, our view of other people would tend to become instrumental. In a society where economic growth is the only true measure of success, the tendency to quantify everything in monetary terms would spill over into all areas of life. Marx didn't like this tendency, as it could threaten to create a view of people as things that can be bought or sold like any commodity.
There are some signs of this "twisted view" in the book. Perhaps most clearly, what people do because they love to do it is categorized as a "hidden economy" (p. 39). The line of reasoning is then that what people do with their own free time is important, because with globalization, they can connect with like-minded people. Sure, but why view this as an "economy" at all? This is never explained in the book, it's just taken for granted. Of course it can be viewed as an economy, but should it be? I'm not sure, especially since I don't understand the purpose of labeling it as such.
Another example, which I sincerely hope is a glitch in the proofreading, is when prostitution is defined as "paying for love" (p.24). No, prostitution is usually defined as selling one's own body for sexual services. The one who pays solicits a prostitute. But what does prostitution have to do with love? Nothing, as far as I know. OK, so I don't have much experience in either field. But I really don't want any experience with prostitution (or, for that matter, soliciting prostitutes). And call me reactionary, but if that's how love is viewed today I don't want any part of it either. I know, I'm not hip or cool or following the trend here, but the very notion of "paying for love" is repugnant to me. Luckily for the rest of the world, this means I will not reproduce, and future generations will be rid of my untimely complaints.
If you're aggravated at my complete lack of focus in this text, or the fact that I'm so unashamedly subjective, you will be happy to note that the text is finished now. That is, it would be if I didn't have more to write about the book. So there will be a third part. Don't think Return of the Jedi, think more along the lines of Revenge of the Sith.
fredag 20 november 2009
Is everything I know really wrong? A skeptical review of Everything we know is wrong
When I was a kid, me and my brothers pretended we had a rock band and performed fake shows together with our cousins. In fact, my oldest cousin Magnus was the driving force behind the whole idea, and during our pretend concerts he was the lead singer. If we had been a boy band, he'd have been the charismatic one. I can see the rest of us typecast into other roles: my big brother Jesper would have been the cool one, while my younger brother Johan would have been the angry one. Magnus' brothers Gustav and Oskar would have been the crazy one and the cute one, respectively. As a matter of fact, the only one I cannot see typecast is myself. Or rather, it would be into roles not commonly associated with boy bands - at least not commercially successful ones. The boring one. The mediocre one. As I said, not really commercially successful. I just tagged along in order not to be left out.
So, why am I bringing up this slightly embarrassing fact from my own past? Well, as it turns out, Magnus is still a driving force: recently he's had his first book published (it's called Everything we know is wrong! The trendspotter's handbook, by Magnus Lindkvist) . And just like in our past, I will now attempt to tag along. Why? Well, basically because he's got a book published and I haven't. Not that I haven't tried. To be sure, I didn't try very hard, but still. Anyway, Magnus is the first person I really know that's written a book and had it published. I think it's cool. And of course I'm a little bit jealous. Not that I have the stamina, talent or wherewithal to actually write a book, but still.
By the way, as you surely have noted I'm writing this review in English. Why? Well, for some reason it feels right.
So, this is my attempt to honour my cousin as best I can. My attempt will probably be misinterpreted (how's that for thinking my opinions actually matter?). That's OK, I'm used to that. Let me just be clear on one thing: this review is not about his book. If you want to know about it, read it yourself. Like any other review (despite what people may try to tell you), this is a review of my reading of his book. I just happen to be honest about it. It follows from this statement that what follows should be completely uninteresting to everyone except myself. If you go on reading, you have at least been warned.
What's in a name?
I first heard the book's title a few months ago and was thrilled. Everything we know is wrong. Admit it: you're intrigued, perhaps a little provoked, by this title. Well, at least I was. Of course, I have learned not to expect too much from anything or anyone, so I was not completely carried away. But still.
So, why do I like the title? Well, for starters it causes a paradox in my consciousness. When I read the sentence "Everything we know is wrong", I learn that everything we know is wrong. So I can say that I know that everything we know is wrong. But if everything we know is wrong, and I know this fact, then it must be wrong. Thus, I don't know it, I only think I do. But in fact, everything we know isn't wrong. Or is it?
I've always loved these kinds of language paradoxes. To me, they are symbols of the uncertainty of knowledge. That's right, I'm a skeptic. I doubt my own knowledge of the world around me. I sincerely doubt my own capabilities. Come to think of it, I'm not even that sure I'm actually a skeptic. I just think I am.
So, thanks to the title, my curiosity was piqued. Considering Magnus' great rhetorical skill, the book would surely be a good read, even if I don't agree with him, I also reasoned. I know from previous experience that Magnus and I don't have very similar worldviews.
What about the book?
First off, let me say that the book is as eloquent as its author. Magnus is a great speaker, and with this book he has successfully transferred his skill to the written medium. The text is easy and engaging, the ideas as a rule clearly illustrated with striking examples. Sometimes the examples are of a personal nature, and are then recounted with disarming honesty.
However, eloquence by itself does not a good book make. What is also needed is substance. And the risk/thrill of writing down one's thoughts is that these thoughts are available for scrutiny. This is the mission I have taken upon myself: to scrutinize the ideas in Everything we know is wrong. Do they hold up to my skeptical gaze? The answer, of course, is no. Nothing ever does. But the process of scrutinizing hopefully produces some thoughts and reflections. So if you're not bored to tears already, do read on. Anyway, it's too late to go back after you've completed reading this paragraph. Prove me wrong.
The main themes of the book
As I understand it, the major purpose of the book is to present thoughts on how to anticipate and understand trends. Another way to put it is that it is about change, and how one can be better at adapting to change. Around this general concept, several ideas are presented. The ones I noticed are the following:
A skeptical approach to knowledge is needed. "Assume that everything is wrong, and a rampant curiosity will lead you to new and better answer [sic]" (p. 160).
Individualization is a force that is changing the world. Specifically, it's making the world better. Case in point, the evolution of capitalism into "MyCapital".
The human mind isn't adapted to detect the many different levels and nuances of change in the world. Therefore, several changes in attitude are necessary if you want to be able to spot the trends, i.e. detect change.
I will address each of these points, beginning with how the epistemological stance I call my own is used in the book.
A 21st century Descartes; or, the problem with being skeptical
In the book, the skeptical attitude is emphasized as something positive. Above, I quoted one statement pointing in that direction. Another one is "a much greater world reveals itself to those of us ready to live in doubt and scepticism" (p. 9). Skepticism is contrasted with religious fundamentalism, and the skeptical approach is judged the better of the two. In another part, Magnus states that "my aim is to make people happier and to produce better decision-makers." (p. 158)
Reading these different quotes, I come to the conclusion that what is presented in the book is not really a case for skepticism. Why? Well, skepticism is basically defined by one sentence: "I don't know". The skeptic is uncertain and doubts everything. That's right, everything. This of course must include judgments such as "it's good to be a skeptic".
There's no explanation how thinking skeptically would make someone happier. I would like to argue that constant uncertainty tends to make you unhappy. That of course depends on how you define happiness. For the sake of argument, I will use the most common definition, namely that happiness is a form of pleasure, i.e. a feeling (a view which I do not adhere to personally). Now being uncertain about things does not, as a rule, increase your general pleasure or well-being. Rather, it causes intense anxiety.
The notion that skepticism would make people better decision-makers is equally problematic. If you're a skeptic, you really can't decide. You need to go through the facts thoroughly, only to find that you still can't decide. Because you don't know! Good decision-makers aren't skeptical, they go out on a limb and decide using what scant evidence they have. Sometimes the decision is good and sometimes it's bad, but at least they do something. A skeptic doesn't. To put it bluntly, a skeptic is probably the worst possible decision-maker. Even if a skeptic attempts to decide something, he must constantly question himself: "How can I know this is the right move? Isn't it probable that one of the millions of other choices was a better move? Isn't it probable that one of the billions of other people alive would be much better suited to do this than I?" A skeptic isn't a leader, and certainly not a decision-maker. A skeptic doubts and hesitates.
As for happiness, the studies made on happiness has showed that religious people are generally happier than non-religious (read Richard Layard's Happiness for more on this). Thus, empirically speaking, those religious fundamentalists are more likely to be happy than, for example, me.
Thus, adopting a skeptical stance seems counter-productive to Magnus' stated aim of making people happier and producing better decision-makers. If he wants happy people, he should promote religiosity, and better decision-making... well, I don't know. That depends on what kind of decisions you want to make, I suppose.
A closer look at the contents of the book also reveals that it is certainly not a skeptical attitude that is promoted. Rather, certain notions are held up as legitimate targets for questioning, while other notions are unquestioningly accepted as prima facie truths.
This approach reminds me of the 17th century philosopher René Descartes. Much like Magnus, Descartes wrote about skepticism, and also used it. In Descartes' case, he used it to question all his knowledge about the world (much like the provoking title, Everything we know is wrong). However, after making the skeptical claim that he couldn't really be sure of anything, Descartes retreated from his skeptical position. All of a sudden, he "realized" that there must be a God. Given that, everything else turned out to be provable.
Descartes was no skeptic. He merely claimed to be, to make his line of argument appeal more to those critical of dogmatic truths (such as the existence of God). Analogously, I believe that Magnus is not skeptical at all, he merely claims to be. Because if he really were skeptical, he would question his own underlying assumptions about individualization, capitalism, liberalism etc as vehemently as anything else. And of course, the title would be more like "Everything I know is probably wrong, but I'm not sure". But, like Descartes, the skeptical attitude seems to be reserved for some notions and are not applied universally.
A skeptical attitude is great against notions you don't like, but the problem is turning it towards the notion you build your own worldview on. That's the tricky part. Those few of us actually claiming to be skeptics eventually become so exhausted from doubt that we accept the worldview of any reasonably nice person in our vicinity, in the vain hope that while I don't have a clue, maybe this person has. That's not the secret to success in life (well, that depends on how you define "success").
I'm probably way out of line here. The book is not a philosophical treatise, it's a business guidebook (at least according to the categorization on the cover). And that's probably good, because if it was a philosophical treatise titled as i suggested above, no one in their right mind would read it. But since it makes general claims about the world and our perception of it, I read it as a philosophical book.
This entry must be tedious reading. To spare you, my fictitious reader, from more suffering right now, I will continue my review, discussing the other aspects of the book, in another blog entry. Something like a part 2.
So, why am I bringing up this slightly embarrassing fact from my own past? Well, as it turns out, Magnus is still a driving force: recently he's had his first book published (it's called Everything we know is wrong! The trendspotter's handbook, by Magnus Lindkvist) . And just like in our past, I will now attempt to tag along. Why? Well, basically because he's got a book published and I haven't. Not that I haven't tried. To be sure, I didn't try very hard, but still. Anyway, Magnus is the first person I really know that's written a book and had it published. I think it's cool. And of course I'm a little bit jealous. Not that I have the stamina, talent or wherewithal to actually write a book, but still.
By the way, as you surely have noted I'm writing this review in English. Why? Well, for some reason it feels right.
So, this is my attempt to honour my cousin as best I can. My attempt will probably be misinterpreted (how's that for thinking my opinions actually matter?). That's OK, I'm used to that. Let me just be clear on one thing: this review is not about his book. If you want to know about it, read it yourself. Like any other review (despite what people may try to tell you), this is a review of my reading of his book. I just happen to be honest about it. It follows from this statement that what follows should be completely uninteresting to everyone except myself. If you go on reading, you have at least been warned.
What's in a name?
I first heard the book's title a few months ago and was thrilled. Everything we know is wrong. Admit it: you're intrigued, perhaps a little provoked, by this title. Well, at least I was. Of course, I have learned not to expect too much from anything or anyone, so I was not completely carried away. But still.
So, why do I like the title? Well, for starters it causes a paradox in my consciousness. When I read the sentence "Everything we know is wrong", I learn that everything we know is wrong. So I can say that I know that everything we know is wrong. But if everything we know is wrong, and I know this fact, then it must be wrong. Thus, I don't know it, I only think I do. But in fact, everything we know isn't wrong. Or is it?
I've always loved these kinds of language paradoxes. To me, they are symbols of the uncertainty of knowledge. That's right, I'm a skeptic. I doubt my own knowledge of the world around me. I sincerely doubt my own capabilities. Come to think of it, I'm not even that sure I'm actually a skeptic. I just think I am.
So, thanks to the title, my curiosity was piqued. Considering Magnus' great rhetorical skill, the book would surely be a good read, even if I don't agree with him, I also reasoned. I know from previous experience that Magnus and I don't have very similar worldviews.
What about the book?
First off, let me say that the book is as eloquent as its author. Magnus is a great speaker, and with this book he has successfully transferred his skill to the written medium. The text is easy and engaging, the ideas as a rule clearly illustrated with striking examples. Sometimes the examples are of a personal nature, and are then recounted with disarming honesty.
However, eloquence by itself does not a good book make. What is also needed is substance. And the risk/thrill of writing down one's thoughts is that these thoughts are available for scrutiny. This is the mission I have taken upon myself: to scrutinize the ideas in Everything we know is wrong. Do they hold up to my skeptical gaze? The answer, of course, is no. Nothing ever does. But the process of scrutinizing hopefully produces some thoughts and reflections. So if you're not bored to tears already, do read on. Anyway, it's too late to go back after you've completed reading this paragraph. Prove me wrong.
The main themes of the book
As I understand it, the major purpose of the book is to present thoughts on how to anticipate and understand trends. Another way to put it is that it is about change, and how one can be better at adapting to change. Around this general concept, several ideas are presented. The ones I noticed are the following:
A skeptical approach to knowledge is needed. "Assume that everything is wrong, and a rampant curiosity will lead you to new and better answer [sic]" (p. 160).
Individualization is a force that is changing the world. Specifically, it's making the world better. Case in point, the evolution of capitalism into "MyCapital".
The human mind isn't adapted to detect the many different levels and nuances of change in the world. Therefore, several changes in attitude are necessary if you want to be able to spot the trends, i.e. detect change.
I will address each of these points, beginning with how the epistemological stance I call my own is used in the book.
A 21st century Descartes; or, the problem with being skeptical
In the book, the skeptical attitude is emphasized as something positive. Above, I quoted one statement pointing in that direction. Another one is "a much greater world reveals itself to those of us ready to live in doubt and scepticism" (p. 9). Skepticism is contrasted with religious fundamentalism, and the skeptical approach is judged the better of the two. In another part, Magnus states that "my aim is to make people happier and to produce better decision-makers." (p. 158)
Reading these different quotes, I come to the conclusion that what is presented in the book is not really a case for skepticism. Why? Well, skepticism is basically defined by one sentence: "I don't know". The skeptic is uncertain and doubts everything. That's right, everything. This of course must include judgments such as "it's good to be a skeptic".
There's no explanation how thinking skeptically would make someone happier. I would like to argue that constant uncertainty tends to make you unhappy. That of course depends on how you define happiness. For the sake of argument, I will use the most common definition, namely that happiness is a form of pleasure, i.e. a feeling (a view which I do not adhere to personally). Now being uncertain about things does not, as a rule, increase your general pleasure or well-being. Rather, it causes intense anxiety.
The notion that skepticism would make people better decision-makers is equally problematic. If you're a skeptic, you really can't decide. You need to go through the facts thoroughly, only to find that you still can't decide. Because you don't know! Good decision-makers aren't skeptical, they go out on a limb and decide using what scant evidence they have. Sometimes the decision is good and sometimes it's bad, but at least they do something. A skeptic doesn't. To put it bluntly, a skeptic is probably the worst possible decision-maker. Even if a skeptic attempts to decide something, he must constantly question himself: "How can I know this is the right move? Isn't it probable that one of the millions of other choices was a better move? Isn't it probable that one of the billions of other people alive would be much better suited to do this than I?" A skeptic isn't a leader, and certainly not a decision-maker. A skeptic doubts and hesitates.
As for happiness, the studies made on happiness has showed that religious people are generally happier than non-religious (read Richard Layard's Happiness for more on this). Thus, empirically speaking, those religious fundamentalists are more likely to be happy than, for example, me.
Thus, adopting a skeptical stance seems counter-productive to Magnus' stated aim of making people happier and producing better decision-makers. If he wants happy people, he should promote religiosity, and better decision-making... well, I don't know. That depends on what kind of decisions you want to make, I suppose.
A closer look at the contents of the book also reveals that it is certainly not a skeptical attitude that is promoted. Rather, certain notions are held up as legitimate targets for questioning, while other notions are unquestioningly accepted as prima facie truths.
This approach reminds me of the 17th century philosopher René Descartes. Much like Magnus, Descartes wrote about skepticism, and also used it. In Descartes' case, he used it to question all his knowledge about the world (much like the provoking title, Everything we know is wrong). However, after making the skeptical claim that he couldn't really be sure of anything, Descartes retreated from his skeptical position. All of a sudden, he "realized" that there must be a God. Given that, everything else turned out to be provable.
Descartes was no skeptic. He merely claimed to be, to make his line of argument appeal more to those critical of dogmatic truths (such as the existence of God). Analogously, I believe that Magnus is not skeptical at all, he merely claims to be. Because if he really were skeptical, he would question his own underlying assumptions about individualization, capitalism, liberalism etc as vehemently as anything else. And of course, the title would be more like "Everything I know is probably wrong, but I'm not sure". But, like Descartes, the skeptical attitude seems to be reserved for some notions and are not applied universally.
A skeptical attitude is great against notions you don't like, but the problem is turning it towards the notion you build your own worldview on. That's the tricky part. Those few of us actually claiming to be skeptics eventually become so exhausted from doubt that we accept the worldview of any reasonably nice person in our vicinity, in the vain hope that while I don't have a clue, maybe this person has. That's not the secret to success in life (well, that depends on how you define "success").
I'm probably way out of line here. The book is not a philosophical treatise, it's a business guidebook (at least according to the categorization on the cover). And that's probably good, because if it was a philosophical treatise titled as i suggested above, no one in their right mind would read it. But since it makes general claims about the world and our perception of it, I read it as a philosophical book.
This entry must be tedious reading. To spare you, my fictitious reader, from more suffering right now, I will continue my review, discussing the other aspects of the book, in another blog entry. Something like a part 2.
lördag 17 oktober 2009
Journalistik på hög nivå
En särskild rekommendation till alla som sätter sin lit till svenska dagstidningar är DN:s artikel "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Dramatisk rubrik, inte sant? Hemska, hemska skolväsende som sätter för höga betyg! Tur att Jan Björklund och Folkpartiet finns för att strama upp flummet, inte sant?
Men vänta, vad står det egentligen i artikeln? Jo, det visar sig att Stockholms stad har undersökt 64 kommunala skolor. Av dessa sätter, enligt artikeln, totalt 14 st "regelmässigt högre betyg än förväntat", medan "Tolv skolor tycks vara mer restriktiva med betygsättningen än vad man kunnat vänta sig".
Stopp och belägg! Hur vet man vilka betyg skolorna förväntas sätta? Jo, enligt artikeln genom att jämföra elevens betyg från 9:an med det slutbetyg eleven får i gymnasiet. Ursäkta mig, men det enda det säger är att Stockholms stad uppenbarligen utgår från föreställningen att människor inte kan utvecklas: har du fått ett visst betyg i grundskolan ska du också få det i gymnasiet, annars bryter du mot förväntningarna, och det är tydligen inte bra.
Alldeles bortsett från att undersökningen tycks bygga på ytterst tveksamma premisser faller en slagskugga över DN:s rapportering av "nyheten". Utifrån det faktum att undersökningen har visat att 14 av 64 (ca 22%) skolor sätter högre betyg än "förväntat", och 12 av 64 (ca 19%) sätter lägre betyg än förväntat, formuleras rubriken alltså "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Att just förortsskolorna gjort sig skyldiga till detta motiveras av att alla de sju skyldiga grundskolorna utom en ligger i ytterförort. Artikelförfattaren tar hänsynsfullt nog inte upp att på gymnasiefronten ligger tre av de skyldiga i innerstan (Kungsholmens, S:t Görans, Södra Latin). Två av dem (Enskede Gårds, Stockholms hotell- och Restaurangskola) är jag osäker på; räknas Enskede/Årsta som närförort eller ytterförort?
Frågorna hopar sig. Sedan när är det förväntningar som ska styra betygssättningen snarare än Skolverkets betygskriterier och elevernas prestationer? Vill Stockholms stad införa börsmarknadstänkande (alltså förväntningar) i skolvärlden? Har DN:s journalister inga krav på sig att åtminstone vara någorlunda sakliga i formulering och rubriksättning? Hur blåögt naiv är jag som blir upprörd över en så skamlöst vinklad artikel?
Men vänta, vad står det egentligen i artikeln? Jo, det visar sig att Stockholms stad har undersökt 64 kommunala skolor. Av dessa sätter, enligt artikeln, totalt 14 st "regelmässigt högre betyg än förväntat", medan "Tolv skolor tycks vara mer restriktiva med betygsättningen än vad man kunnat vänta sig".
Stopp och belägg! Hur vet man vilka betyg skolorna förväntas sätta? Jo, enligt artikeln genom att jämföra elevens betyg från 9:an med det slutbetyg eleven får i gymnasiet. Ursäkta mig, men det enda det säger är att Stockholms stad uppenbarligen utgår från föreställningen att människor inte kan utvecklas: har du fått ett visst betyg i grundskolan ska du också få det i gymnasiet, annars bryter du mot förväntningarna, och det är tydligen inte bra.
Alldeles bortsett från att undersökningen tycks bygga på ytterst tveksamma premisser faller en slagskugga över DN:s rapportering av "nyheten". Utifrån det faktum att undersökningen har visat att 14 av 64 (ca 22%) skolor sätter högre betyg än "förväntat", och 12 av 64 (ca 19%) sätter lägre betyg än förväntat, formuleras rubriken alltså "Förortsskolor sätter ofta för höga betyg". Att just förortsskolorna gjort sig skyldiga till detta motiveras av att alla de sju skyldiga grundskolorna utom en ligger i ytterförort. Artikelförfattaren tar hänsynsfullt nog inte upp att på gymnasiefronten ligger tre av de skyldiga i innerstan (Kungsholmens, S:t Görans, Södra Latin). Två av dem (Enskede Gårds, Stockholms hotell- och Restaurangskola) är jag osäker på; räknas Enskede/Årsta som närförort eller ytterförort?
Frågorna hopar sig. Sedan när är det förväntningar som ska styra betygssättningen snarare än Skolverkets betygskriterier och elevernas prestationer? Vill Stockholms stad införa börsmarknadstänkande (alltså förväntningar) i skolvärlden? Har DN:s journalister inga krav på sig att åtminstone vara någorlunda sakliga i formulering och rubriksättning? Hur blåögt naiv är jag som blir upprörd över en så skamlöst vinklad artikel?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)