Jag har inte kunnat blogga på några dagar, men tack vare lite fjärrhjälp har jag fått igång tillgången till bloggen och facebook igen. Tack Daniel!
Roger och jag har rest från Shenzhen via Guangzhou till Kunming. Shenzhen var ingen superspännande stad, men hade iaf mycket shopping, särskilt teknik. I ett köpcenter testde vi massagehjälmar. Det kändes som om en jättebläckfisk försökte suga ut ens hjärna. Jag tror att det är perfekta verktyg för att starta en religiös kult med, särskilt som man fick lyssna på meditativ musik under hjärnmassagen.
Guangzhou var mest sunkig - lyckligtvis stannade vi bara några timmar där, i väntan på tåget till Kunming.
Tåget till Kunming tog 26 timmar, och det gick att överleva även om det var rätt så plågsamt tidvis. En snabb natts sömn i Kunming, och sedan åkte vi vidare mot Lijiang.
Hotet om åskväder och stormar har hittills inte realiserats, så förhoppningsvis blir det en promenad i Tiger Leaping Gorge. Kunming var heller inte så mycket att se, men annorlunda blir det i Lijiang.
Vid sjutiden på kvällen landar planet från Beijing i Hongkong. Jag har varit "i transit" i 24 timmar och är rätt utpumpad. Men allt är inte klart än. Först ska jag ta mig till Chungking Mansions, där min vän Roger väntar.
Jag tar expresståget till Kowloon, men är sedan osäker på hur jag ska ta mig vidare, så jag använder en taxi. Transfern går på 90 hongkongdollar (tåget) + 40 för taxin =130 (en hongkongdollar är ungefär en svensk krona).
Det är mörkt ute, men staden lyses upp av neonskyltar i mängd. Jag tänker direkt på Tokyo. Det är något särskilt med östasiatiska storstäder helt klart. Ett kraftigt regn bidrar till stämningen av skitig science fiction (Bladerunner).
Roger möter upp vid Chungking Mansions entré. Det är en rätt nedgången byggnad som ökar känslan av Bladerunner, men rummen är helt OK. Jag lämnar mina grejer, och sedan går vi ut och äter samt tar en tur i stan.
Än har jag inte fått något grepp om Hongkong, utom då att den påminner om Tokyo. Med tanke på att det är regnväder får vi se hur länge vi stannar här: om regnet fortsätter ösa ner åker vi kanske till Shenzhen en dag tidigare.
Jag är trött efter den långa resan, så vi återvänder snart till Chungking Mansions för att sova.
Jag sitter i en av Arlandas många själlösa hallar. Bland alla shoppar och superdyra kaféer har jag lyckats hitta en bänk och en kontakt, så att jag kan köra internet via mobilen utan att batteriet utplånas.
Idag är första dagen av min Kinaresa, och den har inte börjat bra. Planet skulle gå först kl 7 ikväll, men sådär vid tvåtiden var jag såpass nojig att jag inte kunde sitta hemma längre. Lika bra att börja röra på mig.
Tunnelbanelinjen jag bor på är under renovering, så första sträckan, till Gullmarsplan, gick jag. Det är en promenad på 10-15 minuter, inga problem. Men det är klart, precis när jag lämnar trapphuset och går ut på gatan börjar det regna. Jag promenerar raskt på, och regnet ökar i intensitet i takt med att jag avverkar färdväg.
När jag kommer fram till Gullmarsplan är jag rätt så genomvåt, men lyckligtvis torkar det snabbt. Nu är det dags att ta tunnelbanan till Centralen. Normalt använder jag ett accesskort, men det gick ut igår, och det känns lite dumt att betala 700 spänn för att åka till Centralen och sen inte använda kortet förrän om 23 dagar, så jag köper en kontantbiljett istället. Lite knepigt att hålla reda på dessa papperslappar, men det ska nog fixa sig.
Tror jag jag. När jag tar rulltrapporna upp mot Centralstationen är det biljettkontroll. Lydigt letar jag efter min biljett och hittar - ingenting. Frenetiskt letar jag igenom allt jag har med mig men det är hopplöst. Biljetten är borta. Än en gång har min hjärna invaggat mig i en falsk säkerhet! Jag borde veta att jag är för tankspridd för att hålla reda på biljetter, det är ju därför jag alltid går runt och oroar mig för dem.
Jag förklarar situationen för kontrollanten som naturligtvis inte tror på min utsaga för ett ögonblick. Hon döljer det bakom ett artigt ointresse, ger mig 1200 kr i böter och så är det bra med det. En något dyrare tunnelbaneresa än jag planerat för.
Jag brukar alltid fundera igenom en massa möjliga framtida scenarion i min skalle. Det är förmodligen nån evolutionär funktion - var beredd på vad som ska komma. Problemet är att jag är så dålig på att förutsäga framtiden så jag förbereder mig bara för sådant som inte händer. Det som faktiskt händer är jag därmed helt oförberedd för. Nu inför resan var jag t ex orolig för att min flygbiljett inte skulle vara giltig. Jag borde rimligen ha ägnat mer uppmärksamhet och oro åt tunnelbanebiljetten. Men det är lätt att vara efterklok.
Helt slut var det inte därmed: när jag kom fram till Arlanda visade det sig att flyget till Beijing är försenat. Det kommer att gå först 23.30 ikväll. Det betyder att jag missar mitt plan till Hong Kong och får ta ett annat. Om planen håller (pun definitely intended) kommer jag vara i Hong Kong kl 19 imorgon.
En aspekt av mig vill se ett mönster i dessa incidenter: regnet, biljettkontrollen, förseningen. This can only end badly. Och vore jag religiös eller konspiracist eller ödestroende är det fullt möjligt att den aspekten skulle få överhanden. Men en annan aspekt av mig underkänner mönstret och menar att det är tillfälligheter. Jag låter denna andra aspekt vara tongivande.
Och med det avslutar jag detta första inlägg. Jag hoppas snart kunna rapportera om upplevelser av mer positiv natur. Men mönstret kanske håller i sig?
Den här dikten gick inte att publicera på poeter.se. Men då så, då får jag väl publicera den här och se om det funkar, eller om emoticondikter inte är lämpade för internet (ironiskt i så fall...). Dess titel är "normal". Den heter, som rubriken anger:
Allt går över (om man bara väntar tillräckligt länge)
Efter att ha sett Armadillo är jag övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att bli 2000-talets generationskonflikt, på samma sätt som Vietnamkriget var det för 1960-talet. För att få bättre koll på denna konflikt, där även Sverige deltar, har jag läst In the Graveyard of Empires: America's War in Afghanistan (Norton 2009).
Boken är skriven av Seth G Jones, som är statsvetare och har arbetat som stabsrådgivare åt chefen för US Special Operations Forces i Afghanistan. Han företräder alltså ett amerikanskt insiderperspektiv, och intar närmast rollen av en tjänsteman som utvärderar vad som inte fungerat i den verksamhet han själv varit en del av. Det låter kanske inte så upphetsande, men boken är välskriven och engagerande. Jones frågar rent ut: varför har vi misslyckats i Afghanistan?
Jones inleder med en historisk översikt, där regionen Afghanistan framhålls som en geografiskt otillgänglig plats, där invasionshärar har tenderat att gå under eller dra sig tillbaka i oförrättat ärende. Redan i denna inledande översikt lyckas Jones få fram en central faktor, nämligen geografin som försvårar effektiv kontroll över landet.
Bokens fokus ligger förstås på den amerikanska invasionen, och redogör klart och tydligt för de inledande framgångarna i december 2001, då USA med relativt små styrkor slog undan fötterna på talibanregimen. Invasionen var en stor framgång, och makten i landet överläts efter val åt Norra Alliansens Hamid Karzai. Talibanregimen var kastad över ända, och det enda som återstod var "mopping up"-operationer. Men det visade sig att talibanerna inte hade blivit definitivt besegrade: 2006 hade de återbyggt sin styrka och satte igång en omfattande gerillamotoffensiv som skakade landet. Har var detta möjligt?
Sovjets exempel
Jones lyfter fram flera skäl till USA:s mislyckande i Afghanistan. En förutsättning var lärdomarna från Sovjetunionens misslyckande i landet. När Sovjet invaderade Afghanistan gjorde de det med stora konventionella militära styrkor. Denna kraftiga invasionsarmé provocerade fram en motreaktion i form av de religiöst motiverade mujahedin, och tvingade Sovjet till att utkämpa ett utdraget, blodigt och i slutändan misslyckat antigerillakrig.
Den uppenbara slutsatsen av detta torde vara att stora militära styrkor inte ska användas. Det var precis den slutsats amerikanerna drog, och de förde därför en "light footprint"-strategi. Enligt Jones var dock denna slutsats felaktig. Sovjet förlorade inte för att de satsade för mycket, utan snarare för att de inte hade någon strategi för att få kontroll över landsbygden. De nöjde sig med kontroll över städerna och de viktigaste farlederna, och lät i stort sett landsbygden klara sig själv. Det medförde att mujahedin kunde organisera sig rätt så ostört på landsbygden. Jones menar också att även om stora militära styrkor kan provocera motreaktioner, så kan de också bidra till att öka säkerheten och stabiliteten i landet. Med tanke på att Afghanistan varit i krigstillstånd sedan 1979 skulle den ökade säkerheten ha kunnat motverka den negativa effekten av en stark militär närvaro.
Ovilja att satsa resurser
En annan faktor var att USA misslyckades med att återbygga en fungerande afghansk stat. Den amerikanska ledningen ville överlåta detta åt afghanerna själva, något som var dömt att misslyckas eftersom Karzais regering inte hade tillräckligt med resurser eller legitimitet. När Washington sedermera insåg behovet av statsbyggande i Afghanistan var man inte intresserad av att lägga ut pengar på det. USA försökte sig på en så billig lösning som möjligt, genom att anlita allierade (NATO) och privata företag. Detta ledde till flera allvarliga problem.
Irak
Avgörande för insatsen i Afghanistan var dock invasionen av Irak 2003. Den drog bort vitala resurser från Afghanistan och gjorde att Afghanistan blev lågprioriterat av den amerikanska ledningen. Jones är tydlig här: det var interventionen i Irak som gjorde att USA omöjligen kunde åstadkomma mer i Afghanistan.
Det leder onekligen till frågan: varför invaderade USA Irak? På denna punkt är Jones inte helt tydlig. Han hänvisar till att den politiska ledningen, specifikt Condoleeza Rice, Donald Rumsfeld och president Bush, pushade för en invasion av Irak. Det motiv de anförde var risken för att en stat skulle ge Al Qaida tillgång till massförstörelsevapen. Jones lämnar frågan där, men detta ter sig knappast tillfredsställande. Det framgår inte varför USA:s ledning var av uppfattningen att den sekulära diktatorn Saddam Hussein skulle stöda Al Qaida. Den enda faktor som verkar förena dem var USA som gemensam fiende. Jones nämner själv vid ett annat tillfälle att Usama bin Laden vid tiden för Kuwaitkriget erbjöd sig att använda Al Qaida för att skydda Saudiarabien undan en möjlig irakisk invasion, något som knappast tyder på goda relationer mellan dem. En möjlighet är att det dolde sig andra intressen bakom Washingtons beslut (tänk olja). En annan möjlighet är att Bush och kompani gjorde sig skyldiga till ett gammaldags geopolitiskt tänkande. Krig sköts bäst av stater, så det bästa sättet att knäcka terroristernas förmåga att föra krig är att slå ut stater som skulle kunna tänkas stödja dem. Problemet är förstås att detta snarast gynnade Al Qaida, och skadade USA. De bytte en invasion som verkligen slog mot Al Qaidas kärnområden, och som hade brett internationellt stöd (let's face it, ingen var särskilt förtjust i talibanregimen) mot en invasion av tveksamt strategiskt värde för bekämpning av Al Qaida och tillika en invasion som större delen av omvärlden inte stödde.
NATO i kris
Med huvuddelen av de amerikanska resurserna bundna i Irak och en ökande motståndsrörelse i Afghanistan, föll det på NATO-alliansen att stöda USA:s krigsinsats. Men detta ledde till splittringar inom alliansen. Flera NATO-medlemmar (t ex Tyskland) gick med på att hjälpa till med återuppbyggnad av landet, men ville inte använda sina styrkor för direkta strider. Detta skapade två fraktioner i NATO, de som slogs (t ex Storbritannien och Canada) och de som inte slogs (Tyskland, Frankrike m fl). Dessa två sidor bråkade om hur Afghanistanoperationen skulle skötas, och på soldatnivå blev det dålig stämning mellan trupperna, då amerikanska och andra krigförande trupper blev arga över att en del länder inte ställde upp helt.
Privata företag
Ett av de värsta och mest belysande exemplen på hur illa Afghanistan sköttes var USA:s bruk av privata företag i återuppbyggnaden av landet. Anledningen var att Washington ville ha snabba och billiga resultat, och utgick ifrån att privata företag kunde vara ett bra alternativ till statliga institutioner. När Afghanistan skulle rekonstrueras fick olika länder ansvar för olika områden: USA skulle bygga upp armén, Italien rättssystemet (sic!) och Storbritannien skulle eliminera narkotikahandeln. Tyskland fick i uppgift att bygga upp landets polisstyrka, men deras utbildning och arbetssätt tog lång tid. Detta frustrerade den amerikanska ledningen som fråntog Tyskland uppdraget och gav det till ett privat företag, DynCorp. Och DynCorp levererade stora mängder poliser på kort tid. Problemet var bara att de fick en tredagarsutbildning som inte var värd ett skvatt, och visade sig fullkomligt oanvändbara. Jones säger det inte, men jag får uppfattningen att den långsammare tyska utbildningen kanske hade visat sig bättre i långa loppet.
Utan att ha lärt sig av DynCorps exempel fortsatte den amerikanska ledningen med privatiseringen genom att ge säkerhetsföretaget USPI ansvaret för att försvara ett viktigt kraftverk. USPI rekryterade lokala säkerhetsvakter som visade sig oförmögna att göra något åt talibanernas bombattentat - återigen var företaget bara intresserat av att uppfylla sina kontraktsåtaganden, inte av att faktiskt upprätthålla säkerheten i området.
Pakistan
Alla problem med Afghanistankampanjen berodde dock inte enbart på dåliga beslut från den amerikanska ledningen. En viktig anledning till att talibanerna kunde överleva nederlaget 2001 och göra en kraftfull comeback var att de kunde fly över gränsen in i Pakistan. Där kunde de i lugn och ro omorganisera sig och få förstärkningar, utbildning och utrustning, allt utom räckhåll för NATO-trupperna.
Här ser vi hur det internationella statssystemet, med suveräna stater vars gränser inte kan överträdas hursomhelst, begränsade USA:s möjligheter. Pakistan var USA:s bundsförvant och kunde inte köras med hursomhelst. Självklart pressade amerikanarna pakistanierna att bekämpa talibanerna, men med begränsad framgång. Ur Pakistans perspektiv är maktkampen mot Indien viktigare, och många i den pakistanska ledningen spelade dubbelt, med stöd till både USA och till talibanerna, för att kunna ha goda relationer med vem det än är som till slut får kontroll över Afghanistan.
Lösning?
Jones menar att USA kan vinna i Afghanistan. Den lösning han lägger fram är enkelt uttryckt att vända på de här problemen. Korruptionen i den afghanska staten måste motverkas, en effektiv centraliserad planering av krigsinsatsen måste göras, och staten måste byggas för att bli långsiktigt hållbar. Jones framhåller att det är lätt att fastna i studierna av konflikterna i Afghanistan, och glömma att landet också varit stabilt i långa perioder. De stabila regimerna i Afghanistan har alltid byggt på att centralmakten har samarbetat med stammarna, och på så sätt uppnått en relativt hög grad av lokal delaktighet i statsbyggandet. Detta har även talibanerna visat sig vara duktiga på. Om inte USA-sidan kan uppnå samma lokala delaktighet och legitimitet (något som undermineras av bombningar där civilister omkommer, och rekrytering av lokala krigsherrar utan anknytning till stammarna), kommer de inte att kunna vinna.
Det här är en svår text för mig att skriva, kanske för att det är ett svårt ämne. Jag har börjat skriva flera gånger, bara för att hejda mig, tänka om och kasta allting. Det här är den tredje versionen. Den får duga.
För ett tag sedan rekommenderades jag att läsa The Medea Hypothesis av en vän. Eftersom hon brukar ha bra koll och dessutom, i likhet med mig, är en människa som försöker att inte göra alltför stor skada på omvärlden, tog jag rådet till mig och införskaffade boken.
Boken, med undertiteln ”Is Life on Earth ultimately Self-Destructive?” är skriven av biologen Peter Ward, och är ett slags inlägg i miljödebatten. Som undertiteln antyder siktar Ward in sig på en speciell frågeställning, nämligen om naturen som sådan är självförintande.
Varför är detta en viktig fråga? Ward framhåller att den globala miljörörelsen i hög grad präglas av den så kallade Gaiateorin (eller Gaiahypotesen). Denna formulerades av James Lovelock på 1960-talet, och den grundläggande tanken i den är att naturen, om den lämnas i fred, tenderar att öka förekomsten av liv. Beteckningen kommer från den grekiska gudinnan Gaia, Moder Jord. Här framträder alltså en tolkning av naturen som i grunden livgivande.Detta perspektiv har dels givit upphov till viktig forskning (Earth System Science), dels en New Age-kult av planeten som en levande varelse.Men Ward menar att Gaiahypotesen inte stämmer överens med vad forskningen visar om hur livet fungerar. Emot bilden av Gaia, naturen som främjar livet, ställer Ward Medea, modern som mördar sina barn. Enligt denna tanke tenderar varje form av organiskt liv att utplåna annat liv, och till sist till och med sig självt.
Det här är nog en rätt omtumlande tanke för de flesta. Vi är så invanda vid föreställningen om den harmoniska naturen att detta sätt att tänka lätt känns främmande. Personligen välkomnar jag dock detta sätt att se, eftersom jag alltid haft vissa problem med den lösning av våra globala miljöproblem som brukar formuleras av miljörörelsen.
En Jord utan människor = en god Jord?
En följd av Gaiatänkandet är att de problem som finns i vår värld beror på människor, och inte är naturliga. Det är vi människor som krigar och förstör och exploaterar naturen, utrotar djurarter och betvingar och manipulerar naturen efter våra kortsiktiga egoistiska intressen.
Det ligger förstås en hel del sanning i detta synsätt. Det som jag uppfattar som knepigt med detta är dels den implicita åtskillnad som göras mellan människan och naturen i detta synsätt, dels hur man ska lösa problemen. Om vi tar den där åtskillnaden först, så är det som om människoarten är en främmande varelse som på något sätt står utanför naturen och betvingar den. Det har jag svårt att få ihop med det faktum att människan faktiskt är en del av naturen.
Men det riktigt problematiska är den erbjudna standardlösningen, nämligen ”tillbaka till naturen”.Denna lösning lyfts fram i t ex dokumentärfilmen What a way to go: life at the end of Empire. I den filmen kontrasteras vår moderna industrivärld mot livet innan övergången till jordbruk, och detta stenåldersliv lyfts fram som ett ideal.
Visst fanns en del fördelar i nomadlivet: relativ jämställdhet mellan könen t ex, samt mindre mängd kolhydrater i kosten. Frågan är dock om sådana fördelar kan väga upp nackdelarna, där den absolut främsta är hur många människor som kan livnäras av en jägar-samlar-ekonomi. De spår vi har tyder på att mänskligheten innan övergången till jordbruk nådde en population på kanske 10 miljoner individer.Övergången till jordbruk ökade resursutvinningen så att mellan 1 och 2 miljarder människor kunde leva. Efter industrialiseringen har denna gräns knuffats vidare: idag är vi närmare 7 miljarder i världen. Den moderna miljökrisen har blivit uppmärksammad just för att konsekvenserna av att så många människor som strävar efter att leva på västerländsk nivå kommer att bli förödande för miljön. Och här avtecknar sig en möjlig utveckling, nämligen en global befolkningskollaps när vi har slukat alla resurser vi kan. William R Catton beskriver det träffande i sin bok Overshoot:
Nature treated human beings as winemakers treat the yeast cells, by endowing our world... with abundant but exhaustible resources. People responded to this circumstance as the yeast cells respond to the conditions they find when put into the wine vat/.../ Our species bloomed, and now we must expect crash (of some sort) as the natural sequel.
Problemet med ”tillbaka till naturen”-lösningen av denna situation är att det egentligen inte är någon lösning. Vi kan inte livnära 7 miljarder människor på en ekonomi vars bärkraft är 2 miljarder eller 10 miljoner. Även om vi går ”tillbaka till naturen” får vi alltså en befolkningskollaps. Detta talas det tyst om i flertalet av de filmer och böcker som föreslår denna lösning.
Det går naturligtvis att tänka sig en extrem lösning: eliminera alla människor så kommer allt att bli bra. Om människorna är orsaken till allt ont så kan i alla fall djur och natur räddas genom att vi människor försvinner. Jag har inte sett någon på allvar förespråka denna lösning, men den ligger implicit i Gaiateorin: om vi människor inte anpassar oss efter naturen så kommer vi att bli lika utdöda som dronten.
Medeahypotesen
Peter Wards Medeahypotes ställer Gaiahypotesen på huvudet. Ward menar att naturen inte tenderar att gynna en ökning och mångfald av liv, utan snarare tvärtom: om naturen lämnas åt sig själv så kommer massutplåningar att ske. Det är inbyggt i hur livet fungerar. För denna hypotes har han en hel del empiri att stöda sig på. Dels utgår han från hur evolutionen fungerar, dels utifrån tidigare massutdöenden i Jordens historia.
Att evolutionen inte är något särskilt gullesnuttigt torde stå klart för alla som faktiskt studerat den. Evolutionens ”survival of the fittest” är blind och tar ingen hänsyn till särskilda omständigheter. Den som inte lyckas anpassa sig optimalt till omständigheterna går under. Den som är svag, blir sjuk eller bara har otur har liksom ingen chans.Denna princip är grundläggande för hur naturen fungerar. Är det verkligen något att eftersträva?
Ward redogör för ett klassiskt experiment om hur arter utnyttjar resurser. Ta ett par insekter som kan föröka sig med varandra och sätt dem i en behållare med en bestämd mängd näring. Insekterna kommer att föröka sig i en rasande takt ända tills näringen tar slut. Då kommer massutdöendet.
Vi har inte slut på näring ännu. Men ta fortsättningen på detta experiment: samma utgångssituation, men vi tillför en konstant mängd näring då och då, så att förråden förnyas. Insektspopulationen kommer att öka, för att sedan stabiliseras vid en viss mängd. Men antalet insekter kommer fortfarande att vara för stort för mängden näring: det är alltid ett antal insekter som svälter ihjäl eller dödas av sina artfränder i kampen om maten. Populationen är stabil, men det råder ingen fredlig samexistens utan en hänsynslös konkurrens. Återigen ett naturligt tillstånd. Ett som bara kan ses som eftersträvansvärt av den mest hårdhudade nyliberal.
Hur evolutionen fungerar tyder alltså på att naturen inte alls fungerar i enlighet med Gaiahypotesen. Ward lyfter också fram de tidigare massutdöenden som skett som stöd för sin egen hypotes. Om man överhuvudtaget har hört talas om dessa massutdöenden är det väl dinosaurierna man känner till, samt det faktum att dinosaurierna dog ut som följd av ett meteoritnedslag.Men Ward pekar ut ett antal andra massutdöenden som beror på biologiskt liv. Ett bra exempel är hur syre kom att orsaka en massutplåning. När organismer med förmåga till fotosyntes uppkom, för ca 2,5 miljarder år sedan, fick de en stor fördel och blev snabbt en dominerande form av liv. En konsekvens av detta var att mängden syre i atmosfären ökade drastiskt. Detta ledde till en enorm massutplåning av alla de organismer som inte tålde syre.
Jordens tidiga historia är fylld av händelser av det här slaget. De visar ännu en konsekvens av den evolutionära kampen för överlevnad: hur en art, eller grupp av arter, kan slå ut många andra enbart genom bieffekter av deras framgångsrika strävan att föröka sig. Ward ser också människors påverkan på planeten som en Medeansk händelse, som massutplånar andra arter (något som vi människor redan gjort och fortsätter göra).
Till saken hör också att själva den metod som ger en art framgång också innehåller fröet till dess undergång. De gröna växternas fotosyntes bygger på att de kan bryta ner koldioxiden i atmosfären. Med tiden kommer detta att leda till att koldioxiden i atmosfären kommer att ta slut, och då kommer de gröna växterna att dö ut. Det som var – och är – deras framgångskoncept kommer i slutändan att underminera deras existens. På samma sätt kan vi tolka vår egen rovdrift på Jordens resurser, något som gjort oss oerhört framgångsrika och till planetens dominerande art.
Alltså...?
Ward är noggrann med att påpeka att hans Medeahypotes är just en hypotes. Han menar dock att de belägg han lägger fram visar att Gaiahypotesen inte stämmer, och att de är ett stöd för Medeahypotesen. Personligen anser jag att Wards resonemang verkar hålla. Frågan är bara vad man kan göra av sådan kunskap.
Ward försöker själv, i slutet av sin bok, komma med konstruktiva idéer. Han menar att det är önskvärt att människor fortsätter existera, men också att det är önskvärt att andra arter existerar. Han förhåller sig tveksam till tanken att människor skulle kunna överleva genom att kolonisera andra solsystem, delvis just för att han ser ett värde i att planeten finns kvar så länge som möjligt, men också för att det verkar svårt att genomföra i praktiken, på grund av de stora avstånden i rymden. Han menar också att vi måste ta till krafttag för att mildra konsekvenserna av vår miljöpåverkan, inte minst den globala uppvärmningen (det är försent att hejda den, vi kan bara mildra den enligt Ward). Förslagen rör sig på en makronivå, utan så mycket konkretion av hur det ska gå till.Men han är tydlig på en punkt: det naturliga är att fortsätta precis som vi gör nu, och störta oss själva i fördärvet. Vill vi förlänga vår existens som art, måste vi börja gå emot våra impulser och instinkter, allt det som driver oss att fortsätta precis som vi har gjort. Vi måste bli mer onaturliga.
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, och avsaknaden av konkretion är ett problem i boken. Men boken är just en tankeställare, en text som vänder om perspektiven. Jag tror att Ward på det hela taget har rätt i sin analys av hur livet fungerar. Just denna tendens att underminera sin egen existens är något jag skulle kunna lägga fram otaliga exempel på ur historien.
När jag själv funderat över vad som behövs för att rädda världen har jag tagit fasta på två utmärkande egenskaper hos oss människor, nämligen kortsiktighet och egoism (egenskaper som för övrigt fångas in rätt väl av karaktärerna i Euripides pjäs Medea) upp. Dessa har präglat oss människor under hela historien, men i vår globaliserade värld blir konsekvenserna av dem alltmer ohållbara. Och frågan jag ställer mig efter att ha läst Ward är om det är möjligt att ändra på spelreglerna. Ward pratar om att vi måste bli onaturliga. Evolutionsbiologen Richard Dawkins har sagt att en människa kan gå emot sina instinkter, men det krävs ett medvetet beslut för att göra det.
Och jag funderar på om evolutionen kan övervinnas, kanske vändas, så att det som är onaturligt blir naturligt. För om världens framtid reduceras till att lita på att människor fattar medvetna beslut, då är kampen redan förlorad.
PS: Jag var på väg att lägga in tankar från ytterligare en bok, Carolyn Merchants The Death of Nature, men bloggen var redan ruskigt lång. I alla fall rekommenderar jag den också, särskilt för den som vill ha en inblick i synen på natur och människa tidigare i historien.
Så, internationella kvinnodagen. Det är förstås jobbigt för alla som inte är kvinnor. Tänk att tjejerna ska få ha en hel dag och vi killar bara 364! Jag vet, jag vet, internationella kvinnodagen är ju bara symbolisk, den förändrar ingenting i sig. Men bara existensen av den visar ändå på en medvetenhet, en önskan och dröm om förändring.
Så vad ska en riktig man göra åt saken? Det är viktigt att kvinnorna inte får rubba maktordningen. Det fina i kråksången är att medan lagar och förordningar kan tala om jämställdhet, så ser verkligheten inte alls ut så (lets face it, om vi vore jämställda skulle vi knappast behöva lagar och regler om jämställdhet). För att försäkra dig och dina medmän om att makten fortsätter vara essentiellt manlig behöver du inte göra några tunga saker. Inrikta dig på det lilla, på vardagen. Det kommer i längden spela större roll.
Här är några enkla tips på saker just du kan göra för att befästa maktförhållandena. Många av dem är bäst att använda på den du är i en relation med, men de flesta går att använda på kvinnor överallt.
1) Fäll gärna kommentarer av typen "Jag tycker det är jättebra att vi uppmärksammar er kvinnor. Ni är ju så vackra". Inget sågar av feministiska ambitioner så rejält som lite klassisk sexism.
2) Fäll nedsättande kommentarer om hon inte sminkat sig och fixat håret ordentligt. Vi måste inskärpa att kvinnors värde sitter i utseendet. På så sätt kommer hon att bli så upptagen med sitt utseende att hon inte har tid att tänka på sin maktlöshet. Och så blir hon ju snyggare också. Win-win!
3) Markera att du tycker att feminismen är konstig, för den ser folk utifrån kön, men du tycker man ska se individen. Demonstrera sedan din kärlek för hennes individualitet genom att uppmuntra henne att vara hemmafru - det är ju så behagligt att slippa jobba. Att hon blir ekonomiskt beroende av dig är en extra bonus.
4) Inskärp att jämställdhet i all ära, men det är kvinnor som föder barn, alltså är det naturligt att kvinnor stannar hemma och tar hand om barnen, alltså är det naturligt att de får lägre lön och mindre att säga till om i samhället i stort, alltså är det naturligt att de är mindre värda. QED.
5) Kvinnor uppfostras till att vara mer empatiska än män. Detta kan du utnyttja till din fördel genom att visa att du känner dig kränkt och sårad. När hon bekräftar din sårade manlighet kan du ta det till nästa steg genom att kräva analsex - hon tänker väl inte svika nu?
6) Om du behöver försvara dig kan du alltid använda dig av religion. Kristendom, judendom och islam är alla väl beprövade i detta avseende. Vem är hon att säga emot Gud? Intoleranta slyna! Dessutom kommer ingen att kunna kritisera dig för dina ståndpunkter, för då kränker de din religiositet.
7) Om allt annat skiter sig, kom ihåg att du alltid kan köpa en hora. Visst, det är tekniskt sett olagligt, men sådant är inga större problem att undkomma. Och kommer det ut så är det ändå hon som stigmatiseras av samhället, inte du. Förresten finns det flera som verkar för att avskaffa sexköpslagen. För en människokropp är ju i slutändan en handelsvara. Om det är för nära inpå finns ju sexresor. Världen ligger öppen, rena kolonialismen!
Visst finns det kvinnor som det här inte biter på. Och visst finns det män som svikit saken och försöker förändra. Men vår sida har ändå alla trumf på hand. Vi har samhällsstrukturerna på vår sida. Vi har en mångtusenårig tradition att falla tillbaka på. Och vi är många fler än du tror. Du är inte ensam.
