Antiidioti 2.0

Socialpolitik och människosyn

2012-01-21T12:01:00.014+01:00

I den forskarutbildning jag precis har påbörjat ingår en del litteratur om svensk samhällsutveckling under 1900-talet. En av böckerna är Jenny Anderssons doktorsavhandling Mellan tillväxt och trygghet från 2003. Denna bok är lite svår att få tag på, och ströks därför från litteraturlistan. Jag hade dock lyckats få tag på ett biblioteksexemplar och passade på att skumma igenom den. Den gav mig några funderingar som jag presenterar här.

Avhandlingen handlar om socialpolitikens ställning i socialdemokratisk ideologi under efterkrigstiden. Andersson delar in denna utveckling i tre delar: för det första det starka samhällets period, från 50-tal till sent 60-tal. Därefter följer en period som präglas av kritik mot det starka samhällets socialsyn. Slutligen kommer "den tredje vägens politik", som slår igenom i början av 80-talet.

I det starka samhället, socialdemokratins klassiskt hegemoniska period, sågs ekonomisk tillväxt och social trygghet som harmonierande mål i samhällsplaneringen. Tanken var att med ökande tillväxt skulle tryggheten också öka. De människor som av olika skäl inte passade in i samhället skulle kunna bli produktiva samhällsmedlemmar. Det som behövdes var att satsa avkastningen av den ekonomiska tillväxten på en expansiv socialpolitik, så skulle dessa alienerade människor finna sig tillrätta och bli väl fungerande samhällsmedborgare. Därigenom skulle tillväxten också öka, vilket skulle leda till mer resurser för en än starkare socialpolitik och därmed en ännu större trygghet. Satsningen på socialpolitik sågs alltså som en samhällsekonomisk investering.

Denna syn började ifrågasättas i slutet av 1960-talet. Vissa grupper inom socialdemokratin började framhålla att samhällets fokus på tillväxt i sig ledde till utslagning av människor, eftersom det fanns människor som inte orkade eller kunde vara eller bli produktiva samhällsmedborgare i samhällsekonomisk mening. Lösningen nu blev att skjuta tillväxtfokuseringen åt sidan, och utforma en "offensiv" socialpolitik riktad mot de ekonomiska samhällsstrukturer som orsakar utslagning. Människors sociala behov skulle vara i centrum för samhällsplaneringen, inte ekonomisk tillväxt.

En följd av denna förskjutning i synen på tillväxt och trygghet blev en ny syn på tillväxtens värde, som måste beräknas med hänsyn tagen till vilka trygghetsförluster den medförde. Därför infördes begreppet "levnadsnivå" som välståndsmätare framför BNP-begreppet. En annan följd var att de utslagna inte längre sågs som potentiella resurser, utan som ”tillväxtens kostnader, som utslitna och utslagna produktionsresurser och en grupp permanent utanför tillväxt och produktion” (s. 125). Socialpolitiken sågs därför inte längre som en investering, utan som en kostnad, något som handlade om solidaritet.

I botten för nästa förskjutning ligger 1970-talets ekonomiska kris, kanske också det allt starkare miljörörelsen. Under sent 70-tal drabbas socialdemokratin av kritik både från höger och vänster. Utifrån en alltmer spridd uppfattning att samhällets resurser är begränsade, blir "kostnadseffektivitet" och "effektivisering" mer centrala begrepp än "samhällsekonomisk" effektivitet. Tillsammans med uppfattningen att socialpolitiken är en kostnad, en belastning på samhället, leder detta till den "tredje vägens politik": socialdemokratin vinner 1982 valet med ett program som bygger just på besparingar och resursöverföringar från "improduktiv" offentlig sektor till "produktiv" exportsektor. Tillväxten hamnar i centrum.

Så långt Anderssons framställning. Min första tanke runt denna utveckling är att människorna i alla dessa perspektiv, oavsett inriktning, uppfattas som ekonomiska enheter som antingen är starka (alltså produktiva/lönsamma) eller svaga (improduktiva/olönsamma). Även i det tidiga sjuttiotalets socialprogressiva tolkning finns en uppfattning om att de "starka" ska vara solidariska mot de "svaga" - en uppfattning som kan ses som paternalistisk. De stackars avaga som inte kan klara sig själva och inte kan bidra med något. Det starka samhällets syn är mer positiv, men även där finns idén om att de "svaga" ska bli "starka" genom socialpolitikens välgörande inverkan. Ingenstans i detta tänkande finns någon idé om att människor har ett egenvärde.

Att ekonomiska synsätt är starka inom politik är inte konstigt. Men bör de vara dominerande? En ekonomiskt präglad samhällssyn innebär oundvikligen att man uppfattar människor som resurser eller kostnader. Är det den människosyn som vi vill ska genomsyra politisk verksamhet? Jag är mycket tveksam till det. Alternativ finns ju faktiskt. Det FN-resolution som västvärlden officiellt bekänner sig till talar ju om mänskliga rättigheter, vilket bygger på en icke-ekonomisk syn om människors egenvärde. Om man (som jag) är kritisk mot rättighetstänkandet går det att ställa det på huvudet och istället utgå från en tanke om mänskliga skyldigheter, där människor ses som noder i nätverk av relationer.

En andra tanke är att det socialpolitiska tänkandet hela tiden utgår från en föreställning om tillväxt. Detta är självklart och oproblematiskt i 50-talets starka samhälle. I det sena 60-talets kritik ifrågasätts inte tillväxten som sådan, utan snarare relationen mellan tillväxt och trygghet. När samhället drabbas av ekonomiska problem sker så en förskjutning mot att tillväxten prioriteras på bekostnad av tryggheten. Ingenstans ifrågasätts själva tillväxttanken som ekonomisk bas för samhället, vilket kanske är den slutsats man borde dra av miljöproblemen.

Vårt förakt för svaghet

2011-12-29T06:32:00.005+01:00

I de flesta populärhistoriska framställningar brukar nazismen beskrivas som något extremt främmande. Allra värst är tillståndet i engelskspråkiga dokumentärer om Andra världskriget och Tredje riket, i vilka Hitler och de ledande nazisterna framställs som knäppskallar i läskiga kostymer. Symptomatiskt är att Hitlers retoriska förmåga får illustreras med en kort sekvens ur slutet av ett tal, när han står och gastar för full hals. Alienationen är total. Man skulle skratta åt detta freak om det inte låg ett raster av allvar över hela situationen – det var ju en massa som dog. Genom denna bild framställs nazismen som i grunden obegriplig, främmande. Det är något det där freaksen i Tyskland höll på med på 30-talet, och har ingenting med oss att göra.

Även i mer seriösa framställningar haltar ofta skildringen av nazismen som ideologi. Läroböcker i historia lyfter normalt fram nationalism, rasism och antisemitism som de bärande tankarna i nazismen. Tyngre historiska studier kan lägga till sådana komponenter som vålds- och ledardyrkan, totalitarism och socialdarwinism. Det kännetecknande för dessa värderingar är att de överlag inte är accepterade idag. Genom att karakteriseras på detta sätt får nazismen utformningen av någon som är fundamentalt annorlunda. Resultatet blir att den populärkulturella bilden av nazisterna som freaks stärks av den akademiska historieskrivningen.

Varför är detta ett problem? Vem bryr sig om ifall nazister framställs som freaks (utom nazisterna själva då?). Jag tror att det är att göra det lätt för sig. Genom att karakterisera nazismen på detta sätt behöver man inte på allvar fundera över dess innehåll, utan kan förkasta den instinktivt. Ännu bättre, man behöver inte fundera över om några av nazismens värderingar lever kvar i vårt samhälle idag – kanske till och med i ens egen förställningsvärld. Genom att reducera nazismen till något ”annorlunda” kan vi samtidigt bekräfta vår en världsbild och förkasta nazismen, utan att behöva fundera över frågan närmare.

Men tänk om det är felaktigt? Tänk om nazismens tankar och värderingar faktiskt finns där, i vårt samhälle, ja, till och med inom oss?

En som valde att inte ta den enkla utvägen var den norska filosofen Harald Ofstad. Hans studie Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna (1972) är en närläsning av nazismens centrala dokument, främst Hitlers Mein Kampf, med avsikten att klarlägga nazismens grundläggande värderingar. Denna bok är en mycket insiktsgivande och mycket skrämmande läsning.

I sin studie kommer Ofstad fram till att nazismen innehåller ett flertal komponenter, delvis inbördes motstridiga. Det är inte förvånande: alla ideologier innehåller delvis motstridiga komponenter. Det totala antalet komponenter är 92 stycken, följaktligen lite väl många för mig att ta upp här. Men, till att börja med avfärdar Ofstad att nazismen skulle vara specifikt knuten till tysk nationalism. Inte heller hör antisemitism till en av de 92 komponenterna, eller för den delen rasism. Ofstad menar snarare att det mest centrala i den nazistiska ideologin är föreställningen om världen och tillvaron som en ständig kamp. Denna kamp utkämpas mellan olika grupper, som går att avgränsa tydligt från varandra (här kommer t ex nationalitet och ras in). Vissa av dessa grupper är ”starka”, och andra är ”svaga”. En ”stark” grupp kännetecknas framför allt av att den segrar i kampen och dominerar andra. En ”svag” grupp kännetecknas av att den förlorar i kampen och underkastar sig.

Så här långt är komponenterna deskriptiva: de säger något om hur världen är. Det är möjligt att uppfatta världen på detta sätt, men inte lägga någon värdering i det. Det är också möjligt att uppfatta världen på detta sätt och beklaga det och försöka förändra världen. En tredje möjlig position är att förneka något av påståendena och hävda t ex av tillvaron inte är en ständig kamp, eller att den inte utkämpas mellan distinkta grupper, eller att styrka och svaghet inte ska definieras på de sätt som de definieras inom nazismen.

Nazismen intar dock en fjärde ståndpunkt, nämligen att detta tillstånd är någonting bra. Det här kan beskrivas som nazismens naturreligion: kampen ses som naturlig, och det naturliga bedöms som något självklart positivt. Det är en darwinistiskt präglad kamp för överlevnad, och den leder till utveckling.

En parentes i sammanhanget, men ändå viktigt att påpeka: uppfattningen om kampen för överlevnad som någonting bra går att återfinna hos Darwin själv. Ofta används detta som ett argument emot evolutionsteorin som sådan, gärna från religiöst håll. Darwins eller Hitlers värderingar av denna observerade naturprocess är dock inte en del av evolutionsteorin. Evolutionsbiologin går ut på att kartlägga evolutionen och hur den fungerar, inte att bedöma om den är bra eller dålig. Sådana värderingar lägger vi människor (inklusive enskilda evolutionsbiologer) in i våra tolkningar.

Nazismen går ännu ett steg i detta tänkande. Det är inte nog med att kampen för överlevnad är naturlig och därmed bra. Dessutom är den ”starke” beundransvärd, medan den ”svage” är föraktlig. Av det följer också att den ”starke” är moraliskt berättigad, till och med förpliktigad, att dominera den ”svage”. Det är genom att besegra den ”svage” som den ”starke” bevisar sin styrka.

Att detta, identifikation med makt och förakt för svaghet, är den mest centrala principen i nazismen, kan visas av att många av nazisternas handlingar och resonemang förklaras bäst av denna princip. Behandlingen av judarna passar in i nazismens uppfattning av hur de ”svaga” ska behandlas: de ska föraktas, förnedras och utplånas. Att antisemitismen inte i sig är det centrala draget stärks också av att nazisterna behandlade flera andra grupper på samma sätt: romer, homosexuella, handikappade. Alla dem som uppfattades som ”svaga” behandlades på samma sätt av nazisterna, inte bara judar.

Då den ”starke” bäst visar sin överlägsenhet genom att förtrycka och förinta den ”svage”, blir nazisternas prioriteringar under kriget förklarliga. Tyskarna avdelade betydande resurser för att genomföra Förintelsen, trots att dessa resurser (främst bruk av järnvägar) desperat behövdes på östfronten. Detta förklaras oftast med nazisternas irrationella judehat, men utifrån principen om förakt för svaghet är utplåningen av de icke önskvärda folkelementen av högsta prioritet. På liknande sätt kan vi förklara varför Hitler vägrade att låta Luftwaffe lägga mer resurser på jaktplan: jaktplan var ett defensivt vapen och ingenting som den ”starke” skulle ägna sig åt.

Till detta kan vi lägga hur Hitler resonerade när han började ana hur kriget skulle sluta. Under februari-april 1945 skrev partisekreteraren Martin Bormann ner Hitlers tankar i ett ”politiskt testamente” (obs att det inte är samma dokument som Hitlers eget testamente, dikterat av honom själv den 29 april 1945. Bormann-Hitlerdokumentet finns här: http://www.archive.org/details/TheTestamentOfAdolfHitler ). Här framgår det att Hitler anser att kriget måste föras till sitt logiska slut: total seger eller totalt nederlag. Han förutser att Sovjetunionen kommer att vinna kriget. Rustningsministern Albert Speer har också avslöjat Hitlers planer inför detta totala nederlag: nämligen total förstörelse av allt tyskt. Alla riktiga tyskar skulle ändå dö i kampen, så det skulle inte finnas något egentligen tyskt kvar.

Detta tänkande går inte att förklara med tysk nationalism: det går rakt emot tysk nationalism. Däremot går det väl ihop med principen om förakt för svaghet. När tyskarna visade sig oförmögna att vinna kriget visade de sig vara ”svaga”, och därmed förtjänta av förakt och undergång.

Nazism i nutiden?

Ofstad stannar inte vid att ge denna definition av nazism, utan funderar också över om den fortfarande existerar. Frikopplad från sin specifikt tyska, rasistiska och antisemitiska form blir nazismen i Ofstads definition en ”generell nazism”, som kan upprättas mellan egentligen vilka grupper som helst. Därmed är det också möjligt att upprätta nazistiska relationer i vårt nutida samhälle, även om de naturligtvis inte kommer att kallas nazistiska, utan framträda inom någon annan ideologi.

Ofstad lyfter fram ett antal nazistiska element i sin egen samtid. Han menar att vårt dagliga tänkande i hög grad präglas av principen om förakt för svaghet. En sådan aspekt är hur vi låter internationella relationer präglas av principen att staten har rätt att göra egentligen vad som helst:

”Det blir ingen avgörande skillnad mellan Nazi-Tysklands statsmoral och den statsmoral som har praktiserats – och fortfarande praktiseras – av många av världens övriga stater. Anser sig en stat stark nog tar den sig rätt att använda våld om den anser det nödvändigt för främjandet av dess ”nationella intressen”.” (s. 193)

Ofstad gör själv kopplingen till Vietnamkonflikten i hans egen samtid. I vår nutid tycks denna princip mer aktuell än någonsin, med tanke på hur stormakterna beter sig i Mellanöstern och Afrika. USA:s krig i Irak och Afghanistan är bara en sida av det: en annan är hur Kina köper upp mark i Afrika för att främja sina egna intressen.

Ofstad riktar också en rejäl känga emot västvärldens identifikation med USA:

”Det kunde ha varit all right om USA var svagt, om det t. ex. hade varit en av de undertryckta staterna i Latinamerika. Men i och med att USA är världens starkaste krigsmakt kan vi inte annat än ta skada till själen. Ty det är bara rent ytligt som identifikationen bygger på att vi ser USA som frihetens förkämpe /.../ Nej, identifikationen bygger först och främst på att USA är världens starkaste industri- och militärstat /.../ Det är för makten vi har respekt.” (s. 197)

I nutiden tål det att fundera på: hur många av de som nu beundrar Kina hyste förakt för landet för en generation sedan? Ofstad lyfter också upp den tanke som den religiösa moralen bygger på: att vi ska handla på vissa sätt för att Gud straffar oss annars. I det tänkandet är det Guds makt man hyser respekt för, inte för principen att man ska handla rättfärdigt.

Men Ofstad stannar inte vid att kritisera det internationella samfundet. Han påpekar också att nazistiskt beteende finns i hur hela vårt liberala kapitalistiska samhälle fungerar:

”Att samhället verkar utväljande är odemokratiskt, men utgör inte i och för sig någon nazistisk komponent. Det nazistiska elementet kommer in i och med att man accepterar framgång som bevis på att man är duglig och bra och att socialt nederlag är bevis på att man inte är det /.../ För att dölja det råa kampmoment som dessa värderingar bygger på gömmer sig samhället bakom den kristna läran om att man ska använda sitt pund eller bakom den demokratiska ideologin att alla ska ha samma chans. Den som klarade sig använde sin chans och sina gåvor. Han bör därför hedras. Den som inte klarade sig kan skylla sig själv. Han tog inte sina chanser /.../ Dessa myter tjänar till att befria samhället från dess ansvar, på samma sätt som myten om viljans totala frihet lugnar vårt dåliga samvete när vi straffar människor.” (s. 195)

Även om detta stämmer, kan det ju få en att fundera över hur Ofstad egentligen tänker sig att samhället ska fungera. Vadå, ska framgång inte ses som bevis för att man är duglig och bra? Ska vi ge guldmedaljen till den som kommer sist? Den högsta lönen till dem som bidrar minst? Det är dock inte att framgång belönas som är problemet, utan just det inneboende föraktet för svaghet som ligger i vårt accepterande av att de som inte lyckas blir utslagna. Hela föreställningen om att ”man får skylla sig själv”.

De som försvarar kapitalismen brukar alltid hävda just att belöning av framgång behövs, samt att kapitalismen funkar för att den stämmer överens med hur vi människor tenderar att fungera. Problemet är just att baksidan blir att den som inte är framgångsrik föraktas, och att brist på framgång, i vårt samhälle definierad som konkurrenskraft, leder till utslagning.

Ofstad menar att vårt samhälle särskilt drabbar fyra olika grupper. För det första är det de som inte passar in i vårt utbildningssystem, som passar den ”praktisk-rationella” bättre än ”den som har en mera filosofisk eller emotionell läggning”, eftersom vi har ett utbildningssystem som ska utbilda personer som passar in i ett tekniskt-industriellt samhälle. Ofstad menar att många av dem med en mer filosofisk-emotionell begåvning egentligen kunde ha varit mer lämpade som ledare och beslutsfattare, men som samhället är har de svårt att ta sig fram igenom utbildningssystemet (s. 209).

En grupp som jag ser som kanske ännu mer central är ”dem som reagerar mot att ta del i konkurrenskampen, försöka komma in på gymnasium eller yrkesskola, konkurrera om arbete och prestige, inflytande och makt, göra sig gällande, hävda sig i kampen för tillvaron, slå ned de svaga och klättra uppåt, segra över andra för att därigenom bevisa sig vara bättre” (s. 210). Alltså, alla de som visar ovanligt stor hänsyn, de som inte är beredda att köra över andra för att hävda sig själva, marginaliseras oundvikligen i detta samhällssystem. Här har vi verkligen en grupp som borde få mer utrymme, inte mindre. Men eftersom de inte är beredda att vara så hänsynslösa som samhället kräver, blir de sedda som lata och/eller fega. De tar ju inte för sig.

Till dessa lägger Ofstad också de som är emotionellt begåvade men inte förmår uttrycka sig konstnärligt, och därmed lätt blir frustrerade och mår dåligt. Den fjärde gruppen han tar upp är de som behöver tydlig emotionell bekräftelse i form av ömhet och kärlek för att fungera väl. I vårt samhälle utdöms de som alltför känsliga och svaga, och hänvisas till terapi för att kunna fungera ”som alla andra”.

Alla de här grupperna existerar, och i vårt samhälle löper de individer som utgör grupperna en ständig risk att marginaliseras, utnyttjas och kastas bort som värdelösa. Deras självkänsla krossas av samhällets socialdarwinistiska tendenser.

Men, kommer invändningen, är inte det naturligt? Det är ju en naturlig tendens att göra det som krävs för att överleva. Den som av ett eller annat skäl inte förmår göra det bör väl kanske gå under? Hårt, men så fungerar livet.

Det må vara sant att egoism, aggression och destruktivitet är naturliga tendenser hos oss människor. Av det följer dock inte att dessa tendenser är ”bra” – det ständiga misstag som görs av socialdarwinisterna. Det följer heller inte att de är för evigt givna. Något som evolutionsteorin bygger på är just att arters egenskaper förändras med tiden: vad som behövs för överlevnad vid en tidpunkt behövs inte nödvändigtvis vid en annan. Det betyder att ”naturen” eller ”evolutionen” är i obrukbar som normgivare för ett samhälle. Precis som att en regel inte blir etiskt riktig för att den är påbjuden av Gud, utan för att den är etisk riktig i något relevant avseende, kan en regel inte vara etiskt riktig för att den är ”naturlig”, utan bara för att den är etiskt riktig i något relevant avseende. Lika lite som hänvisningar till Gud gör hänvisningar till naturen att vi kommer undan vårt moraliska ansvar.

Darwin skriver mycket om den hårda kampen för överlevnad, om individens drift att överleva. Men han skriver också om individers och gruppers tendenser att visa empati och hänsyn för varandra, det som brukar benämnas ”den altruistiska drivkraften”. Båda dessa instinkter existerar inom oss, men vilken instinkt som får mest utrymme avgörs av omständigheterna. Detta inkluderar det samhälle vi bygger upp och de värderingar som lyfts fram som värdefulla i detta samhälle. Vill vi verkligen ha ett samhällssystem som odlar egoism framför empati, hänsynslöshet framför medkänsla?

Nuförtiden är miljöproblemen de förmodligen viktigaste frågor vi har att hantera. Frågan om föraktet för svaghet och respekten för makt och styrka är relevant i detta sammanhang. Hur länge har vi råd att slösa bort alla de mänskliga talanger som inte passar in i vårt snäva, konkurrenspräglade marknadstänkande? Hur länge har vi råd att hylla den som snor åt sig mest, den som exploaterar störst del av naturresurserna på andras bekostnad, och låta den typen av människor bestämma?

Ofstad talar aldrig om någon annan. Han inkluderar sig själv i det ständiga bruket av ”vi” och ”vårt”. Vi har alla föraktet för svaghet i oss. Vi praktiserar det dagligen, emot varandra, emot oss själva. Det vi kan göra är att vara medvetna om det, och försöka bekämpa det. Eller, som Ofstad själv uttrycker det i slutet av sin bok:

”Vi befinner oss inte idag i nazisternas situation, men vi praktiserar många av deras normer och värderingar. En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte att vi är destruktiva, utan att vi stillatigande accepterar att vi är det.”

Och den avslutningen, och skrivandet av den här texten, får mig att tänka på en annan avslutning. I filmen The Mission (1986) skildras hur några jesuiter försöker skydda några sydamerikanska indianstammar undan portugisisk expansion. I slutändan överges de till och med av sin egen ordenschef, som offrar indianerna i ett försök att rädda Jesuitordens ställning. I filmens slut berättar den portugisiska regeringens representant för ordenschefen att indianerna och deras jesuiter dödats. Ordenschefen våndas över vad som hänt, och Portugals representant försöker lugna honom med orden: ”’Tis the way the world is”. Ordenschefen svarar: ”No, ’tis the way we made it”. Och sedan, till sig själv: ”’tis the way I made it”.

’Tis the way we made it.’Tis the way I made it. I dessa ord finns en lärdom, för den som är villig att se den.

Vad är konsumism bra för?

2011-12-22T10:23:00.003+01:00

Ett av mina påtänkta historieprojekt är att göra en temakurs om konsumismens historiska uppkomst och utveckling. Därför håller jag ett öga öppet efter böcker som kan kasta ljus över detta (jag har redan rätt mycket i Peter Stearns Consumerism in World History, men det är aldrig fel med kompletteringar). När jag upptäckte att Timbro gett ut boken Yppighetens nytta. Konsumtionens viktiga roll i samhället (av Jonas Frycklund, 2007), köpte jag ett exemplar för att undersöka innehållet och argumentationen.

Att Yppighetens nytta är en debattbok är inte förvånande. Jag har rätt dålig erfarenhet av sådana, höger som vänster, men man kan ju alltid försöka i alla fall. Men när jag läste på baksidan blev jag genast fundersam: ”Konsumtionen är inte ett problem som ska lösas, konsumtionen är själva lösningen.”

OK, en tes eller slutsats ska inte förkastas i sig: det är argumenten som måste bedömas. Så, hur resonerar Frycklund i sin bok? Tja, huvuddelen av den handlar inte om konsumism, utan snarare om ”konsumtionskritik”. Ett grundläggande problem i boken är att hans begreppsdefinitioner är skeva. Så här skriver han om begreppet konsumism:

”De som angriper konsumtionssamhället använder ofta begreppet konsumism. Med detta ord vill motståndarna fånga vad de ser som en överdriven fokusering på konsumtion i samhället. Genom ändelse ism vill man visa att konsumtionen blivit en form av ideologi...”

Emot ”konsumism” ställer han begreppet ”yppighet", enligt honom själv ”vad konsumtionssamhället åstadkommit i form av variation, rikedom och överflöd”.

De här begreppsdefinitionerna tycks vara Frycklunds egna. ”Yppigheten” får han själv stå för, men begreppet konsumism hade klart förtjänat en mer seriös behandling. Frycklund avfärdar det dock utan vidare, och ägnar resten av boken åt att prata om ”konsumtionskritiker”. Han skiljer alltså inte på konsumtion och konsumism, utan uppfattar all kritik av konsumism som kritik av konsumtion överhuvudtaget. Denna sammanblandning gör att bokens argumentation inte fungerar. Ett vettigare angreppssätt hade varit att lyfta upp en vedertagen definition. Stearns har en sådan: han definierar konsumism, enkelt uttryckt, som identitetsskapande konsumtion. En sådan, mer precis definition skulle givit hela Frycklunds argumentation större djup och betydelse. Nu blir det istället en sörja av allt.

Frycklund kompletterar sina vaga definitioner med exempel på konsumtionskritik ur historien, för att visa att det inte är någon ny företeelse. När han går tillbaka i tiden gör han dock märkliga sammanblandningar. Att Erik XIV år 1585 förbjöd icke-adliga kvinnor att bära vissa typer av kläder är snarare ett uttryck för dåtidens ståndssamhälle än för modern oro över konsumism. När han går till modernare exempel blir hans resonemang ännu konstigare. Således hävdar han att om man skär ner på köttkonsumtionen så hänvisas man till att äta gröt istället. Det här får mig att fundera över om Frycklund

1) har en kombination av dålig humor OCH dålig tajmning av ”skämten”, eller

2) är en idiot.

Har Frycklund några faktiska argument? Jadå, de dyker upp så småningom. Hans tyngsta invändning emot konsumtionskritikerna är att det de dömer ut som onödig lyx idag kommer att ses som nödvändigt imorgon. Exempel är t ex justerbara vindrutetorkare och mikrovågsugnar.

Det är förvisso sant. Frågan är bara vad det har med saken att göra. Enligt Frycklund är ”nödvändigt” detsamma som vad folk tycker är nödvändigt. Nödvändigheten blir helt subjektiv. Därmed går det alltid att hävda att allt är nödvändigt. Frycklund bortser också helt från den konsumtionskritiska invändningen att det är just denna tendens som är problematisk, att vi tenderar att vänja oss vid ny konsumtion och därmed sluta reflektera över om vi faktiskt behöver den.

När han inte inte är beredd att gå in på de bakomliggande principfrågorna, hemfaller Frycklund till personangrepp. Varför är folk konsumtionskritiska? Jo, för att de är avundsjuka. Wow, tung analys.

Diskussionen om statusjakt tar upp en ganska stor del av boken. Konsumtionskritikerna argumenterar för att en del konsumtion bara handlar om att man ska markera status, man ska känna sig bättre än andra. Frycklund erkänner att en del konsumtion har den funktionen, men hävdar att statusjakt är svårt att stoppa och därför är det lika bra att låta människor hållas med det.

Den här typen av argument – ”det är svårt att stoppa” – är ingen nyhet. Det är en form av naturlighetsargumentet (”det är naturligt, så det är bara låta folk hållas”), och är rätt tveksamt. Det kan användas för att legitimera vad som helst (t ex rasism och sexism). Ett analogt argument är att folk tenderar att mörda varandra, så det är lika bra att låta dem göra det. Snarare än att använda sådana tveksamma argument bör man fundera över om företeelsen är önskvärd eller icke önskvärd. Frycklund spekulerar i att statusjakt kanske bidragit till att utveckla vår intelligens. Rätt vagt, och även om det skulle stämma så är ju den funktionen redan avklarad. Varför fortsätta med något som inte längre fyller en funktion? Eller Frycklund kanske menar att just de som jagar status blir intelligentare än de som inte vill engagera sig i sådant? Att något har varit bra en gång i tiden betyder inte heller att det är bra nu. Historien och evolutionen lär snarare att något som fungerar bra i ett sammanhang kan vara oanvändbart eller rentav skadligt i ett annat sammanhang. Den art eller det samhälle som då inte förmår evolvera går under.

Nå, har Frycklund några argument för att konsumtion idag är bra? Jadå, det har han. Argumenten är 1) att konsumtion bidrar till utveckling, 2) Att utan konsumtion är utveckling inte möjlig, och 3) att vi blir lyckliga av konsumtion.

Det första argumentet, att konsumtion bidrar till utveckling, är egentligen otydligt formulerat (med avsikt?). Frycklund menar rimligen någon av dessa saker:

a) All konsumtion bidrar till utveckling.

b) Det finns konsumtion som bidrar till utveckling.

Det första påståendet är rätt tveksamt, medan det andra är rimligt. Problemet med det andra påståendet är att det inte är något argument emot konsumtionskritikerna. Konsumtionskritikerna menar att vi måste minska vår konsumtion, inte helt upphöra med den. Just därför gäller det att fundera över vilken konsumtion som faktiskt är nödvändig, och vilken vi kan (och därför bör) vara utan. Att utveckling med nödvändighet skulle vara något bra kan också diskuteras.

Det andra argumentet, att utveckling är omöjligt utan konsumtion är märkligt. Det logiska är att konsumtion av en viss produkt rimligen hjälper till att utveckla den produkten, men Frycklund hävdar att om vi inte konsumerade skulle vi inte ha någon utveckling, och då skulle homosexuella vara förtryckta. Alldeles bortsett från att det är svårt att se denna koppling överhuvudtaget så stämmer det inte med historisk evidens. Allt vi vet om människans förhistoria tyder på att homosexualitet inte var förtryckt på något sätt då. Förtryck av homosexualitet uppkom med tiden i vissa organiserade samhällen, alltså som en följd av utveckling. Om vi verkligen ska acceptera Frycklunds argumentation så blir den kontraproduktiv: utveckling leder till förtryck av homosexuella. Det rimliga är att förkasta ett så grovt förenklat sätt att resonera.

Återstår då lyckan. Frycklund hänvisar till den lyckoforskning som är gjord och förkastar dess resultat utan någon egentlig diskussion annat än att de är ”skakiga”. Sedan går han in och argumenterar för att arbete är oerhört viktigt för människans lycka. Visst, det konstaterade ju Marx, och Frycklund tycks här ha accepterat Marx helt och hållet: ett meningsfullt arbete (obs kvalifikationen) gör oss lyckliga. Det är dock oklart hur Frycklund anser att detta hänger ihop med konsumtion. Menar han att arbetet är ett medel, och konsumtionen är målet? Det framgår inte riktigt, de argument han har är just att arbete är viktigt för lycka. Sedan konstaterar han att de som har ett arbete konsumerar mer än de som inte har ett arbete (surprise). Att det skulle medföra att det är konsumtionen som är lyckobringande är inte på något sätt givet. Snarare är det väl det som Frycklund själv anger, att ”ett jobb för de flesta människor är den huvudsakliga chansen för dem att utöva sina förmågor, att åstadkomma någonting – att arbeta tillsammans med andra är deras huvudsakliga väg till personlig utveckling.”

Så, sammanfattningsvis? Argumentationen håller inte. Boken är dålig. Använd tiden på något vettigare istället.

Ihåligt

2011-11-03T11:26:00.004+01:00

USA känns ihåligt. Det är det enda ord som passar. Det är en massa glitter och glamour, och allt är stort och pampigt, designat att imponera. Men under allt det där, i kanten av synfältet, syns sprickorna. De tjusiga husfasaderna visar sig rätt risiga. De breda vägarna är rätt dåligt underhållna. Bilarna har repor och bucklor. På gatorna finns många utslagna människor. Och så många som kämpar för att klara sig.

Det känns som en civilisation i förfall men som vägrar inse sitt förfall.

Jag tänker romerska imperiet. Jag jämför också med Kina, det land jag besökt som mest påminner om USA. Men i Kina finns mer djup, och dessutom är Kina liksom i andra änden av utvecklingskurvan: där är det också stora klasskillnader och misär, men andan känns mer optimistisk, mer framåtsträvande, mer öppet.

Det finns mycket skönhet i det här landets natur och kultur, och det finns många vänliga människor här. Men helheten blir ändå ihålig. Någonting saknas. Om det gått förlorat eller aldrig har funnits vet jag inte.

Den amerikanska drömmen

2011-10-31T09:57:00.002+01:00

Den amerikanska drömmen

är fylld av hål

som en hårt maläten tshirt

en del drömmare

har fallit genom hålen

och vaknat

i verkligheten

I beatförfattarnas fotspår

2011-10-31T04:47:00.006+01:00

Transamerica building

Beatmuseet

Lombard street

Panorama med Alcatraz

Första riktiga dagen i San Francisco är en söndag. Vi äter en onödigt dyr hotellfrukost och ger oss sedan ut på en stadspromenad. Första målet är den berömt kurviga Lombard street, som vi bor i närheten av. Innan vi når dit hejdas vi av utsikterna från stadens kullar, och en vy över havet, inklusive alcatraz och en första glimt av Golden Gate-bron.

Själva Lombard St var en fin serpentinväg, dock utan någon störe dramatik. Jag blev mer inspirerad av att följa Columbus avenue till the Beat museum och City Lights bookstore. Här fick jag möjlighet att botanisera i (ibland väl navelskådande) amerikanska souvenirer från beat-eran, och så förstås en massa böcker. Muahahaha!

Ännu intressantare var besöket på San Francisco Museum of Modern Art (SFMOMA), ett modernt och väl genomtänkt museum. Utställningarna var av varierande kvalitet, men museishoppen var fantastisk! Där fanns t o m föremål som Joe blev intresserad av.

Vi vandrade vidare på stan fram till tretiden innan i gick hem till hotellet. Imorgon blir det Alcatraz, så vi måste komma upp i tid!

If you're going to San Francisco...

2011-10-30T09:48:00.005+01:00

en gränd vid hotellet

hotellrummet

the BART

Joe vid flygplatsen

Vi kom fram. Det kändes som en evighet, att tillbringar nästan ett dygn på resande fot. Det hjälptes inte av att KLMs transatlantisk flyg inte precis var generöst tilltaget vad gäller benutrymmet. Johan är förkyld och har öroninflammation, så han hade särskilt jobbigt vid start och landning. Själv tyckte jag att det var extra obehagligt att flyga över Atlanten. Jag har flugit långt förut - till Japan och Kina - men att bara ha vatten under sig kändes läskigare.

Väl framme blev vi faktiskt insläppta utan problem. Jag fruktade att vi skulle ha ogiltiga biljetter (som vanligt), eller att vi skulle ha fyllt i någon blankett fel /som vanligt) eller att passkontrollens tjänstemän skulle avsky mig så intensivt att de inte vill släppa in mig i landet (som vanligt). Men jag hade fel (som vanligt).

Färden från flygplatsen in till stan gjorde vi med BART (Bay Area Rail Transport) som gjorde ett distinkt 70-talsintryck med sin rymdfarkostliknande design och sunkiga heltäckningsmatta. Själva staden ser fin ut, men vi var båda för trötta för att göra mycket mer än att gå och sova. Förhoppningsvis är vi snart utvilade oxh redo för en första upptäcktsfärd.

Vux 12: reform eller reaktion?

2011-10-16T13:05:00.003+02:00

I onsdags, alltså den 12:e, var jag på Skolverkets konferens om Vux 12. Som så många konferenser var denna en rätt så meningslös exercis. Det som gicks igenom av Skolverkets representanter motsvarades av de publikationer som de hänvisade till. Jag, som läst dem innan, fick därmed inte ut så mycket matnyttigt av konferensen. OK, OK, två länkar till publikationer jag inte hade läst. Men skulle det inte ha varit effektivare att bara maila ut dem?

En del annan information kom dock fram. En av de stora frågetecknen för framtidens vuxenutbildning är möjligheten till extra stöd för de elever som har behov av sådant. I den nya skollagen finns ett helt kapitel om "elevers rätt till kunskap", som noggrant specificerar att alla elever har rätt till kunskap, och att det är skolans uppdrag att hjälpa eleverna till den kunskapen med alla medel som går att använda. Ett jättebra kapitel i skollagen alltså! Fast det är klart, sedan finns paragrafen som talar om att hela det kapitlet inte gäller för vuxenutbildningen.

Ja, du läste rätt. Alla elever har rätt till kunskap. Fast inte elever inom vuxenutbildningen.

Det här är särskilt knepigt då de som i allt högre grad läser inom vuxenutbildningen är just elever med behov av någon form av särskilt stöd. (Personligen gillar jag inte indelningen av människor i "normala" och "i behov av stöd", utan hävdar bestämt att vi alla är i behov av stöd inom olika områden - men vissa sådana områden är så kritiska inom skolan att de uppmärksammas särskilt mycket.) Let’s face it, det finns oftast en anledning till att någon inte klarar skolan. Dessa elever kan dock få revansch inom vuxenutbildningen, och visa hur fantastiskt duktiga de faktiskt är. Men det kräver att vuxenutbildningen kan bemöta och hantera dem rätt.

Eftersom man fick möjlighet att ställa frågor i förväg frågade jag just om vad denna lilla men ack så kritiska paragraf får för betydelse för stödverksamhet inom vux. Det märktes att jag inte var den enda, för Skolverkets representanter gjorde sitt bästa för att framställa hela saken i så god dager som möjligt: ”Det är individen som står i centrum i den nya vuxenutbildningen. Rätt till stöd finns i gymnasieskolan, men vux ska utgå från individens behov”, som talaren så elegant uttryckte det och tycktes mena att med individualisering behövs inga lagparagrafer som stöd.

Naturligtvis följdes detta av en fråga om hur skolorna ska få resurser för att kunna möta individens behov. Svaret blev att det är en kommunal fråga. Varje kommun får lösa det.

Det som gör mig arg med detta är egentligen inte vad de säger. Vad de säger är illa nog: att vuxskolorna inte kommer att få några medel för att möta individens behov. Om det finns en lag om rätt till kunskap så måste extra resurser skjutas till, annars är det ett lagbrott. Men så är det alltså inte inom vux.

Men det som riktigt retar mig är att Skolverket inte vill stå för det. OK, det är i slutändan inte de som fattat beslutet, utan riksdagen. Men icke desto mindre framstår det som djupt oärligt att linda in detta i löst prat om att ”möta individens behov”, utan att ha något som faktiskt möjliggör för skolorna att realisera det. Om de hade varit raka och sagt ”Ledsen, vux är inte prioriterat. Ni får klara er med det ni har” hade jag fortfarande varit emot beslutet, men jag hade i alla fall kunnat respektera dem för att stå för sin politiska ideologi.

Det läskiga med detta är att det innebär en allvarlig svaghet i hela den nya gymnasieskolan. De nya gymnasieprogrammen är indelade i två huvudkategorier: studieförberedande och yrkesförberedande. De studieförberedande ger kompetens att läsa på universitet/högskola, medan yrkesförberedande inte gör det. Med denna uppdelning finns både fördelar och nackdelar. En av de allvarligaste nackdelarna är att det riskerar att skapa en djup kunskapsklyfta, där de som läser mot yrkesförberedande hamnar inte får tillgång till vital kunskap son behövs om de i framtiden vill ändra bana och kunna läsa på universitet.

Det är här vuxenutbildningen kommer in: elever som läser yrkesförberedande kurser har laglig rätt att läsa in studieförberedande kompetens. Mycket bra! Fast just det – på vux gäller inte rätt till kunskap, så det blir mycket mycket svårare för dem att faktiskt klara det.

Så alla elever som blir skoltrötta, alla som inte passar in i skolans fyrkantiga mall för hur man ”ska” vara, alla som har unika egenskaper som gör att de klassas som ”problem”, alla som råkar utsättas för någon lärares negativa godtycke: bered er på att inte få någon hjälp. I det nya skolsystemet gäller inte principen om rätt till stöd för de som inte valt exakt rätt när de är femton, eller för de som får någon form av problem på vägen.

Så upprätthålls och utökas klyftorna som en logisk konsekvens av skollagens utformning.

Den svenska vapenexporten

2011-08-05T16:52:00.004+02:00

Ihopskrivet för min kommande kurs i Sveriges moderna historia....

Den här texten handlar om den svenska vapenexporten i modern tid. I framställningen kommer jag lägga fram information om hur Sveriges export av krigsmateriel se ut, och hur den har utformats under 1900-talet. Syftet med texten är att problematisera vapenexporten och ge en grund för diskussion av fenomenet.

Varför vapenexport?

Den moderna svenska vapenindustrin började byggas upp redan under mellankrigstiden, då den svenska regeringen ville försäkra sig om att Sverige skulle vara förberett om ett nytt storkrig bröt ut. Det fanns en klar tanke om att ett starkt försvar skulle möjliggöra för Sverige att upprätthålla sin politiska självständighet. För att förvaret inte skulle vara ekonomiskt beroende av främmande länder behövdes också en inhemsk svensk vapenindustri.

Vapenindustrin skulle kunna vara statlig eller privat. En statlig vapenindustri skulle inte behöva gå med vinst, och skulle därmed tänkbart kunna producera enbart för det svenska försvarets behov. Men staten valde att istället använda kontrakt med privata företag. Anledningen var att vapenexport ansågs vara nödvändigt för att se till att den svenska vapenindustrin hängde med i den tekniska utvecklingen. Eftersom Sverige drev en utrikespolitik som gick ut på nedrustning och avspänning fruktade regeringen att export av statligt producerade vapen skulle skada Sveriges internationella anseende.

När andra världskriget var över gällde dessa förhållanden fortfarande: Sverige behövde en vapenindustri för att landets officiella neutralitet skulle vara trovärdig, och denna industri behövde exportera vapen för att kunna överleva.

Ett antal företag blev de dominerande producenterna av krigsmateriel. Inom flygindustri var Saab-Scania, Volvo och Ericsson de totalt dominerande, med över 80% av produktionen mellan sig. Vad beträffar övrig krigsmateriel var de viktigaste företagen Bofors, FFV och ASEA, med Bofors som den dominerande producenten.

Reglering av exporten

Sedan 1930-talet har den svenska staten reglerat vapenexporten. Den som producerar eller säljer krigsmateriel i Sverige måste ha en licens. Denna licens tillhandahålls numera av Inspektionen för Strategiska Produkter, ISP. Deras verksamhet styrs av riksdagens riktlinjer för export av försvarsmateriel. I de riktlinjer som gäller för närvarande (2011) finns ett principiellt tillstånd för export till länderna i Norden samt till alla alliansfria länder i Europa. Detta är en gammal princip, som har gällt sedan den moderna vapenexporten kom igång. I de nuvarande riktlinjerna anges att detta principiella tillstånd med tiden kommer att utvidgas till att omfatta alla EU-länder.

Riktlinjerna innehåller också två centrala kriterier som begränsar exporten. Det första är att försvarsmateriel inte bör exporteras till länder ” där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”. Det andra är att exporttillstånd inte bör beviljas till stater ”som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.”

Vapenexporten i praktiken

Under den första tiden efter 1945 tycks den svenska exportpolitiken ha varit mycket liberal. Till exempel exporterades vapen till både Israel och Egypten fram till 1954 samt till de av inbördeskrig drabbade Colombia och Indonesien. Dessutom sålde Sverige krigsmateriel till Storbritannien, Frankrike och USA.

Under 1960-talet skärptes regleringen. När uppror mot den portugisiska kolonialregimen utbröt i Angola 1961 tilläts inte Portugal köpa svenska vapen, och exporten till USA avbröts nästan helt 1966 på grund av Vietnamkriget. Samtidigt fortsatte dock försäljningen till Storbritannien, Pakistan och Indien, trots deras inblandning i olika krig. 1968 blev det omfattande debatt om huruvida det var lämpligt att sälja krigsmateriel till diktaturer i Latinamerika. Detta ledde fram till en skärpning av bestämmelserna i 1971 års riktlinjer.

Trots detta fortsatte en liberal exportpolitik under 1970-talet. Vapenexport fortsatte till Pakistan och Indonesien, och påbörjades till Iran, Argentina, Brasilien, Peru, Ghana och Nigeria. Efter ytterligare skärpning av riktlinjerna 1981 fortsatte exporten att öka och vidgas, och Burma blev en exportdestination 1982.

Hur kan det komma sig att exporten ökade, trots de allt mer restriktiva riktlinjerna? Det uppenbara svaret tycks vara att det inte är riktlinjerna som styr exporten, utan andra hänsyn som arbetsmarknadspolitik, ekonomi och det rådande politiska läget.

1984 utbröt den så kallade Boforsaffären. Företaget Bofors åtalades för att ha smugglat vapen till Dubai och Bahrain, som de inte hade tillstånd att sälja till. Åtalet slutade med att tre av Bofors direktörer dömdes till villkorlig dom för varusmuggling.

Bofors åtalades också för att ha mutat beslutsfattare i Indien för att få ett viktigt kontrakt. Det åtalet lades dock ned i brist på bevis. Debatten som följde på de uppmärksammade åtalen var förmodligen en viktig faktor i 1980-talets förhållandevis restriktiva exportpolitik. När Bofors och andra leverantörer ville få licens för att sälja till fler länder. Det enda nya land som tillkom i exportstatistiken fram till 1991 var Nepal.

Den borgerliga regering som tillträdde 1991 ändrade på dessa restriktioner, delvis under intryck av den förändrade geopolitiska situation som följde på Sovjetunionens fall. 1993 gavs tillåtelse att exportera till Sydkorea, Thailand, Bahrain, Kuwait, Oman, Belize, Colombia, Botswana, Brunei, Turkiet, Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten.

Under de senaste 20 åren har vapenexporten fortsatt att öka och vidgas. År 2004 var Sverige värdens elfte största vapenexportör. År 2008, efter en nära femtioprocentig ökning av exporten, hamnade Sverige på åttonde plats.

Länder som Sverige för närvarande (2011) inte säljer krigsmateriel till är de länder som FN har belagt med riktade sanktioner. De är Iran, Nordkorea, Burma (Myanmar), Liberia och Somalia.

10 största exportdestinationerna 2005-2010 (mnkr)
	Land	Summa
1	Nederländerna	9144
2	Sydafrika	9130
3	Pakistan	5501
4	USA	5279
5	Finland	4251
6	Danmark	3774
7	Tyskland	3118
8	Indien	2991
9	Frankrike	2973
10	Singapore	2953
	Totalt	49114

Andra länder, som funnits med på tio-i-topplistan något av åren 2008-2010: Grekland, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, Thailand.

Länder som vi exporterade till 2010, men som inte hamnat på tio-i-topplistan: Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Brunei, Brasilien, Bahrain, Oman, Chile, Algeriet, Argentina, Ecuador, Egypten, Island, Jordanien, Kroatien, Kuwait, Malaysia, Mexico, Tunisien, Turkiet.

Konsekvenser av svensk vapenexport

Vad har vapenexporten för konsekvenser? Den frågan är ganska komplex, och ett försök till svar kräver hänsyn till både svenska och internationella förhållanden.

Själva premissen för exporten, att den behövs för att svensk försvarsindustri ska fungera och därmed att ett trovärdigt svenskt försvar ska finnas, är svår att bedöma. Det är rimligt att den svenska försvarsindustrin skulle få problem med lönsamheten om de bara producerar för det svenska försvaret. Å ena sidan är marknaden då väldigt begränsad, och å andra sidan är kostnaderna för moderna vapensystem som stridsvagnar och attackhelikoptrar så dyra att utveckla att det är svårt för ett svenskt företag att göra det.

Det leder dock över till den andra delen av resonemanget: behövs en svensk försvarsindustri för ett trovärdigt svenskt försvar? Den delen av resonemanget måste ses i ljuset av att den svenska armén numera är utrustad med inköpt material, nämligen tyska Leopard 2-stridsvagnar, som inköptes på 1990-talet och fick den svenska beteckningen Stridsvagn 122. Slutsatsen torde bli att Sverige antingen inte har behov av en försvarsindustri för ett trovärdigt försvar, eller så har vi inte ett trovärdigt försvar sedan införskaffandet av de tyska stridsvagnarna. Även om man vill hålla fast vid att det ska finnas en inhemsk svensk vapenindustri kan man tänka sig att den kan ägna en del av verksamheten åt produktion av krigsmateriel (som då inte exporteras), medan produktionen av civil materiel får stå för de betydande vinsterna.

En annan aspekt är att försvarsindustrin är viktig för svensk ekonomi och ger arbetstillfällen. Detta är ett argument som brukas av svenska politiker när de verkar för att sälja svenska vapen till andra länder. I början av 200-talet var statsminister Göran Persson (s) en av dem som försökte förmå Thailand att köpa in den svenska stridsplanet Jas Gripen. Persson motiverade det, enligt Rolf Lindahl, med att: ” en affä̈r skulle kunna minska den ekonomiska bördan för det svenska fö̈rsvaret och få till stånd ett ökat handelsutbyte med Sydostasien”. När affären slutligen gick igenom 2007 kommenterade utrikesminister Carl Bildt (m) det på följande vis:

Låt mig till att börja med säga att vi ska känna en viss stolthet över att ett svenskt system har hävdat sig när amerikanare och ryssar har försoökt sälja det bästa som de har, sade Bildt till Aktuellt samma dag. I ett särskilt uttalande konstaterade också Carl Bildt att beskedet självfallet också är “välkommet för sysselsättning och ekonomi i Sverige”.

Att vapenexporten är viktig för Sveriges ekonomi och sysselsättning verkar stämma. År 2004 exporterade Sverige vapen till ett värde av 7,2 miljarder kronor. Den totala exporten det året var 63,7 miljarder kronor, vilket innebär att vapenexporten är cirka 11% av helheten.

Vapenexportens värde för Sverige måste dock ställas mot de konsekvenser den får på övriga världen. Genom sin omfattande export av krigsmateriel bidrar Sverige till andra staters satsning på försvaret. Särskilt oroväckande är det för länder med omfattande fattigdom, som Indien och Pakistan. En FN-utredning från 2004 framhåller att nedrustning och utveckling är åtskilda men ömsesidigt förstärkande processer. Det betyder att nedrustning kan främja stabilitet och social utveckling. Omvänt kan upprustning motverka dessa, då pengar läggs på krigsmateriel istället för på utvecklingsmål. Skillnaden mellan rika och fattiga länder är också slående: medan rika länder i genomsnitt lägger tre gånger så mycket pengar på hälsovård som på försvar, lägger låginkomstländer mer på försvar än på hälsovård.

Kritiker av vapenexporten påpekar fler problem. Ett är att vapenhandeln är en drivkraft bakom kapprustningar, som ökar risken för konflikter mellan länder. Dessutom ingår vapenkontrakt ofta i en större överenskommelse där köparen får säljarens hjälp att bygga upp en egen krigsindustri och licensproducera krigsmateriel, vilket ökar den totala satsningen på krigsmateriel.

Det är också tydligt att svensk krigsmaterielexport inte följer riksdagens riktlinjer. Här följer ett antal konflikter där Sverige har sålt krigsmateriel till åtminstone någon inblandad sida:

· Indonesiens invasion och ockupation av Östtimor, 1975-1999: Sverige sålde vapen till Indonesien mellan 1978 och 1986.

· Nordirland, 1969-1998: Sverige sålde vapen till Storbritannien från 1970 och framåt.

· Iran-Irak, 1980-1988: Sverige hade sålt vapen till Iran 1976-78, och när kriget brutit ut såldes ammunition och sprängmedel för minor till Irak.

· Falklandskriget 1982: Sverige hade sålt vapen till Argentina 1974-79, och fortsatte sälja vapen till Storbritannien under kriget.

· Inre strider i Peru, 1980-nu: Sverige sålde krigsmateriel till den peruanska regeringen 1983 och 1985.

· USA, i flera konflikter: Sedan Vietnamkrigets slut 1973 har Sverige återupptagit sin försäljning av krigsmateriel till USA.

· Indien – Pakistan, 1984-nu: I den ständigt pågående konflikten mellan Indien och Pakistan säljer Sverige vapen till båda sidor. 2007 infördes ett stopp på nya vapenkontrakt med Pakistan, men redan upprättade avtal fullföljdes och fortsätter att fullföljas.

· Jugoslavienkriget, 1991-95: Jugoslavien var en av Sveriges största kunder under 1980-talet, och när staten föll sönder 1991 använde de krigförande styrkorna sina svenskproducerade vapen.

Avslutande reflektioner

Den svenska vapenindustrin och vapenexporten tillkom i en tid när dessa faktorer bedömdes som nödvändiga för ett trovärdigt svenskt försvar. Under Kalla kriget blev vapenindustrin ett stöd för den officiella svenska neutralitetslinjen- Omvänt användes tanken om svensk neutralitet som ett argument för att Sverige behövde en stark vapenindustri och därmed en vapenexport.

Idag vet vi att Sverige i hemlighet samarbetade med NATO under Kalla kriget, vilket undergräver neutralitetsargumentet. Redan i slutet av Kalla kriget var det också uppenbart att svensk försvarsindustri inte klarade av att producera allt som behövs för en modern försvarsmakt. Den logiska följden blev inköpet av tyska stridsvagnar på 1990-talet. Men den svenska försvarsindustrin och dess export av krigsmateriel fortsatte att finnas. Skälen till deras fortsatta existens torde snarast vara ekonomiska och sysselsättningspolitiska.

De riktlinjer som riksdagen angivit för vapenexport följs inte och har egentligen aldrig följts.

Tre uppenbara alternativ finns för den svenska försvarsindustrin:

1) Den fortsätter som den gjort hittills. För att uppnå detta behövs ingenting göras, eftersom det är det rådande läget.

2) Försvarsindustrin finns kvar, men exporten begränsas (t ex på så sätt att riktlinjerna efterlevs) eller elimineras helt. Detta skulle skada de aktuella företagens vinster, och det är osäkert om de skulle kunna förbli lönsamma. Om företagen hotas av detta kanske de också väljer att flytta utomlands. Statligt stöd kanske i viss mån skulle kunna avhjälpa detta.

3) Försvarsindustrin läggs ner helt. Sverige förlitar sig på inköp från utländska producenter. En betydande exportinkomst försvinner och många arbetstillfällen går förlorade.

Referenser

”Sweden” av Per Holmström och Ulf Olsson i Nicole Ball och Milton Leitenberg (red), The Structure of the Defense Industry. An International Survey (St. Martin’s Press, New York 1983, s. 140-180)

Rolf Lindahl, ”Rusta för Fred. Morgondagens riktlinjer för vapenexport” (PAX Förlag Sverige, Stockholm 2005)

Rolf Lindahl, ”Politik för global vapenutveckling. Militär upprustning eller mänsklig utveckling?” (Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen januari 2009)

Henrik Westander, ”Vapenexport – svenskt stål biter” (SÄK-häfte nr 2 1995, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen)

Inspektionen för strategiska produkter, ”Regeringens riktlinjer” (http://www.isp.se/sa/node.asp?node=418) hämtat 2011-08-03

Lag (1992: 1300) om krigsmateriel (http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1992:1300), hämtad 2011-08-03

Europeiska rådets gemensamma ståndpunkt om krigsmaterielexport (http://www.isp.se/documents/Regelverk/FM/2008_944_gusp.pdf), hämtad 2011-08-03

ISP:s Verksamhet & årsredovisning 2010 (http://www.isp.se/documents/Publikationer/VAR/ISP_VAR2010_webb.pdf), hämtad 2011-08-03

Statistiska Centralbyrån, Utrikeshandel, export och import av varor januari 2004 (http://www.scb.se/statistik/HA/HA0201/2004M04/HA0201_2004M04_SM_HA22SM0404.pdf), hämtad 2011-08-03

Filmer från Kina 2

2011-07-11T15:23:00.003+02:00

Tågresan till Kunming 1

Tågresan till Kunming 2

i Lijiang

Filmer från Kina 1

2011-07-09T13:39:00.004+02:00

Regn i Hong Kong

Hong Kong

Jag och Roger i Guangzhou

Hemvägar

2011-07-08T19:53:00.000+02:00

Jag är på väg hem. Jag sitter på flygplanet från Beijing till Stockholm. Om cirka sju timmar kommer jag vara tillbaka i Sverige. Eller kommer jag det?

I ett avseende är det en dum fråga. Naturligtvis kommer jag vara tillbaka i Sverige (om inte planet kraschar), i det avseendet att den fysiska varelse som skriver detta kommer att vara identisk med den fysiska varelse som kliver av planet. Men är denna fysiska varelse jag?

Korkad fråga igen kanske. Såklart det är jag. Vem skulle det annars vara? Tja, kanske ett annat jag?

Min poäng är denna: vem jag är förändras ständigt (i markant skillnad mot vad jag är – den fysisk/biologiska aspekten). Min identitet påverkas av en kombination av yttre stimuli (upplevelser) och inre stimuli (tankar, reaktioner, associationer). I denna ständiga ström av stimuli konstitueras mitt jag, min identitet, på nya sätt i varje given situation. Jag är inte en. Jag är många, och ständigt stadd i förändringar.

Förvisso, kan du invända, men finns där ändå inte en fast kärna, något som knyter samman dessa olika identiteter? Det uppenbara svaret på det är att det är kroppen som sammanbinder de olika identiteterna. Men återigen: min kropp är inte mitt jag, lika lite som ett antal personer i ett hus är huset; de bara är i huset. Kanske är huset en nödvändig grund för deras existens, men de är likväl något annat än huset.

Nå, men finns där inte något annat, ett gemensamt medvetande som har olika aspekter? Hålls inte de olika identiteterna samman av gemensamma minnen? Minnen som existerar i ett slags övergripande medvetande. De olika identiteterna blir då egentligen olika aspekter av ett och samma medvetande. Det verkar vara olika identiteter, olika jag, men är egentligen ett och samma.

ja, kanske. Det är möjligt. Men det enda belägget för att det skulle vara så är vanans makt: jag har blivit inpräntad med föreställningen att jag är ett jag, en person, inte flera. Men det är, tror jag, främst för att det är praktiskt att kunna använda ”jag”. Rent empiriskt verkar det snarare vara så att jag är olika personer i olika sammanhang och situationer. Jag är en viss person på jobbet, men en annan person när jag träffar mina föräldrar, åter en annan när jag träffar mina vänner. Jag är till och med olika personer med olika vänner, olika personer med olika klasser, olika personer vid olika tider på dagen. Ibland är det en modig person som tar över och får saker att hända. Vanligare är att en feg och lismande figur är den dominerande.

Dessa personer delar visserligen minnen, men det är tveksamt om de verkligen delar alla minnen. När den modiga personen är aktiv så delar han vissa minnen med en del andra av personerna. När den fega personen dominerar är det dock lika klart att han delar vissa andra minnen med en del andra av personerna. Det är rimligen en gemensam minnesbank som minnena hämtas ifrån, men detta är inte mer mitt fasta ”jag” än min kropp är det. Det är en ramverk, en händelsehorisont. De delade minnena betyder inget särskilt annat än att olika personer kan ha gemensamma minnen för att de har upplevt saker tillsammans – eller bara samtidigt.

Nej, de olika personerna i mig är snarare som sandformationer på en strand. Strandsvallet ger upphov till vissa formationer, men löser upp andra. Successivt byts en eller annan formation ut mot en ny. Vissa formationer är mer beständiga, de består av djupa fåror i sanden. Men med tiden jämnas även de ut och försvinner, och ersätts av andra.

Hur lång tid krävs för att vissa personer i mig ska försvinna, för att nya ska uppstå? Hur många upplevelser krävs för att en identitet ska upplösas och en annan bildas? Jag vet inte, jag kan inte svara på det. Men möjligheten finns att det inte är jag som kommer hem, inte den jag du känner.

Du kanske inte märker det direkt, för till det yttre är jag mig lik, och ytan är så fundamental för vår personuppfattning att vi måste formulera klyschor om att det egentligen är insidan som räknas. I alla fall, till en början märker du alltså inget. Jag ser likadan ut, talar likadant, reagerar i stort sett likadant som tidigare. Men så märker du av det, lite åt gången. Små diskrepanser i mitt beteende. Jag ler på ett lite annat sätt. Just det där skämtet som jag tyckte var roligt tidigare får mig nu knappt att dra på munnen. Jag kliar mig inte på näsan på samma sätt. Tecknen är små, men med tiden ackumuleras de till en summa som gör att det står klart utom allt tvivel: jag är inte längre den du kände, om jag någonsin var det. Jag är en annan, och den jag du kände är bortsvept med tidens obönhörliga ström.

Kanske är det inte jag som kommer hem. Och när jag träffar dig nästa gång, kanske det inte är du.

Åtta bra saker att ha med på Kinaresan

2011-07-07T15:06:00.004+02:00

Inte i någon särskild ordning:

1) Plecos iPhoneapp. Grunden är en engelsk-mandarin-engelsk dictionary. När kineserna inte förstår vad jag försöker säga slår jag bara upp ordet i pleco och visar den kinesiska texten för dem. Och när de försöker berätta något men inte kan så kan de låna iphonen och skriva det på kinesiska, och jag får översättningen till engelska. Detta har överbryggat otaliga språkklyftor.

Pleco innehåller också en skannfunktion som gör att jag kan skanna kinesiska tecken och få dem översatta. Jag har inte använt den många gånger, men den har hjälpt till i några fall. Tack för detta tips Daniel!

2) Litet hushållsapotek. Du vet, för när magen pajar eller du plötsligt drabbas av influensa....

3) ITC for Train - grym app för att kolla tågtider i Kina. Tack igen Daniel!

4) iStart Chinese - utmärkt app för att komma igång med lite kinesiska. 3 x tack till Daniel!

5) Lonely Planets Kinabok. Oumbärlig, trots vissa fel och oklara kartor.

6) From Yao to Mao: 5000 years of Chinese History av Kenneth Hammond. Utmärkt föreläsningsserie att ha i mp3-spelaren under tågresor och andra väntetider.

7) Power over People av Dennis Dalton. Den bästa föreläsningsserien på mp3, att lyssna på igen och igen, även efter att Kinaresan tagit slut.

8) Filosofiska rummets podcasts. En nätt litet urval kompletterar lyssningsutbudet perfekt. Tack Ausrine!

Sjukdom och stora områden

2011-07-07T14:38:00.007+02:00

Smittskydd Asian style!

Vad kan man göra med ett kollapsande imperiums statskassa? Bygga en marmorbåt kanske?

Sommarpalatset

Förbjudna staden

De senaste dagarna har varit sådär, främst för att jag hastigt och lustigt blev sjuk. Det är någon slags influensa - feber, frossa, trötthet och rejält ont i halsen. Det har förstås begränsat min förmåga att företa mig aktiviteter.

Innan sjukdomen bröt ut hann jag med att besöka den Förbjudna staden, som är imponerande, om än främst med sin storlek. Jag var inte enormt imponerad av palatsen och tronerna. Det påminde en del om Topkapı i Istanbul, med den skillnaden att Topkapı kändes lite mer innehållsrikt. Kanske beror det på att jag var där först. Om man först besöker Förbjudna staden och sedan Topkapı kanske intrycket blir det motsatta.

Eftersom jag är så envis ville jag inte ge upp mina aktiviteter, trots att jag blivit sjuk. Så jag tog en förmiddag och besökte det mycket natursköna Sommarpalatset, där bl a änkekejsarinnan Cixis Marmorbåt ligger. Det var fint och intressant, men jag orkade inte så mycket utan tvingades återvända till hotellet, där jag mer eller mindre kollapsade av utmattning och sov i något mer än ett halvt dygn.

Den vilan gjorde att jag återhämtade mig något, men jag har ändå tagit det lugnt idag och ägnat mig mest åt shopping. Jag har fått tag på det mesta jag ville ha, utom extra glasögon. De där optikerbutikerna lyser med sin frånvaro.

Slitna trappsteg

2011-07-05T13:10:00.002+02:00

Slitna trappsteg

Nästan helt blanka nu

Så många fötter

Har trampat ner

Ett par till

Kan du klara

Bara ett par till?

Tomma rum

2011-07-05T12:26:00.003+02:00

Tomma rum

har inget värde

annat än luften som fyller dem

Tomma människor

har inte ens luften

som ger dem värde

inuti finns ett vakuum

som inte skapar annat

än tomma rum

utan värde

annat än luften som fyller dem

Till den stora muren

2011-07-04T13:55:00.004+02:00

Du kanske är åttatusen kilometer lång

åtta meter hög och fem meter bred

med dubbla krenelleringar där det behövs

för att hålla borta fiender

som anfaller från två håll

men du är ingenting

Du kanske överblickar vildmarken

sitter grensle över bergen

dominerar landskapet runtomkring

men du är ingenting

Du kanske har kostat miljoner livet

när du byggdes

kanske har du skonat otaliga miljoner

undan härjningar

ändå har du brutits, knäckts

erövrats, övermannats

dominerats från ett håll eller båda

Nu är du restaurerad

ett turistobjekt

utan betydelse

utan tyngd

all din styrka ligger i det förflutna

Mur, du är

ingenting

mot muren i mig

Den stora murens skugga

2011-07-04T13:36:00.004+02:00

På den stora muren

Mmm, fiskgryta!

Idag har jag besökt den stora muren vid Mutianyu. Det var en guidad tur som också stannade vid de djupt intetsägande Mingkejsargravarna, men sedan fick jag i alla fall besöka muren, och det var värt besväret.

Väl tillbaka i Beijing lyckades jag spåra upp en fiskgryta som faktiskt hade spår av sichuanpeppar i sig. Lycka! Men fisken var kokad med ben och allt, så det blev en del benjakt. Sedan var grytan alldeles för stor för mig ensam. Man ska helt enkelt vara flera tillsammans när man äter mat i Kina.

Nå, istället för mer pladder från min sida erbjuder jag istället min översättning av poeten Li Bais (701-762) dikt "Vid den stora muren":

Med hösten kom barbarerna

Huset Hans armé marscherade ut

Generalen har delat ut tigersigillen

och den Vita Drakens höjd är nu

de tappras läger

Vildmarkens måne

Följer sin bana

och ökenfrosten blommar på hans svärd

Han har inte ens kommit till den här sidan av Juvelporten än

Men sucka inte så djupt, hustru!

Han rider på sin vita springare vid Guldfortet

Hon vandrar i drömmar i ökenmolnen och sanden

Det är en sorgens årstid som hon knappt uthärdar

Hon tänker på sin älskade soldat vid gränsfortet

De fladdrande eldflugorna svärmar vid hennes fönster

medan månen långsamt passerar hennes ensamma stuga

Det gröna kejsarträdets löv är i trasor

och sha-tungträdets grenar är torra och vissna

Inte en timme går utan att hon, ensam, osedd,

gråter – bara för att inse hur fåfänga alla hennes tårar är.

Från Xian till Beijing

2011-07-03T12:10:00.005+02:00

Stora hallen i Militärmuseet, Beijing. Fallossymbol någon?

Big Wild Goose Pagoda, Xian

Det senaste dygnet har lite grann flutit ihop för mig. Jag hade egentligen tänkt åka tåg från Xian till Beijing den 2:a, men eftersom det inte gick att få tag på några tågbiljetter blev jag tvungen att flyga morgonen den 3:e istället. Det gav mig en hel extra dag i Xian, samtidigt som jag behövde komma upp mycket tidigt för att hinna med mitt flyg.

Eftersom Xian var lika varmt som förut orkade jag inte med så mycket. Men jag tog mig till Shaanxi History Museum, som sägs höra till Kinas bästa museer. Så här i efterhand kan jag konstatera att det tyder på en rätt låg standard. Nej, det var faktiskt helt OK, inget större fel på det men heller inget spektakulärt. Problemet var att jag var tvungen att köa i en timma i stekande hetta för att komma in, och se det var det verkligen inte värt.

I samma område ligger The Big Wild Goose Pagoda, den enda byggnad i Xian som finns kvar sedan storhetstiden. Jag besökte pagoden lite snabbt, och nog är den fin. Särskilt som den är från 700-talet. Parken runtom är för övrigt helgad åt munken Xuanzang, vars resa till Indien låg till grund för en av Kinas mest berömda äventyrsberättelser, Journey to the West.

På eftermiddagen lyckades jag hitta ett postkontor och fick äntligen iväg några vykort. Sedan kroknade jag av hettan och lade mig på en mörk plats med mycket AC.

Tidigt nästa morgon lämnade jag Xian. Till skillnad från Yunnan och Sichuan kommer jag nog inte sakna den här staden. Det känns bra att ha varit i Xian, men det enda som skulle få mig att vilja återvända är om/när Shihuangdis grav blir tillgänglig.

Flygresan gjorde att jag kom fram till Beijing vid elva, och var på plats på hotellet jag bokat vid ungefär halv tolv. Jag fick omedelbart tillgång till ett rum, och snart var jag på väg ut på stan igen.

Till skillnad från många av de andra städerna har Beijing tunnelbana, något som är så mycket mer lättanvänt än bussar. Här är det ingen risk att jag hamnar lika fel som i Xian!

Eftersom förmiddagen gått åt till transport bestämde jag mig för att inte besöka Förbjudna staden idag. Istället åkte jag till Militärmuseet.

Till att börja med blev jag lite besviken på museet: det var mest en massa vapen uppradade efter varandra, utan sammanhang eller förklaring. Men så upptäckte jag utställningarna om Kinas moderna krig, från 1800-talet och framåt. Här blev det en tydlig kronologisk framställning av kända historiska händelser. Behöver jag lägga till att framställningen var grovt vinklad till en grovt nationalistisk skildring? Här skiljer sig inte Kina från t ex det japanska krigsmuseet Yasukuni-jinja. Samma självförhärligande, samma demonisering av fienden. Det mest förvånande var att Kina inte tog upp Nanjing-massakern. Jag hade väntat mig att de skulle göra en stor affär av det, men tydligen inte.

Inför morgondagen har jag bokat in en resa till den Stora muren. Vi får väl se hur det avlöper.

Kinesiska lukter

2011-07-02T09:44:00.004+02:00

Stadslukten i Hong Kong efter regnet: den lätta odören av förmultning som vilat i utkanten av luktfältet sväller ut till en regelrätt gödselstank.

Matdofter. Stånden som grillar allt ifrån larver till kycklingfötter. Starka kryddor: chili, koriander, vitlök, ingefära, annat.

Den skarpa ammoniakstanken på alla nedpissade offentliga toaletter.

Den överväldigande bensinstanken som kommer i fläktar och vågor vid alla trafikerade stadsvägar. Man nästan känner blysmaken i munnen.

Matoset som blandas med bensinstanken, och denna blandning mixas sedan med avloppslukten från de offentliga toaletterna till en sällsam ny mixtur.

Cigarettrök och svett i en fadd kombination i tågvagnen.

Doften av grönska, som nyslaget gräs men utan att framkalla nysningar. Starkast och klarast är den i Tiger Leaping Gorge.

Den svala, luktbefriade bergsluften på Emei Shan.

Den söta, kväljande rökelsedoften i alla helgedomar.

Stanken av lösningsmedel från husrenoveringarna i Lijiang. Stickande i näsan och halsen. Jag försöker undvika att andas in, men en lätt yrsel och huvudvärk kommer ändå. Lösningsmedlets skarpa lukt slår ut alla andra lukter, inget annat blir kvar.

Mördande hetta

2011-07-01T14:22:00.003+02:00

Mitt eget konstnärliga bidrag till expot

Ett något mer genomarbetat konstnärligt bidrag

Den officiella maskoten

På bussen tillbaka från terrakottamuseumet var det några kinesiska universitetsstudenter som började prata med mig. De undrade bland annat varför jag inte besökte Xians hortikulturella expo 2011. Jag har sett skyltarna för expon (de täcker halva Xian), men har inte riktigt övervägt att faktiskt gå. Jag ursäktar det med att det är så mycket annat att se, men studenterna tjatar på mig så att jag till slut halvt lovar att besöka expon. En av tjejerna jobbar där, och hon ger mig en karta och visar var jag ska gå för att hälsa på henne.

Nästa dag (alltså idag) har jag kommit underfund med att jag måste flyga från Xian morgonen den 3:e, och alltså har en hel extra dag här. Därför kan jag utan problem använda en förmiddag till att besöka expot.

Med gårdagens mördande hetta i bakhuvudet bestämmer jag mig för att inte gå några längre sträckor genom stan, utan jag använder bussen för att ta mig till tåg- och busstationen. Det är en kommunal dubbeldäckare, och först försöker jag stå på nedervåningen. Bussens takhöjd är dock bara 180 cm, så jag får snabbt nog och kliver upp på övervåningen, där det finns gott om utrymme för att sitta och dessutom få en överblick över vart vi åker.

Väl på tågstationen tar jag en särskild expobuss ut till utställningen. Det tar ungefär en halvtimme från Xian, och själva expot är en gigantisk park med olika utställningslokaler. Det är ett internationellt samarbete mellan olika universitet för att belysa det ömsesidiga beroendet mellan människa och natur.

Precis som alla kinesiska satsningar är alltså utställningsområdet gigantiskt. Mycket av det är väldigt fint och harmoniskt, och det finns en del härlig friluftskonst. Samtidigt är hela evenemanget indränkt i konsumism, med en särskilt framtagen expomaskot som man förstås kan köpa i en uppsjö olika inkarnationer. Det känns inte så rasande miljömedvetet.

För övrigt är jag verkligen den enda icke-kinesen här. På de flesta evenemang är antalet västerlänningar överrepresenterat, men detta är verkligen en aktivitet för kineser. På så sätt känns det lite roligt att få ta del av det.

Efter besök i några olika lokaler hittar jag till lokalen där studenterna jag träffade igår jobbar. De blir mycket uppspelta över att jag dyker upp, och vi pratar på haltande engelska. Det hela slutar med att jag deltar i evenemangets kreativa sida genom att måla en sten – det var vad aktiviteten i det huset gick ut på.

Efter att ha ätit lunch på utställningens ramen-restaurang åker jag tillbaka till stan. Jag hoppar på en likadan expobuss som jag åkte ut med, och frågar också om den går till Xian. Föraren nickar, och jag sätter mig och väntar på att komma fram.

När det har gått en halvtimme att jag känner igen något utanför fönstret blir jag orolig. Men så skymtar jag stadsmuren och tänker att det bara är en annan väg., slutstationen är rimligen tågstationen. Men efter fyrtiofem minuter stannar bussen och alla går av. Jag tumlar ut och upptäcker att jag är på en helt okänd plats. Det finns ingen annan råd än att ta en taxi till södra stadsporten. Det visar sig att jag hamnat en god bit sydöst om centrum. Så kan det gå.

Tillbaka i bekanta trakter passar jag på att tvätta och vila en stund. Hettan i Xian är om möjligt ännu värre än igår. Det är knappt så att det går att göra någonting alls, i synnerhet timmarna efter lunch. På morgonen, vid kl 9, har jag sett temperaturer på 38-39 grader. Efter lunch är det nog en god bit över 40. Högsommaren är helt enkelt inte optimal för att besöka Xian.

Under tidig kväll ger jag mig ut igen och besöker det muslimska kvarteret igen. Jag lyckas hitta en täckt marknad som känns väldigt turkisk i sin karaktär, även om krimskramset förstås är typiskt kinesiskt. I närheten provar jag Xians matspecialitet, kalla nudlar som serveras med krossade sesamfrön och kryddor. Det är rätt gott, om än inte i närheten av Sichuans gatumat (jag drömmer om den där pepparn....). En annan typiskt muslimsk sak är att det inte verkar serveras någon alkohol i området. Fast om man letar går det säkert att hitta, området är trots allt vigt åt kommers, inte andlighet.

Kött och terrakotta

2011-06-30T16:23:00.003+02:00

Två arméer

människomassor i mängd

stirrar på varandra

en är klädd i många färger

den andra bara i en

den enas kameror blixtrar i mörkret

den andra har bara tomma nävar

som vapen

den ena av kött och blod

den andra av det

som kött och blod blir till efter lång, lång tid

över eonerna möts deras blickar

seende och oseende

efteråt

står bara en kvar.

Hur legendarisk är egentligen Xian?

2011-06-30T12:38:00.004+02:00

Igår natt anlände jag till Xian. I denna turisttäta stad har det visat sig som svårast att få tag på rum och även transport härifrån. När jag kollade tåg till Beijing visade det sig omöjligt att hitta några lediga platser, så det fick bli flyg istället. Synd, jag hade gärna åkt tåg en gång till nu när jag hinner.

Det är svårt för mig att inte bli alldeles till mig av att vara i Xian. Det här är ändå den klassiska kinesiska huvudstaden, fordom känd som Changan. Grundad av Zhoukungarna någon gång under första årtusendet före vår tideräknings början var det återigen Qinriket som gjorde staden till det kinesiska imperiets huvudstad. Skälet var dess ekonomiska betydelse: Changan var början (eller om man så vill slutet) på Sidenvägen, Kinas handelslivsnerv västerut och under lång tid den enda riktiga kontaktytan med civilisationerna i Indien och Mellanöstern.

Changan var Kinas viktigaste stad i över tusen år. Under Han- och Tangdynastierna hade staden omkring 2 miljoner invånare, dubbelt så mycket som dess samtida medtävlare Rom. Men efter Tangdynastins fall år 907 var Changans storhetstid slut. Redan under Tangdynastin hade Sidenvägens betydelse minskat då andra handelsrutter hade etablerats, både till lands och till sjöss. Den efterträdande Songdynastin gjorde istället industricentrumet Kaifeng till huvudstad, och senare flyttade de till Hangzhou, där det var lättare att kontrollera handeln över havet. Changan blev Xian, något av ett bakvatten i kinesisk maktpolitik.

Jag skulle gärna vilja säga att man kan ana något av Xians forna storhet under ytan på något sätt. Men sanningen är att man inte kan det. Visst finns några gamla byggnader här och var, som Klocktornet och Trumtornet. Visst är stadens intakta ringmur fin. Men alla dessa byggnader är från Mingdynastins tid (1400-tal), och minner därmed mest om Xians tid som en mindre provinshuvudstad i en av Kinas ekonomiskt minst utvecklade regioner.

Några kvarlevor finns dock, men inte i byggnaderna. Jag har sett en karta över Tangdynastins Changan och har för mig att staden var väldigt fyrkantig, med raka vägar som bildade ett rutmönster (delvis för att underlätta karavanernas framkomlighet, men också för att kunna kontrollera och segregera staden). Detta lever kvar i det moderna Xian, som präglas av raka boulevarder och påfallande många 90-gradersvinklar.

En annan aspekt är det muslimska inslaget. Xian har ett muslimskt kvarter (på ungefär samma sätt som Chengdu har ett tibetanskt kvarter). Det är väldigt mycket ett turistområde där mängder med krimskrams säljs, men i matten märks ett tydligt mellanösterninslag (kebab någon?). Dessutom finns här Xians stora moské. Den nuvarande är från Mingdynastin, men moskéer etablerades i Xian på 700-talet, till stöd för de muslimska handelsmän som bosatte sig här (även om Kinas första moské byggdes i Guangzhou på 670-talet). I denna multikulturalism går det också att ana stadens arv.

En sak till finns förstås. Öter om det nuvarande Xian ligger stadens mest kända turistmål, Terrakottaarmémuseumet. Historien runt detta arkeologiska fynd är väl känd: 1974 stötte man av en händelse på den första Qinkejsarens, Shi Huangdis, grav. Numera är utgrävningen ett museum som visar upp de tusentals terrakottasoldater som kejsaren begravdes med. Det bör påpekas att utgrävningarna inte är klara och att kejsarens egen gravplats ännu inte grävts ut. Det finns alltså all anledning för den historieintresserade att hålla ögonen på Xian.

Behöver det sägas att jag besökte museumet? Det var punkt 1 på min "att göra-lista". Det ligger en timmes bussfärd ifrån Xian, så det tog större delen av först dagen att gå runt i det monumentala museumet. Xians befolkning har förstått att slå mynt av terrakottaarmén: överallt går det att köpa replikationer av terrakottasoldaterna, alltifrån miniatyrer till skala 1:1. Kostnaderna varierar från 20 yuan till 17 000 för en i människostorlek....

När jag kom tillbaka hanns jag också med att besöka det muslimska kvarteret och den stora moskén. Det var allt för idag. Hettan har varit mördande här, Xian är klart varmast av alla platser jag varit på hittills. Får se hur mycket jag orkar med imorgon. Just nu har det svalnat en smula, så jag tänker nog springa ut en sväng på stan nu....

Slav under sichuanpepparn

2011-06-29T11:12:00.005+02:00

För 7 yuan, utan vidare på 10-i-topplistan på goda ätupplevelser

Idag ska jag lämna Chengdu och resa till Xian, i provinsen Shaanxi - ytterligare ett steg närmare Beijing. Men jag har en dag kvar att tillbringa i Chengdu, så jag använder den till att besöka kvarteren i sydvästra delen av staden, där några gamla kvarter har återuppbyggts runt Wuhou-templet.

Linjigatan, som den heter, är verkligen hyperturistig, även om det bara är kinesiska turister (utom jag då). De olika gatubutikerna säljer det vanliga krimskramset, dock i total avsaknad av vykort (jag borde ha köpt i Lijiang, men jag tänkte att "äh, det fixar jag i Chengdu". Tji fick jag!).

Jag besöker Wuhoutemplet och promenerar omkring där ett tag. Sedan börjar jag känna mig hungrig, för första gången på flera dagar. Jag går ut och tittar i de olika bodarna där mat lagas och serveras. Kommer jag äntligen att få testa riktig Sichuanmat? Jag vet inte hur magen klarar det, men vad sjutton. Jag slår till på några grillade tofubitar. Försäljaren doppar em i en kokande gryta i några minuter, fiskar upp dem och rullar dem i en kryddsås.

Ätandet av tofubitarna blir mitt första möte med den för provinsen typiska Sichuanpepparn. Det är sjukt gott, starkt och kryddigt. Sedan får jag erfara det som är unikt för Sichuanpepparn: läpparna börjar pirra. Det är svårt att beskriva, den närmaste jämförelsen är som att få en lätt elektrisk stöt. Och när jag slickar mig om munnen fortsätter den salta, kryddiga smaken att komma, säkert i fem minuter efter att den sista biten slukats av mig.

Odjuret har vaknat. Jag rusar till boden bredvid och beställer "Spicy rice noodles". Till min lycka läggs en stor klick kryddblandning i skålen. Jag sätter mig vid vägkanten och äter. Det är så starkt att jag bara kan äta en liten bit i taget, men det är samma pirrande i läpparna, samma salta kryddighet.

Medan jag äter går många kineser för bi och ler roat åt mig. Jag måste se märkbart kryddpåverkad ut. Jag ler och hälsar tillbaka med ett "hao chii" (god mat), vilket får några att brista ut i glada skratt. En äldre kvinna tar till och med fram sin kamera och fotograferar mig.

Jag avslutar måltiden och letar upp ett svalt tehus där jag kan hämta mig. Min mage kanske pajar av det här, men det var helt klart vät det. Jag dricker också ett milt grönt daoistte för att vårda min mage. Det gör säkert susen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sichuan_pepper

I poetens hus

2011-06-29T00:13:00.004+02:00

Jag har en dag att ägna åt att lära känna Chengdu bättre. Utifrån turistkartorna och guideboken har jag lokaliserat Du Fus hus. Du Fu levde på 700-talet (712-770) och räknas en idag som en av Kinas främsta poeter genom tiderna. Han bodde ett antal år i Chengdu, och av hans hus har det gjorts ett museum tillägnat honom.

Kartorna är klara och tydliga, så jag bestämmer mig för att gå. På vägen går jag igenom Folkets park och Kulturparken, två mycket vackra grönområden som höjer intrycket av den annars rätt så platta staden.

I Kulturparken finns ett daoistiskt tempel, den gröna getens tempel, och jag ägnar en stund åt att gå runt i det. Det finns flera fina detaljer i det, men inne i själva tempelbyggnaderna får man inte fotografera.

Jag går vidare, och efter några missar lyckas jag hitta fram till Du Fu-museumet. Det är en väldigt fin park med flera olika byggnader som på olika sätt lyfter fram olika aspekter av poetens liv och verk. Jag skriver en stund i skuggan av en staty av honom, i förhoppningen att denna poets bostad ska verka inspirerande på mig.

Jag undersöker också museishopparna i jakt efter någon diktasmling av Du Fu på engelska. Men sökandet visar sig tyvärr fruktlöst: den enda bok de har på engelska är förseglad bakom en utställningsmonter. Så mina läsare för nöja sig med denna dikt, som jag översatte för ett par år sen till min litteraturhistoriahemsida:

Nymånen

Den nya månen ville stiga högt

Dess sluttande bana nådde aldrig till himlens kant

En stund blickade den över kullen

Försvann så i molnig solnedgång

Vintergatan ändrade inte färg

Inga bergstoppar frös av fruktan

De vita daggdropparna föll på gården

Blommorna grät, fulla av tysta tårar.

Efter att ha spenderat lite tid i Du Fus trädgårdar återvände jag samma väg jag kommit. Den här gången stannade jag i Folkets park och besökte ett av dess många tehus. Där satt jag en bra stund, läste och drack te, innan jag gav mig av hemåt. Jag lyckades gå rejält fel på hemvägen, trots att vägen var väldigt lätt. Jag har nog inte riktigt återhämtat mig från magsjukan, så jag väljer att ta det lugnt och skriva ikväll.

Demonen i Chengdu

2011-06-28T11:43:00.001+02:00

På en gångbro över Huo lu

stekt av förmiddagssolens hetta

sitter Chengdus demon och tigger

han sitter märkligt bakåtlutad

som om ryggraden

inte förmår hålla upp bålens tyngd

hans händers fingrar

pekar åt fel håll

de rör sig

som spindlar med knäckta ben

över den heta stenen

En öppen skjorta visar

förvridna lemmar

en vanskapt kropp

ett finmaskigt nät av ärrbildningar täcker bålens hud

ansiktet

är en halvsmält mask, en

grotesk karikatyr

av en människa

förbannad av natur

eller kultur

eller båda

Barn flyr undan

när de ser honom sittande där

vuxna, mer härdade

skyndar förbi med ansiktet bortvänt

ändå har tiggarskålen sedlar i sig

från de tillfällen då

medlidandet

övervunnit vämjelsen

Den västerländska turisten stannar upp

öppnar sin välfyllda

plånbok

och lämnar en sedel i tiggarskålen

ett rosslande hörs

från vad som kanske en gång varit läppar

franslösa ögon slås upp

(ja, det finns ögon kvar i de där hålorna)

deras blickar möts

demonens

och

mannens

så vänder han bort blicken

oförmögen att möta den andres

skammens tårar bränner

och någonstans i Chengdu

går en demon

och drömmer

om den tid då han trodde

att han var en man.

Buddhan och vandraren: en saga

2011-06-28T09:27:00.006+02:00

En långväga vandrare steg fram till buddhan.

"Ärade buddha, du sägs besitta världens visdom. Säg mig, hur ska jag leva mitt liv på rätt sätt?"

Buddhan var tyst.

"Kan du förklara varför de onda och giriga styr den här världen och når sådana framgångar?"

Buddhan var tyst.

"Varför svarar du mig inte? Vill du inte, kan du inte eller känner du inte till svaren på mina frågor?"

Hans enda svar var tystnad.

"Nå, Buddha, hjälp mig då med följande: bör jag tänka mer på mina medmänniskor än jag gör?"

Buddhan var tyst

"Bör jag ge bort mina ägodelar för att hjälpa de fattiga?"

Buddhan var tyst.

"Eller bör jag kanske snarare bli mer egoistisk och hänsynslös? Är det den enda vägen till förändring av mitt liv?"

Buddhan förblev tyst.

Vandringens ansträngning kombinerad med besvikelsen blev för mycket för vandraren, som sjönk samman framför buddhan och grät bittra tårar.

Då öppnade buddhan sin mun.

"Sätt dig bredvid mig, vila dina trötta ben i bergets skugga och dela en skål te med mig."

Vid dessa ord hämtade sig vandraren och gjorde som buddhan sagt. Han torkade sina tårar, vilade sina ben och delade en skål te med buddhan. De satt så i många timmar, under tystnad. Sedan reste sig vandraren och lämnade buddhan, utan att säga ett ord.

Tanke till Leshans Buddha

2011-06-27T23:27:00.003+02:00

kanske är stor

men

j a g

är större

Bland jättebuddhor och rånarapor

2011-06-27T14:23:00.001+02:00

På morgonen den 26 juni tog jag en buss från Chengdu till Leshan. Den lilla staden Leshan är framför allt känd för en sak: världens största buddhastaty.Den gigantiska buddhan Dafo, 71 meter hög, byggdes på 700-taalet på initiativ av en munk som trodde att det skulle lugna floden statyn står vid.

Min plan är att besöka Leshan och se jättebuddhan, och sedan åka vidare till Emei shan (uttalas Ååmei shan), Sichuans heliga buddhistberg. De två platserna tillsammans kommer att ta upp två dagar för mig. Jag hade ursprungligen velat tillbringa två dagar bara på Emei, som Daniel och Sara rekommenderat, men min ihållande magsjuka gör mig dels trött och dels ovillig att tillbringa en natt på berget.

Från Chengdu tar det cirka 2 timmar med buss till Leshan, och eftersom buddhan är stadens stora turistattraktion är det lätt att hitta vidare från busstationen. En lokalbuss går till Buddhan, till det facila priset av 1 yuan (= 1 kr).

Väl framme visar det sig att kommunen har byggt en gigantisk ”Oriental park” runt buddhan, och man kan inte komma till buddhan utan att betala inträdet till orientparken också, totalt 160 yuan. Nu visar sig parken också vara en trevlig upplevelse, så det gjorde inget, men Lonely planet borde hålla bättre koll på priserna.

Parken är fylld med buddhistiska statyer och grottor med inskriptioner, och är av lika gigantiskt format som huvudattraktionen. Det tar ett bra tag innan jag lyckas leta mig fram till jättebuddhan, men det är värt besväret: Buddhan är verkligen imponerande, där han sitter med ett lätt belåtet leende och stirrar ut över floden.

Köbildningen runt buddhan är omfattande, och det är eftermiddag innan jag kommer ifrån Leshan och hoppar på bussen till Emei. Jag väljer att åka till byn Baoguo, enligt Lonely planet så nära man kan komma själva berget utan att åka upp. Det visar sig inte riktigt ha varit rätt; jag upptäcker senare att jag mycket väl kunnat åka upp till busstationen Leidongping och övernattat där, för att få mer tid på berget. Jaja, det är lätt att vara efterklok.

Jag sover på ett vandrarhem i Baoguo och går upp för att ta första bussen till Leidongping. Det regnar under natten, vilket gör att jag oroligt utrustar mig med diverse regnutrustning innan uppfärden – helt i onödan visar det sig, det blir strålande solsken på Emei.

Fortfarande något skärrad efter Tiger Leaping Gorge tar jag linbanan till toppen av Emei, och går runt där i några timmar bland templen och molnen. I mitten av allt finns den ”multidimensionella” buddhan, en rätt så häftig staty. Jag vilar en stund i buddhans skugga, men ingen särskild ro infinner sig. Då är det mer fridfullt att betrakta molnhavet runtom, där bergstoppar med tempel då och då dyker upp som små öar.

När jag väl beger mig nedåt visar det sig att min erfarenhet av Tiger Leaping gorge inte alls är representativ – den trekken är verkligen den tuffaste i Kina. Emei är plättlätt i jämförelse, breda bekväma stentrappor med ordentliga räcken. Det grämer mig att jag är så pass trött (för att jag inte kan behålla någon mat), för annars hade jag verkligen kunnat tillbringa ett par dagar på detta berg.

På väg ner stöter jag på de beryktade rånaraporna som bebor berget. De är tydligen väldigt fräcka, och de rör sig utan någon som helst fruktan bland besökarna. Jag är utrustad med en stadig bambukäpp för att jaga bort dem om de blir för närgångna, men de håller sig undan (förmodligen för att jag inte går runt med någon mat, se där en oväntad positiv effekt av att vara magsjuk). En del andra besökare blir trakasserade av aporna, och några barn tycker att aporna är lite otäcka, men inget allvarligt inträffar.

Jag kommer ner till Leidongping och åker till Baoguo, och sedan vidare till Chengdu, där jag återkommer till the Traffic Inn för lite vila. Jag har nu två dagar i Chengdu innan jag reser till Xian.

Internetuppkopplingen är fortfarande urdålig, så bilder får vänta :(.

En ljuspunkt är att jag verkar ha blivit bra i magen. Vad kan det bero på? Här är några möjligheter:

1) Emei Shans mystiska energier helade mig

2) Magmedicinen jag har tagit började äntligen verka

3) Jag blev av med vad det nu var för bakterier som orsakade magoroligheten

4) Det är bara universums sätt att jävlas med mig: ”Nu när du gjort ett halvtaskigt besök på Emei shan finns det ingen anledning att fortsätta plåga dg – med just det där”.

5) Falskt alarm. Jag bara tror att jag är frisk.

Vilken tror du på?

Vägen till Sichuan

2011-06-25T15:33:00.004+02:00

Idag var sista dagen av min gemensamma resa med Roger. Vi sov i Lijiang, och tillbringade förmiddagen med att promenera runt i stan. Eftersom jag har drabbats av en typisk turistmage avstod jag från att äta så mycket. Vid halv fyra på eftermiddagen tog jag farväl av Roger. Han stannar i Yunnan, medan jag åker norrut, till Sichuan.

Yunnan är en fantastiskt naturskön provins, och upptäckten av naxifolkets fantastiska språk var en välkommen överraskning, men jag har alltid hellre velat besöka Sichuan. Medan Yunnan alltid varit ett politiskt bakvatten, en provins dit vanärade kejserliga tjänstemän skickades i exil, har Sichuan alltid varit en region av stor strategisk betydelse.

Denna strategiska betydelse kommer framför allt av geografiska faktorer. Sichuan är ett naturligt fort - en högplatå kantad av svårgenomträngliga berg. Före modern tid var enda sättet att ta sig till Sichuan att färdas genom någon av ett fåtal bergspass, antingen till lands eller på någon flod. Lägg till detta att Sichuanplatån har en oerhört bördig mark, så blir regionens betydelse tydlig.

De första som insåg Sichuans betydelse var riket Qin, som erövrade regionen år 316 f v t. Med Sichuan som bas fick Qin en sådan styrka att de hundra år senare hade erövrat alla andra stater i området och grundat det kinesiska kejsardömet. Alltsedan dess har Sichuan varit nyckeln till kontrollen av västra Kina.

Regionens styrka har förstås också kunnat utgöra ett hot mot en centralregering. När det kinesiska imperiet splittrades på 200-talet blev Sichuan basen för ett av de tre följande kungarikena, Shu.

Oftast har dock Sichuan varit en säkerhet för centralregeringen. Sichuans försvarsstyrka räddade t ex Tangdynastin (618-907) från undergång i det så kallade An Lushan-upproret. Det är en dramatisk historia som förtjänar lite mer utrymme.

Kinas kejsare under första hälften av 700-talet var Xuanzong. Han var en ganska medelmåttig härskare, men hade turen att ha flera dugliga rådgivare och medhjälpare. En av dessa var den turkiska generalen An Lushan, Xuanzongs främsta fältherre. En annan var Yang Guifei, hans favoritkonkubin, som han blev förälskad i och uphöjde till sin närmsta bundsförvant, kejsarinna i allt utom titeln.

Naturligtvis fanns det grupper som ogillade dessa individers inflytande vid hovet, och illasinnade rykten spreds om att An Lushan och Yang Guifei hade en affär. Med tiden blev Xuanzong övertygad om att i ala fall An Lushan hade något emot honom, och vänskapen melan de två havererade. Kejsaren krävde att generalen skulle infinna sig i huvudstaden Changan för att ställas till svars för sitt "förräderi". An Lushan vägrade länge, och när han till slut bestämde sig för att komma till huvudstaden gjorde han det i spetsen för sin armé.

Så började An Lushan-upproret, som skadade Taangimperiet i grunden. An Lushan intog Changan och kejsaren och hovet flydde... till Chengdu i Sichuan. Från denna bas kunde den kejserliga regimen hålla ut och nöta ner An Lushans krafter tills, efter sju år, revolten besegrades. Vid det laget var både Xuanzong och An Lushan döda, och Tangdynastin återfick aldrig riktigt sin forna kraft.

Och Yang Guifei då? Kejsaren vacklade aldrig i sin tillit till henne, men när An Lushan hade erövrat Changan och kejsarens regim såg ut att kollapsa, ställdes kejsaren inför ett fruktansvärt ultimatum från de grupper i rikets elit som ogillade Yang Guifei: de skulle stöda kejsaren emot An Lushan, men detta stöd hade ett pris: Yang Guifeis liv. Xuanzong vägrade först, men tvingades till sist ge med sig och låta några vakter strypa henne. Dynastin räddades, men till priset av hans älskades liv.

Nåja, så långt historien. Det första som slår mig när jag kommer ut från Chengdus flygplats är värmen. Det här är långt ifrån Lijiangs förhållandevis svala bergsluft. Chengdu är hett, fuktigt och disigt, mer i stil med Hong Kong och Shenzhen.

Jag har valt Traffic Inn som bostad för att detta hostel ligger precis bredvid den stora långdistansbussterminalen, och personalen visar sig trevlig och hjälpsam. Min plan är att härifrån besöka det buddhistiska berget Emei Shan samt staden Leshan (med världens största buddhastaty).

Efter att ha ordnat lite småsaker med personalen går jag ut en sväng på stan. Jag promenerar in mot centrum,, utan att få något rasande positivt intryck av staden. Den är stor och modern. Stället där jag bor ligger precis bredvid Brokadfloden, och den är ganska fin på kvällen när broarna över den är upplyst, men annars är det inte så mycket att se. Vad jag kan erinra mig så har så gott som alla kvarlevor från stadens ärorika förflutna förstörts av krig och kulturrevolutionen.

Jag går tidigt tillbaka till vandrarhemmet. Jag ska upp tidigt imorgon och behöver planera vilken packning jag ska ha med.

Tiger Leaping Gorge

2011-06-24T16:51:00.012+02:00

Yangzifloden (Chang Jiang)

Den 23:e och 24:e juni ägnade vi åt att vandra i Tiger Leaping Gorge, av många ansedd som Kinas finaste naturupplevelse och dessutom den mest krävande vandringsleden i Kina. För Roger utgjorde detta inget hinder, men jag är ingen van trekker och hade därför mina farhågor. Icke desto mindre valde jag att följa med, dels för att utmana mig själv genom att göra något jag inte brukar göra, och dels för att det skulle kännas lite dumt att komma till Lijiang och sedan inte se huvudattraktionen.

Vi startade vid halvniotiden från vårt vandrarhem i Lijiang, eftersom vi åkte med förbeställda minibussar tillsammans med alla andra som också skulle till ravinen. Vi hamnade i en buss med fyra andra, som också blev våra följeslagare på resan. De var kanadensiska Julie, australiska Georgia samt det engelska paret Charlie och Rosie.

Minibussen tog oss på en ungefär tre timmar lång resa till den lilla byn Qiaotou, som ligger precis i ravinens mynning. Ravinens botten utgörs av den mäktiga Yangzifloden, Kinas längsta flod (som egentligen heter Chang Jiang, vilket betyder Långa floden). Ravinens namn kommer av att en tiger en gång i tiden ska ha hoppat över floden på ett ställe i ravinen.

Vandringen visar sig vara fysiskt utmattande: vandringsstigen är smal och slingrig, oftast bara en grusväg eller någorlunda tillrättalagda stenar, och mina skor är inte riktigt bra för en sådan vandring. Det som dock gjorde det hela riktigt jobbigt för mig var höjderna. Jag är medveten om att jag har en viss höjdskräck, men jag har aldrig testat den så länge och ihärdigt som nu, med ett bråddjup på höger sida om en tidvis halvmeterbred stig, utan några räcken eller säkerhetsanordningar överhuvudtaget. När vi kommer till den högsta punkten, strax efter de fysiskt krävande "28 krökarna" är utsikten fantastisk, men kombinationen av höjdskräck och trötthet gör att jag inte kan njuta av den.

Jag undrar dock om jag egentligen har höjdskräck rent specifikt, eller om inte detta snarare är ett exempel på hur jag alltid funkar mentalt: min hjärna börjar spela upp olika scenarion om vad som kan hända. Det gär att jag hela tiden visualiserar olyckor som ännu inte har hänt men som kan komma att inträffa. Det är som att ha en mängd profetior i skallen som jag hoppas inte realiseras. När de baras handlar om mig är de fullt hanterbara, men när de börjar handla om andra människor blir de närapå outhärdliga.

Under vandringen får vår grupp sällskap med ytterligare fyra personer, engelsmannen Qunal, koreanen Jin och två koreanska tjejer som jag aldrig lyckas uppfatta namnen på. I synnerhet de två tjejerna beter sig nästan dödsföraktande, så att till och med andra än jag reagerar på det. Vid ett tillfälle står koreanskorna och poserar för ett foto som Jin tar. De står precis vid kanten, med ryggen mot avgrunden, bara någon centimeter ifrån att förlora fotfästet. Den ena, i vit t-shirt, står på vad som ser ut att vara ett stabilt stycke sten, men den andra, i grå t-shirt, står på något grusigt som ser rätt otryggt ut. Och jag ser det framför mig, hur hon plötsligt glider, bara någon centimeter, och försvinner, utan att jag kan göra någonting för att förhindra det.

Vid ett annat tillfälle blockeras vår väg av fyra hästar (eller snarare ponnyer). De flesta av oss lyckas utan problem flytta oss åt sidan för att låta hästarna passera, men Julie blir fångad mot vägens ytterkant och en av hästarna puffar till henne när den går förbi. Det är en lätt puff, men hon vacklar till ett ögonblick innan hon återfår balansen. Hon är märkbart skakad i ungefär en minut, innan hon fortsätter vandringen lika entusiastiskt som tidigare.

Men för min inre blick återfick hon inte balansen. För min inre blick föll hon. Jag såg det hända, fast det inte hände. Och i någon del av min hjärna är det sant att hon föll. I någon del av mig ser jag henne fortfarande falla.

Vi tillbringar natten vid the Halfway Guesthouse innan vi på morgonen den 24Öe fortsätter vandringen, nu nedåt. Roger är lite besviken på att molnen ligger täta över bergstopparna, men jag är mest glad över att de inte regnar. Jag kan förstå att de stänger vandringsleden när det regnar: många stigar skulle bli helt oframkomliga. När vi väl satt igång vandringen spricker det upp och vi får strålande sol, egentligen lite för varmt. Men det är dumt att klaga på det.

Nedåtfärden påstås vara lättare än vägen uppåt, men för mig var uppåtfärdens högre fysiska krav att föredra framför nedåtfärdens högre mentala. Det är svårt att inte titta nerför stupet när man är på väg nedåt. Dessutom är stigen i ännu sämre skick på denna del av leden: den är mjukare, lösare och svårare att få grepp om. Dessutom behöver vi vid några tillfällen korsa vattenfall, där stenarna är extra hala och förrädiska. Vid ytterligare ett par tillfällen gör koreanskorna några dödsföraktande saker och jag mår ganska dåligt av det. Men till slut kommer vi ner.

Vi pausar vid slutstationen Tinas Guesthouse. Det finns möjlighet att gå vidare ner mot Yangzifloden och se stenen där tigern ska ha hoppat över floden, men jag avstår. På det hela taget känns det bra att ha gått den här vandringsleden, men kombinationen av fysiska och mentala påfrestningar var lite för mycket för mig. Nästa gång får det bli en något flackare vandring, eller en bredare väg.

Dikter från Kina

2011-06-24T16:07:00.002+02:00

Hong Kong

Regnet

öser ner

forsar fram över gatorna

blöter ner allt

mina fötter

plaskar i vattenpölarna

sandalernas band

lämnar svarta märken

på huden

På Victoria Peak

Blånande molnbanker

mot himmelsväven

stadens ljus speglas i vattnet

och i molnen

det är skymning

Människorna i Shenzhen

alla dessa människor
som rör på sig
alla dessa människor
som stirrar på mig
alla dessa människor
som undrar över mig
alla dessa människor
som mig

Lång färd

Jag kan färdas
tusentals mil
se världar jag aldrig vetat fanns
lära mig språk jag trott var utdöda
se dagen gry ur nya vinklar

men
jag befinner mig ändå alltid
på samma ställe

Förpuppad

Vägen framåt

går genom

förändring

att bli

det jag inte är

då jag

inte längre är

jag

Bilder till Lijiang och Baisha

2011-06-23T00:08:00.006+02:00

Landskapet vid Baisha

Roger vid Lejonkullen

Paviljongen på Lejonkullen

Utsikt över Lijiang

Dongbaskrift med förklaringar

Lijiang och Baisha

2011-06-22T13:22:00.004+02:00

Imorse fick vi möjlighet att sova ut, något som jag inte gjorde. När vi väl gått upp båda två hyrde vi cyklar och cyklade till den närliggande byn Baisha, som en gång i tiden var Naxirikets huvudstad innan Khublai Khan erövrade det.

Att cykla var förstås Rogers idé. Det var förvisso en god sådan, men eftersom jag inte cyklat på typ tio år blev jag en smula mör i de nedre regionerna. Icke desto mindre var det kul att cykla igenom Lijiangs gamla och nya delar och komma ut på landsbygden utanför.

Baisha är en rätt oansenlig liten by med en hel del pittoreska byggnader. Framför allt huserar här ett antal fresker från 1500-talet. Runt templen som de finns i har kommunen byggt upp en liten museipark. Själva freskerna fick man inte fotografera, men det fanns en hel del annat fint att titta på och fota i byn. Vi fick också stifta bekantskap med byläkaren doktor Ho, en märklig man som i skrivande stund driver sin läkarklinik, trots den aktningsvärda åldern av 89 år. Doktor Ho pratade förtjust med oss om sitt liv och sin praktik, på en rätt så bruten engelska. Han har fått en del internationell uppmärksamhet som representant för traditionell kinesisk medicin. Han förklarade grundprincipen i sin medicinska teori som holistisk: det gäller att behandla hela människan, och varje människa individuellt. Tagen på rätt sätt tror jag denna tanke är klok. Doktor Ho var heller ingen kvacksalvare, utan har studerat både västerländsk och kinesisk medicin och har också konsulterats av västerländska läkare. Han menade att västerländsk medicin är viktig, men är för specifikt fokuserad på enskilda krämpor och sjukdomar, och att det holistiska perspektivet är ett nödvändigt komplement. Det var i alla fall ett intressant möte med en märklig man.

Vi cyklade tillbaka till Lijiang och lämnade in cyklarna. Sedan promenerade vi runt i Lijiang, utan att kunna bli mätta på denna bildsköna stad. De många turisterna - både kinesiska och västerländska - kan inte förta det goda intryck staden har gjort. Idag promenerade vi upp till stadens högsta punkt, Lejonkullen, där paviljongen Wangulou har byggts för att fira att staden utsetts till UN World heritage site (1999). Från denna kulle har man en magnifik utsikt över staden, och dessutom är paviljongen med omnejd väl värd ett besök.

Ett problem har börjat torna upp sig: solen. Långt ifrån storm och regn är vädret idylliskt. Tyvärr blev vi lite lurade av morgonens svala bergsluft och tog inte på oss något solskydd. Vi klarade båda Baisha med rejäla solbrännor, och på eftermiddagen var jag klok nog att ta på mig min solhatt. Roger gjorde dock inget motsvarande och blev rätt så illa bränd under eftermiddagen.

Jag har för övrigt blivit helt förälskad i naxifolkets hieroglyfspråk, Dongba. Det ser ut som små seriefigurer och är alldeles underbart fint. Så jag kommer att köpa en massa fånigt krimskrams enbart för att det är dongbaspråk på det....

Imorgon ska vi upp tidigt och åka till Tiger Leaping Gorge för en förhoppningsvis extraordinör naturupplevelse. Den vandringen kommer att ta två dagar, och vi återvänder till Lijiang på kvällen den 24:e. På lördag kommer jag att flyga till Sichuan, medan Roger stannar i Yunnan. Om planeringen håller iaf.

Idag blir det inga bilder, för internet här är svårt överbelastat. Jag får kompensera någon annan dag.

En hyllning till kolet

2011-06-22T01:34:00.003+02:00

Det är svårt att ladda upp filmer härifrån, så i väntan på sådant material tänkte jag skriva något om kol.

Det är svårt att inte lägga märke till kolbruket i Kina. Vid nästan varje tågstation på landsbygden står vagnar fyllda med kol. Denna supersmutsiga energikälla står för 80 procent av Kinas energi och har gjort landet till en av världens största miljöbovar. Regeringen har dock bemött internationell kritik med att påpeka att de bara gör nu vad västvärlden gjorde på 1800-talet. Så enligt det kinesiska synsättet är det vi i väst, som lagt grunden för de moderna miljöproblemen, som bör ta huvudansvaret för att minska utsläppen, inte resten av världen. Ett argument som onekligen har en viss kraft, samtidigt som jag inte tycker att två fel gör ett rätt, utan snarare två fel.

I alla fall mynnade mina kolfunderingar ut i följande lilla sång till kolets ära. Jag tänker mig att den skulle kunna sjungas, på kinesiska då, av kinesiska kolgruvearbetare som indoktrinerats av kulturrevolutionen till att tycka att kol är det bästa som finns.

Kolsången

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

det är nåt som alla tål

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

nu gräver vi ett till hål

När dagen tagit slut

och vi behöver ljus

för att värma upp vår mat

och kyla ner vårt hus

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

det behövs för att göra stål

kol, kol, kol, kol, kol, kol, kol

det kan inte tvättas bort med tvål

Lijiang - den vackra floden

2011-06-21T17:12:00.003+02:00

Exempel på nxifolkets skrift, Dongba

Lijiang

Ojoj, snacka om storm....

Hittills har resan varit ett intressant äventyr, men alla resor och allt väntande är lite frustrerande. Den långa resan till Kunming var utmattande, och redan nästa morgon hoppade vi på tåget till Lijiang. Det var det bästa vi gjort hittills på resan.

Lijiang, "Den vackra floden", ligger ca 7 timmars tyågresa nordväst om Kunming, och den resan är väl värd besväret. Vi anlände vid sextiden på kvällen, och blev båda överförtjusta i staden. Visserligen är den överöst med turister, men inget kan minska dess charm. Den ligger i en dal, och består av en rätt så ointressant modern del och den supercharmiga gamla delen, med vindlande gator och gränder och massor av kommers och restauranger.

Vi tog in på Mamma Naxis vandrarhem och åt sedan en lyxig middag där jag åt Hot Pot på svamp - grymt gott, om än alldeles för mycket för en person. Något att försöka laga hemma, helt klart.

Sedan vandrade vi runt i den pittoreska staden och lät oss förföras av den.

Vi kommer att vara i Lijiang imorgon också, sedan ska vi förhoppningsvis se Yangzifloden och Tiger Leaping Gorge.

Lijiang är centrum för naxifolket, en av Kinas etniska minoriteter. Idag finns ca 285 000 naxi. De har flera intressanta särdrag i sin kultur. Ett sådant är att de har sitt eget skriftsystem som består av ett slags hieroglyfer. Ett annat är att kulturen är närapå matriakal - kvinnorna har väldigt mycket att säga till om. Guideboken noterar, ofrivilligt ironiskt, att den moderna världens spridning håller på att urholka naxikvinnornas starka position. Det säger en hel del om modernitet.

Från Shenzhen till Kunming

2011-06-21T16:05:00.005+02:00

Tågutsikt mot Yunnan

Min sovplats på tåget till Kunming

Roger visar vägen i Guangzhou

Kultmedlem nr 1

Kultmedlem 2

Jag har inte kunnat blogga på några dagar, men tack vare lite fjärrhjälp har jag fått igång tillgången till bloggen och facebook igen. Tack Daniel!

Roger och jag har rest från Shenzhen via Guangzhou till Kunming. Shenzhen var ingen superspännande stad, men hade iaf mycket shopping, särskilt teknik. I ett köpcenter testde vi massagehjälmar. Det kändes som om en jättebläckfisk försökte suga ut ens hjärna. Jag tror att det är perfekta verktyg för att starta en religiös kult med, särskilt som man fick lyssna på meditativ musik under hjärnmassagen.

Guangzhou var mest sunkig - lyckligtvis stannade vi bara några timmar där, i väntan på tåget till Kunming.

Tåget till Kunming tog 26 timmar, och det gick att överleva även om det var rätt så plågsamt tidvis. En snabb natts sömn i Kunming, och sedan åkte vi vidare mot Lijiang.

Hotet om åskväder och stormar har hittills inte realiserats, så förhoppningsvis blir det en promenad i Tiger Leaping Gorge. Kunming var heller inte så mycket att se, men annorlunda blir det i Lijiang.

Hongkong: ett första intryck

2011-06-16T17:30:00.004+02:00

Vid sjutiden på kvällen landar planet från Beijing i Hongkong. Jag har varit "i transit" i 24 timmar och är rätt utpumpad. Men allt är inte klart än. Först ska jag ta mig till Chungking Mansions, där min vän Roger väntar.

Jag tar expresståget till Kowloon, men är sedan osäker på hur jag ska ta mig vidare, så jag använder en taxi. Transfern går på 90 hongkongdollar (tåget) + 40 för taxin =130 (en hongkongdollar är ungefär en svensk krona).

Det är mörkt ute, men staden lyses upp av neonskyltar i mängd. Jag tänker direkt på Tokyo. Det är något särskilt med östasiatiska storstäder helt klart. Ett kraftigt regn bidrar till stämningen av skitig science fiction (Bladerunner).

Roger möter upp vid Chungking Mansions entré. Det är en rätt nedgången byggnad som ökar känslan av Bladerunner, men rummen är helt OK. Jag lämnar mina grejer, och sedan går vi ut och äter samt tar en tur i stan.

Än har jag inte fått något grepp om Hongkong, utom då att den påminner om Tokyo. Med tanke på att det är regnväder får vi se hur länge vi stannar här: om regnet fortsätter ösa ner åker vi kanske till Shenzhen en dag tidigare.

Jag är trött efter den långa resan, så vi återvänder snart till Chungking Mansions för att sova.

Mönsterigenkänning? Nej tack!

2011-06-15T17:19:00.002+02:00

Jag sitter i en av Arlandas många själlösa hallar. Bland alla shoppar och superdyra kaféer har jag lyckats hitta en bänk och en kontakt, så att jag kan köra internet via mobilen utan att batteriet utplånas.

Idag är första dagen av min Kinaresa, och den har inte börjat bra. Planet skulle gå först kl 7 ikväll, men sådär vid tvåtiden var jag såpass nojig att jag inte kunde sitta hemma längre. Lika bra att börja röra på mig.

Tunnelbanelinjen jag bor på är under renovering, så första sträckan, till Gullmarsplan, gick jag. Det är en promenad på 10-15 minuter, inga problem. Men det är klart, precis när jag lämnar trapphuset och går ut på gatan börjar det regna. Jag promenerar raskt på, och regnet ökar i intensitet i takt med att jag avverkar färdväg.

När jag kommer fram till Gullmarsplan är jag rätt så genomvåt, men lyckligtvis torkar det snabbt. Nu är det dags att ta tunnelbanan till Centralen. Normalt använder jag ett accesskort, men det gick ut igår, och det känns lite dumt att betala 700 spänn för att åka till Centralen och sen inte använda kortet förrän om 23 dagar, så jag köper en kontantbiljett istället. Lite knepigt att hålla reda på dessa papperslappar, men det ska nog fixa sig.

Tror jag jag. När jag tar rulltrapporna upp mot Centralstationen är det biljettkontroll. Lydigt letar jag efter min biljett och hittar - ingenting. Frenetiskt letar jag igenom allt jag har med mig men det är hopplöst. Biljetten är borta. Än en gång har min hjärna invaggat mig i en falsk säkerhet! Jag borde veta att jag är för tankspridd för att hålla reda på biljetter, det är ju därför jag alltid går runt och oroar mig för dem.

Jag förklarar situationen för kontrollanten som naturligtvis inte tror på min utsaga för ett ögonblick. Hon döljer det bakom ett artigt ointresse, ger mig 1200 kr i böter och så är det bra med det. En något dyrare tunnelbaneresa än jag planerat för.

Jag brukar alltid fundera igenom en massa möjliga framtida scenarion i min skalle. Det är förmodligen nån evolutionär funktion - var beredd på vad som ska komma. Problemet är att jag är så dålig på att förutsäga framtiden så jag förbereder mig bara för sådant som inte händer. Det som faktiskt händer är jag därmed helt oförberedd för. Nu inför resan var jag t ex orolig för att min flygbiljett inte skulle vara giltig. Jag borde rimligen ha ägnat mer uppmärksamhet och oro åt tunnelbanebiljetten. Men det är lätt att vara efterklok.

Helt slut var det inte därmed: när jag kom fram till Arlanda visade det sig att flyget till Beijing är försenat. Det kommer att gå först 23.30 ikväll. Det betyder att jag missar mitt plan till Hong Kong och får ta ett annat. Om planen håller (pun definitely intended) kommer jag vara i Hong Kong kl 19 imorgon.

En aspekt av mig vill se ett mönster i dessa incidenter: regnet, biljettkontrollen, förseningen. This can only end badly. Och vore jag religiös eller konspiracist eller ödestroende är det fullt möjligt att den aspekten skulle få överhanden. Men en annan aspekt av mig underkänner mönstret och menar att det är tillfälligheter. Jag låter denna andra aspekt vara tongivande.

Och med det avslutar jag detta första inlägg. Jag hoppas snart kunna rapportera om upplevelser av mer positiv natur. Men mönstret kanske håller i sig?

Allt går över (om man bara väntar tillräckligt länge)

2011-06-02T22:03:00.007+02:00

Den här dikten gick inte att publicera på poeter.se. Men då så, då får jag väl publicera den här och se om det funkar, eller om emoticondikter inte är lämpade för internet (ironiskt i så fall...). Dess titel är "normal". Den heter, som rubriken anger:

Allt går över (om man bara väntar tillräckligt länge)

:-|

:-| (-:

8-O (-;

:-) (-:

:-) <3 (-:

:-) <3 (-: (*_*)

:-O (^_´) (-:

(^_^) (-:

(^_^) <3 (-:

:’-(

:´-(

:-(

:-/

:-|

Afghanistan - imperiernas grav

2011-05-23T15:40:00.008+02:00

Efter att ha sett Armadillo är jag övertygad om att kriget i Afghanistan kommer att bli 2000-talets generationskonflikt, på samma sätt som Vietnamkriget var det för 1960-talet. För att få bättre koll på denna konflikt, där även Sverige deltar, har jag läst In the Graveyard of Empires: America's War in Afghanistan (Norton 2009).

Boken är skriven av Seth G Jones, som är statsvetare och har arbetat som stabsrådgivare åt chefen för US Special Operations Forces i Afghanistan. Han företräder alltså ett amerikanskt insiderperspektiv, och intar närmast rollen av en tjänsteman som utvärderar vad som inte fungerat i den verksamhet han själv varit en del av. Det låter kanske inte så upphetsande, men boken är välskriven och engagerande. Jones frågar rent ut: varför har vi misslyckats i Afghanistan?

Jones inleder med en historisk översikt, där regionen Afghanistan framhålls som en geografiskt otillgänglig plats, där invasionshärar har tenderat att gå under eller dra sig tillbaka i oförrättat ärende. Redan i denna inledande översikt lyckas Jones få fram en central faktor, nämligen geografin som försvårar effektiv kontroll över landet.

Bokens fokus ligger förstås på den amerikanska invasionen, och redogör klart och tydligt för de inledande framgångarna i december 2001, då USA med relativt små styrkor slog undan fötterna på talibanregimen. Invasionen var en stor framgång, och makten i landet överläts efter val åt Norra Alliansens Hamid Karzai. Talibanregimen var kastad över ända, och det enda som återstod var "mopping up"-operationer. Men det visade sig att talibanerna inte hade blivit definitivt besegrade: 2006 hade de återbyggt sin styrka och satte igång en omfattande gerillamotoffensiv som skakade landet. Har var detta möjligt?

Sovjets exempel

Jones lyfter fram flera skäl till USA:s mislyckande i Afghanistan. En förutsättning var lärdomarna från Sovjetunionens misslyckande i landet. När Sovjet invaderade Afghanistan gjorde de det med stora konventionella militära styrkor. Denna kraftiga invasionsarmé provocerade fram en motreaktion i form av de religiöst motiverade mujahedin, och tvingade Sovjet till att utkämpa ett utdraget, blodigt och i slutändan misslyckat antigerillakrig.

Den uppenbara slutsatsen av detta torde vara att stora militära styrkor inte ska användas. Det var precis den slutsats amerikanerna drog, och de förde därför en "light footprint"-strategi. Enligt Jones var dock denna slutsats felaktig. Sovjet förlorade inte för att de satsade för mycket, utan snarare för att de inte hade någon strategi för att få kontroll över landsbygden. De nöjde sig med kontroll över städerna och de viktigaste farlederna, och lät i stort sett landsbygden klara sig själv. Det medförde att mujahedin kunde organisera sig rätt så ostört på landsbygden. Jones menar också att även om stora militära styrkor kan provocera motreaktioner, så kan de också bidra till att öka säkerheten och stabiliteten i landet. Med tanke på att Afghanistan varit i krigstillstånd sedan 1979 skulle den ökade säkerheten ha kunnat motverka den negativa effekten av en stark militär närvaro.

Ovilja att satsa resurser

En annan faktor var att USA misslyckades med att återbygga en fungerande afghansk stat. Den amerikanska ledningen ville överlåta detta åt afghanerna själva, något som var dömt att misslyckas eftersom Karzais regering inte hade tillräckligt med resurser eller legitimitet. När Washington sedermera insåg behovet av statsbyggande i Afghanistan var man inte intresserad av att lägga ut pengar på det. USA försökte sig på en så billig lösning som möjligt, genom att anlita allierade (NATO) och privata företag. Detta ledde till flera allvarliga problem.

Irak

Avgörande för insatsen i Afghanistan var dock invasionen av Irak 2003. Den drog bort vitala resurser från Afghanistan och gjorde att Afghanistan blev lågprioriterat av den amerikanska ledningen. Jones är tydlig här: det var interventionen i Irak som gjorde att USA omöjligen kunde åstadkomma mer i Afghanistan.

Det leder onekligen till frågan: varför invaderade USA Irak? På denna punkt är Jones inte helt tydlig. Han hänvisar till att den politiska ledningen, specifikt Condoleeza Rice, Donald Rumsfeld och president Bush, pushade för en invasion av Irak. Det motiv de anförde var risken för att en stat skulle ge Al Qaida tillgång till massförstörelsevapen. Jones lämnar frågan där, men detta ter sig knappast tillfredsställande. Det framgår inte varför USA:s ledning var av uppfattningen att den sekulära diktatorn Saddam Hussein skulle stöda Al Qaida. Den enda faktor som verkar förena dem var USA som gemensam fiende. Jones nämner själv vid ett annat tillfälle att Usama bin Laden vid tiden för Kuwaitkriget erbjöd sig att använda Al Qaida för att skydda Saudiarabien undan en möjlig irakisk invasion, något som knappast tyder på goda relationer mellan dem. En möjlighet är att det dolde sig andra intressen bakom Washingtons beslut (tänk olja). En annan möjlighet är att Bush och kompani gjorde sig skyldiga till ett gammaldags geopolitiskt tänkande. Krig sköts bäst av stater, så det bästa sättet att knäcka terroristernas förmåga att föra krig är att slå ut stater som skulle kunna tänkas stödja dem. Problemet är förstås att detta snarast gynnade Al Qaida, och skadade USA. De bytte en invasion som verkligen slog mot Al Qaidas kärnområden, och som hade brett internationellt stöd (let's face it, ingen var särskilt förtjust i talibanregimen) mot en invasion av tveksamt strategiskt värde för bekämpning av Al Qaida och tillika en invasion som större delen av omvärlden inte stödde.

NATO i kris

Med huvuddelen av de amerikanska resurserna bundna i Irak och en ökande motståndsrörelse i Afghanistan, föll det på NATO-alliansen att stöda USA:s krigsinsats. Men detta ledde till splittringar inom alliansen. Flera NATO-medlemmar (t ex Tyskland) gick med på att hjälpa till med återuppbyggnad av landet, men ville inte använda sina styrkor för direkta strider. Detta skapade två fraktioner i NATO, de som slogs (t ex Storbritannien och Canada) och de som inte slogs (Tyskland, Frankrike m fl). Dessa två sidor bråkade om hur Afghanistanoperationen skulle skötas, och på soldatnivå blev det dålig stämning mellan trupperna, då amerikanska och andra krigförande trupper blev arga över att en del länder inte ställde upp helt.

Privata företag

Ett av de värsta och mest belysande exemplen på hur illa Afghanistan sköttes var USA:s bruk av privata företag i återuppbyggnaden av landet. Anledningen var att Washington ville ha snabba och billiga resultat, och utgick ifrån att privata företag kunde vara ett bra alternativ till statliga institutioner. När Afghanistan skulle rekonstrueras fick olika länder ansvar för olika områden: USA skulle bygga upp armén, Italien rättssystemet (sic!) och Storbritannien skulle eliminera narkotikahandeln. Tyskland fick i uppgift att bygga upp landets polisstyrka, men deras utbildning och arbetssätt tog lång tid. Detta frustrerade den amerikanska ledningen som fråntog Tyskland uppdraget och gav det till ett privat företag, DynCorp. Och DynCorp levererade stora mängder poliser på kort tid. Problemet var bara att de fick en tredagarsutbildning som inte var värd ett skvatt, och visade sig fullkomligt oanvändbara. Jones säger det inte, men jag får uppfattningen att den långsammare tyska utbildningen kanske hade visat sig bättre i långa loppet.

Utan att ha lärt sig av DynCorps exempel fortsatte den amerikanska ledningen med privatiseringen genom att ge säkerhetsföretaget USPI ansvaret för att försvara ett viktigt kraftverk. USPI rekryterade lokala säkerhetsvakter som visade sig oförmögna att göra något åt talibanernas bombattentat - återigen var företaget bara intresserat av att uppfylla sina kontraktsåtaganden, inte av att faktiskt upprätthålla säkerheten i området.

Pakistan

Alla problem med Afghanistankampanjen berodde dock inte enbart på dåliga beslut från den amerikanska ledningen. En viktig anledning till att talibanerna kunde överleva nederlaget 2001 och göra en kraftfull comeback var att de kunde fly över gränsen in i Pakistan. Där kunde de i lugn och ro omorganisera sig och få förstärkningar, utbildning och utrustning, allt utom räckhåll för NATO-trupperna.

Här ser vi hur det internationella statssystemet, med suveräna stater vars gränser inte kan överträdas hursomhelst, begränsade USA:s möjligheter. Pakistan var USA:s bundsförvant och kunde inte köras med hursomhelst. Självklart pressade amerikanarna pakistanierna att bekämpa talibanerna, men med begränsad framgång. Ur Pakistans perspektiv är maktkampen mot Indien viktigare, och många i den pakistanska ledningen spelade dubbelt, med stöd till både USA och till talibanerna, för att kunna ha goda relationer med vem det än är som till slut får kontroll över Afghanistan.

Lösning?

Jones menar att USA kan vinna i Afghanistan. Den lösning han lägger fram är enkelt uttryckt att vända på de här problemen. Korruptionen i den afghanska staten måste motverkas, en effektiv centraliserad planering av krigsinsatsen måste göras, och staten måste byggas för att bli långsiktigt hållbar. Jones framhåller att det är lätt att fastna i studierna av konflikterna i Afghanistan, och glömma att landet också varit stabilt i långa perioder. De stabila regimerna i Afghanistan har alltid byggt på att centralmakten har samarbetat med stammarna, och på så sätt uppnått en relativt hög grad av lokal delaktighet i statsbyggandet. Detta har även talibanerna visat sig vara duktiga på. Om inte USA-sidan kan uppnå samma lokala delaktighet och legitimitet (något som undermineras av bombningar där civilister omkommer, och rekrytering av lokala krigsherrar utan anknytning till stammarna), kommer de inte att kunna vinna.

Varför världen inte kommer att rädda sig själv

2011-04-16T15:45:00.004+02:00

Det här är en svår text för mig att skriva, kanske för att det är ett svårt ämne. Jag har börjat skriva flera gånger, bara för att hejda mig, tänka om och kasta allting. Det här är den tredje versionen. Den får duga.

För ett tag sedan rekommenderades jag att läsa The Medea Hypothesis av en vän. Eftersom hon brukar ha bra koll och dessutom, i likhet med mig, är en människa som försöker att inte göra alltför stor skada på omvärlden, tog jag rådet till mig och införskaffade boken.

Boken, med undertiteln ”Is Life on Earth ultimately Self-Destructive?” är skriven av biologen Peter Ward, och är ett slags inlägg i miljödebatten. Som undertiteln antyder siktar Ward in sig på en speciell frågeställning, nämligen om naturen som sådan är självförintande.

Varför är detta en viktig fråga? Ward framhåller att den globala miljörörelsen i hög grad präglas av den så kallade Gaiateorin (eller Gaiahypotesen). Denna formulerades av James Lovelock på 1960-talet, och den grundläggande tanken i den är att naturen, om den lämnas i fred, tenderar att öka förekomsten av liv. Beteckningen kommer från den grekiska gudinnan Gaia, Moder Jord. Här framträder alltså en tolkning av naturen som i grunden livgivande. Detta perspektiv har dels givit upphov till viktig forskning (Earth System Science), dels en New Age-kult av planeten som en levande varelse. Men Ward menar att Gaiahypotesen inte stämmer överens med vad forskningen visar om hur livet fungerar. Emot bilden av Gaia, naturen som främjar livet, ställer Ward Medea, modern som mördar sina barn. Enligt denna tanke tenderar varje form av organiskt liv att utplåna annat liv, och till sist till och med sig självt.

Det här är nog en rätt omtumlande tanke för de flesta. Vi är så invanda vid föreställningen om den harmoniska naturen att detta sätt att tänka lätt känns främmande. Personligen välkomnar jag dock detta sätt att se, eftersom jag alltid haft vissa problem med den lösning av våra globala miljöproblem som brukar formuleras av miljörörelsen.

En Jord utan människor = en god Jord?

En följd av Gaiatänkandet är att de problem som finns i vår värld beror på människor, och inte är naturliga. Det är vi människor som krigar och förstör och exploaterar naturen, utrotar djurarter och betvingar och manipulerar naturen efter våra kortsiktiga egoistiska intressen.

Det ligger förstås en hel del sanning i detta synsätt. Det som jag uppfattar som knepigt med detta är dels den implicita åtskillnad som göras mellan människan och naturen i detta synsätt, dels hur man ska lösa problemen. Om vi tar den där åtskillnaden först, så är det som om människoarten är en främmande varelse som på något sätt står utanför naturen och betvingar den. Det har jag svårt att få ihop med det faktum att människan faktiskt är en del av naturen.

Men det riktigt problematiska är den erbjudna standardlösningen, nämligen ”tillbaka till naturen”. Denna lösning lyfts fram i t ex dokumentärfilmen What a way to go: life at the end of Empire. I den filmen kontrasteras vår moderna industrivärld mot livet innan övergången till jordbruk, och detta stenåldersliv lyfts fram som ett ideal.

Visst fanns en del fördelar i nomadlivet: relativ jämställdhet mellan könen t ex, samt mindre mängd kolhydrater i kosten. Frågan är dock om sådana fördelar kan väga upp nackdelarna, där den absolut främsta är hur många människor som kan livnäras av en jägar-samlar-ekonomi. De spår vi har tyder på att mänskligheten innan övergången till jordbruk nådde en population på kanske 10 miljoner individer. Övergången till jordbruk ökade resursutvinningen så att mellan 1 och 2 miljarder människor kunde leva. Efter industrialiseringen har denna gräns knuffats vidare: idag är vi närmare 7 miljarder i världen. Den moderna miljökrisen har blivit uppmärksammad just för att konsekvenserna av att så många människor som strävar efter att leva på västerländsk nivå kommer att bli förödande för miljön. Och här avtecknar sig en möjlig utveckling, nämligen en global befolkningskollaps när vi har slukat alla resurser vi kan. William R Catton beskriver det träffande i sin bok Overshoot:

Nature treated human beings as winemakers treat the yeast cells, by endowing our world... with abundant but exhaustible resources. People responded to this circumstance as the yeast cells respond to the conditions they find when put into the wine vat/.../ Our species bloomed, and now we must expect crash (of some sort) as the natural sequel.

Problemet med ”tillbaka till naturen”-lösningen av denna situation är att det egentligen inte är någon lösning. Vi kan inte livnära 7 miljarder människor på en ekonomi vars bärkraft är 2 miljarder eller 10 miljoner. Även om vi går ”tillbaka till naturen” får vi alltså en befolkningskollaps. Detta talas det tyst om i flertalet av de filmer och böcker som föreslår denna lösning.

Det går naturligtvis att tänka sig en extrem lösning: eliminera alla människor så kommer allt att bli bra. Om människorna är orsaken till allt ont så kan i alla fall djur och natur räddas genom att vi människor försvinner. Jag har inte sett någon på allvar förespråka denna lösning, men den ligger implicit i Gaiateorin: om vi människor inte anpassar oss efter naturen så kommer vi att bli lika utdöda som dronten.

Medeahypotesen

Peter Wards Medeahypotes ställer Gaiahypotesen på huvudet. Ward menar att naturen inte tenderar att gynna en ökning och mångfald av liv, utan snarare tvärtom: om naturen lämnas åt sig själv så kommer massutplåningar att ske. Det är inbyggt i hur livet fungerar. För denna hypotes har han en hel del empiri att stöda sig på. Dels utgår han från hur evolutionen fungerar, dels utifrån tidigare massutdöenden i Jordens historia.

Att evolutionen inte är något särskilt gullesnuttigt torde stå klart för alla som faktiskt studerat den. Evolutionens ”survival of the fittest” är blind och tar ingen hänsyn till särskilda omständigheter. Den som inte lyckas anpassa sig optimalt till omständigheterna går under. Den som är svag, blir sjuk eller bara har otur har liksom ingen chans. Denna princip är grundläggande för hur naturen fungerar. Är det verkligen något att eftersträva?

Ward redogör för ett klassiskt experiment om hur arter utnyttjar resurser. Ta ett par insekter som kan föröka sig med varandra och sätt dem i en behållare med en bestämd mängd näring. Insekterna kommer att föröka sig i en rasande takt ända tills näringen tar slut. Då kommer massutdöendet.

Vi har inte slut på näring ännu. Men ta fortsättningen på detta experiment: samma utgångssituation, men vi tillför en konstant mängd näring då och då, så att förråden förnyas. Insektspopulationen kommer att öka, för att sedan stabiliseras vid en viss mängd. Men antalet insekter kommer fortfarande att vara för stort för mängden näring: det är alltid ett antal insekter som svälter ihjäl eller dödas av sina artfränder i kampen om maten. Populationen är stabil, men det råder ingen fredlig samexistens utan en hänsynslös konkurrens. Återigen ett naturligt tillstånd. Ett som bara kan ses som eftersträvansvärt av den mest hårdhudade nyliberal.

Hur evolutionen fungerar tyder alltså på att naturen inte alls fungerar i enlighet med Gaiahypotesen. Ward lyfter också fram de tidigare massutdöenden som skett som stöd för sin egen hypotes. Om man överhuvudtaget har hört talas om dessa massutdöenden är det väl dinosaurierna man känner till, samt det faktum att dinosaurierna dog ut som följd av ett meteoritnedslag. Men Ward pekar ut ett antal andra massutdöenden som beror på biologiskt liv. Ett bra exempel är hur syre kom att orsaka en massutplåning. När organismer med förmåga till fotosyntes uppkom, för ca 2,5 miljarder år sedan, fick de en stor fördel och blev snabbt en dominerande form av liv. En konsekvens av detta var att mängden syre i atmosfären ökade drastiskt. Detta ledde till en enorm massutplåning av alla de organismer som inte tålde syre.

Jordens tidiga historia är fylld av händelser av det här slaget. De visar ännu en konsekvens av den evolutionära kampen för överlevnad: hur en art, eller grupp av arter, kan slå ut många andra enbart genom bieffekter av deras framgångsrika strävan att föröka sig. Ward ser också människors påverkan på planeten som en Medeansk händelse, som massutplånar andra arter (något som vi människor redan gjort och fortsätter göra).

Till saken hör också att själva den metod som ger en art framgång också innehåller fröet till dess undergång. De gröna växternas fotosyntes bygger på att de kan bryta ner koldioxiden i atmosfären. Med tiden kommer detta att leda till att koldioxiden i atmosfären kommer att ta slut, och då kommer de gröna växterna att dö ut. Det som var – och är – deras framgångskoncept kommer i slutändan att underminera deras existens. På samma sätt kan vi tolka vår egen rovdrift på Jordens resurser, något som gjort oss oerhört framgångsrika och till planetens dominerande art.

Alltså...?

Ward är noggrann med att påpeka att hans Medeahypotes är just en hypotes. Han menar dock att de belägg han lägger fram visar att Gaiahypotesen inte stämmer, och att de är ett stöd för Medeahypotesen. Personligen anser jag att Wards resonemang verkar hålla. Frågan är bara vad man kan göra av sådan kunskap.

Ward försöker själv, i slutet av sin bok, komma med konstruktiva idéer. Han menar att det är önskvärt att människor fortsätter existera, men också att det är önskvärt att andra arter existerar. Han förhåller sig tveksam till tanken att människor skulle kunna överleva genom att kolonisera andra solsystem, delvis just för att han ser ett värde i att planeten finns kvar så länge som möjligt, men också för att det verkar svårt att genomföra i praktiken, på grund av de stora avstånden i rymden. Han menar också att vi måste ta till krafttag för att mildra konsekvenserna av vår miljöpåverkan, inte minst den globala uppvärmningen (det är försent att hejda den, vi kan bara mildra den enligt Ward). Förslagen rör sig på en makronivå, utan så mycket konkretion av hur det ska gå till. Men han är tydlig på en punkt: det naturliga är att fortsätta precis som vi gör nu, och störta oss själva i fördärvet. Vill vi förlänga vår existens som art, måste vi börja gå emot våra impulser och instinkter, allt det som driver oss att fortsätta precis som vi har gjort. Vi måste bli mer onaturliga.

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort, och avsaknaden av konkretion är ett problem i boken. Men boken är just en tankeställare, en text som vänder om perspektiven. Jag tror att Ward på det hela taget har rätt i sin analys av hur livet fungerar. Just denna tendens att underminera sin egen existens är något jag skulle kunna lägga fram otaliga exempel på ur historien.

När jag själv funderat över vad som behövs för att rädda världen har jag tagit fasta på två utmärkande egenskaper hos oss människor, nämligen kortsiktighet och egoism (egenskaper som för övrigt fångas in rätt väl av karaktärerna i Euripides pjäs Medea) upp. Dessa har präglat oss människor under hela historien, men i vår globaliserade värld blir konsekvenserna av dem alltmer ohållbara. Och frågan jag ställer mig efter att ha läst Ward är om det är möjligt att ändra på spelreglerna. Ward pratar om att vi måste bli onaturliga. Evolutionsbiologen Richard Dawkins har sagt att en människa kan gå emot sina instinkter, men det krävs ett medvetet beslut för att göra det.

Och jag funderar på om evolutionen kan övervinnas, kanske vändas, så att det som är onaturligt blir naturligt. För om världens framtid reduceras till att lita på att människor fattar medvetna beslut, då är kampen redan förlorad.

PS: Jag var på väg att lägga in tankar från ytterligare en bok, Carolyn Merchants The Death of Nature, men bloggen var redan ruskigt lång. I alla fall rekommenderar jag den också, särskilt för den som vill ha en inblick i synen på natur och människa tidigare i historien.

Vad ska man göra som man?

2011-03-08T08:35:00.007+01:00

Så, internationella kvinnodagen. Det är förstås jobbigt för alla som inte är kvinnor. Tänk att tjejerna ska få ha en hel dag och vi killar bara 364! Jag vet, jag vet, internationella kvinnodagen är ju bara symbolisk, den förändrar ingenting i sig. Men bara existensen av den visar ändå på en medvetenhet, en önskan och dröm om förändring.

Så vad ska en riktig man göra åt saken? Det är viktigt att kvinnorna inte får rubba maktordningen. Det fina i kråksången är att medan lagar och förordningar kan tala om jämställdhet, så ser verkligheten inte alls ut så (lets face it, om vi vore jämställda skulle vi knappast behöva lagar och regler om jämställdhet). För att försäkra dig och dina medmän om att makten fortsätter vara essentiellt manlig behöver du inte göra några tunga saker. Inrikta dig på det lilla, på vardagen. Det kommer i längden spela större roll.

Här är några enkla tips på saker just du kan göra för att befästa maktförhållandena. Många av dem är bäst att använda på den du är i en relation med, men de flesta går att använda på kvinnor överallt.

1) Fäll gärna kommentarer av typen "Jag tycker det är jättebra att vi uppmärksammar er kvinnor. Ni är ju så vackra". Inget sågar av feministiska ambitioner så rejält som lite klassisk sexism.

2) Fäll nedsättande kommentarer om hon inte sminkat sig och fixat håret ordentligt. Vi måste inskärpa att kvinnors värde sitter i utseendet. På så sätt kommer hon att bli så upptagen med sitt utseende att hon inte har tid att tänka på sin maktlöshet. Och så blir hon ju snyggare också. Win-win!

3) Markera att du tycker att feminismen är konstig, för den ser folk utifrån kön, men du tycker man ska se individen. Demonstrera sedan din kärlek för hennes individualitet genom att uppmuntra henne att vara hemmafru - det är ju så behagligt att slippa jobba. Att hon blir ekonomiskt beroende av dig är en extra bonus.

4) Inskärp att jämställdhet i all ära, men det är kvinnor som föder barn, alltså är det naturligt att kvinnor stannar hemma och tar hand om barnen, alltså är det naturligt att de får lägre lön och mindre att säga till om i samhället i stort, alltså är det naturligt att de är mindre värda. QED.

5) Kvinnor uppfostras till att vara mer empatiska än män. Detta kan du utnyttja till din fördel genom att visa att du känner dig kränkt och sårad. När hon bekräftar din sårade manlighet kan du ta det till nästa steg genom att kräva analsex - hon tänker väl inte svika nu?

6) Om du behöver försvara dig kan du alltid använda dig av religion. Kristendom, judendom och islam är alla väl beprövade i detta avseende. Vem är hon att säga emot Gud? Intoleranta slyna! Dessutom kommer ingen att kunna kritisera dig för dina ståndpunkter, för då kränker de din religiositet.

7) Om allt annat skiter sig, kom ihåg att du alltid kan köpa en hora. Visst, det är tekniskt sett olagligt, men sådant är inga större problem att undkomma. Och kommer det ut så är det ändå hon som stigmatiseras av samhället, inte du. Förresten finns det flera som verkar för att avskaffa sexköpslagen. För en människokropp är ju i slutändan en handelsvara. Om det är för nära inpå finns ju sexresor. Världen ligger öppen, rena kolonialismen!

Visst finns det kvinnor som det här inte biter på. Och visst finns det män som svikit saken och försöker förändra. Men vår sida har ändå alla trumf på hand. Vi har samhällsstrukturerna på vår sida. Vi har en mångtusenårig tradition att falla tillbaka på. Och vi är många fler än du tror. Du är inte ensam.

Är Sverige idag som USA på 60-talet?

2011-02-05T12:54:00.018+01:00

När Lyndon B Johnson vann det amerikanska presidentvalet 1964 började han genomföra "The Great Society", den mest radikala sociala utjämningspolitiken någonsin i USA. Runt honom och denna hans hjärtefråga fanns en ganska långtgående konsensus. USA var den fria världens ledare och skulle nu förverkliga ett samhälle där ingen behövde lida nöd.

LBJ

Det var 1964. Fyra år senare var Demokraterna, Johnsons parti, så splittrat att det inte kunde bjuda något allvarligt motstånd mot republikanernas kandidat Richard Nixon. Nixons seger berodde inte minst på att han lyckades framställa sig som den kandidat som kunde erbjuda stabilitet och trygghet åt människor - ironiskt nog precis det som Johnson "Great Society" skulle tillhandahålla.

Om denna tid, om Nixons väg till makten och hans tid som president, skriver journalisten Rick Perlstein i boken Nixonland. The Rise of a President and the Fracturing of America (2008). På 748 sidor text (+ca 100 sidor med referenser och register) är det ett minst sagt massivt verk. Boken är dock lättläst: Perlstein kombinerar en journalistisk närvaro med en historikers distans. Resultatet blir tidvis lite svajigt, och en del kapitel är så journalistiska att man kan skumma igenom dem utan att missa något väsentligt, men på det hela taget är texten läsvärd och engagerande.

I centrum för framställningen står förstås Richard Nixon. Hans roll överbetonas en del; läsaren får ibland intrycket att allt som händer är ett resultat av Nixons manipulationer. Men om man bara tar framställningen med någon nypa salt, och bortser från en dramaturgi som lånats från Richard III (med Nixon - vem annars? - i usurpatorns roll), så framträder en bild av en komplicerad man, lika briljant som hänsynslös, som under åtminstone något decennium spelade en nyckelroll i USA:s politik.

Det mest välunderbyggda resonemanget i boken är också det jag mest fastnar för, nämligen Perlsteins analys av varför USA kantrade över åt höger under 1960-talet. Vid en första anblick verkar detta rätt obegripligt: oavsett om presidenten var republikans eller demokratisk, präglades efterkrigstidens USA av F.D. Roosevelts tid vid makten. Roosevelts "New Deal", som fick USA ur depressionen i början av 1930-talet, blev tongivande för det amerikanska samhället, som alltså kom att karakteriseras av en slags socialliberalism. De tongivande politikerna och tjänstemännen var alla influerade av detta. När Lyndon B Johnson gick medborgarrättsrörelsen till mötes samtidigt som "The Great Society" implementerades, var det alltså fortsättningen på en trend som pågått sedan 1930-talet, och som hade haft ett mycket utbrett folkligt stöd.

Det LBJ och socialliberalerna inte förstod var att samhällets socioekonomiska sammansättning förändrats under generationen sedan Roosevelt kom till makten. Den ekonomiska tillväxten och de sociala reformerna hade förbättrat tillvaron för den amerikanska arbetarklassen. Inte för alla men för tillräckligt stor del av den tongivande vita arbetarklassen skulle ha det så pass bra att den inte var den värst nödställda i landet. Och därmed hade de något att förlora. The Great Society krävde ökade skatter, och den amerikanska arbetaren, nu i princip lägre medelklass, såg inte att skatten gick till något som gynnade honom. Resultatet? Just den del av befolkningen som burit upp de sociala reformerna fram till 1960-talet vände sig emot fortsatta sociala reformer. Den amerikanska medelklassen - av Nixon kallad "the silent majority" - blev reaktionär. Den drog bort sitt stöd från LBJ och gav det till Nixon, mannen som kom ur denna samhällsklass, förstod vad som hände och dessutom var både redo och kapabel att utnyttja det för sina egna syften.

Denna situation fördjupades och förstärktes av Vietnamkriget, som LBJ ärvde från Kennedy och alltid tvingades förhålla sig till. Enligt honom själv offrade han Vietnam för möjligheten att genomföra The Great Society, något som visade sig vara ett enormt misstag, eftersom de eskalerande krigskostnaderna också drev upp skattetrycket och gjorde medelklassen missnöjd. Det är dock tveksam om detta var så avgörande: Johnson och hans rådgivare förstod i vilket fall inte den socioekonomiska skiftningen som inträffat, och skulle därmed rimligen inte ha kunnat hantera den ens utan Vietnamkriget.

Däremot blev den folkliga antikrigsrörelsen symptomatisk för samhällets kris och tillintetgjorde LBJ:s socialliberala mittfåra. Johnson och demokraterna blev öppna för kritik både från vänster och höger; från vänster för att föra ett imperialistiskt krig och upprätthålla rasförtrycket (eftersom de sociala reformerna inte nått tillräckligt långt), från höger för att inte föra kriget tillräckligt effektivt och för att inte slå hårt nog mot hippierörelsen. Återigen var Nixon mannen som opportunistiskt kunde lova hårdare tag mot "ungdomsligisterna" samtidigt som han utlovade en plan för att avveckla Vietnam. Sammantaget kunde han stödja sig på både högern och många från mittfåran.

Det som slår mig i denna skildring är hur mycket den påminner om den nutida utvecklingen i Sverige. Ett dominerande socialliberalt parti hamnar i djup kris när det visar sig att den tidigare dominerande arbetarklassen blivit medelklass och därmed har nya intressen. Hur alternativet till höger utnyttjar denna kris för att utmana hegemonin och ta makten. Nixon och republikanerna 1968 och 1972, Reinfeldt och alliansen 2006 och 2010.

En annan tanke är vad detta egentligen säger om demokrati som styresform. Demokrati kan tolkas på åtminstone två sätt: som styresform respektive som värdegrund. Ofta förutästter vi lite slarvigt att de går hand i hand. Men USA visar att så inte är fallet, då LBJ:s stöd till Medborgarrättsrörelsen var ett av skälen till att han blev otänkbar som president för "The silent majority". På den extrema högerkanten fanns George Wallace, som företrädde den rena rasismen. Nixon kunde förstås profilera sig emot å ena sidan Johnsons "flathet", å andra sidan Wallaces extremism. På så sätt framstod Nixons högerlinje som en mittposition.

Om vi fortsätter parallellen mellan Sverige idag och USA då så framgår det tydligt vem som är vår motsvarighet till George Wallace. Och likaledes vem som kan tjäna mest på att framställa sig som ett balanserat mittenalternativ till både höger- och vänsterextremism. Den avgörande frågan blir då hur vänstern ska hantera en sådan situation. Om det talar dock Perlstein föga, eftersom Nixon i hans framställning snarast faller på eget grepp. Om även den aspekten kommer att speglas i det moderna Sveriges politik återstår dock att se. Än tyder inget på det.

Hatar Gud kvinnor?

2010-11-28T10:59:00.012+01:00

I lördags, den 27 november, besökte jag Socialistiskt forum på ABF i Stockholm. Planen var att lyssna på seminariet "Vänstern och framtiden". Olyckligtvis för min del var intresset för seminariet så stort att jag inte fick plats. Nåja, när jag ändå var där ägnade jag lite tid åt bokborden. Där fanns en del av intresse, liksom en del som inte var intressant. Men något som slog mig var en påtaglig närvaro och en lika påtaglig frånvaro. Närvaron var av Mattias Gardells senaste bok, Islamofobi, en bok som jag inte har hunnit läsa men ser fram emot att göra. Mer oroande var frånvaron av boken Hatar Gud kvinnor? av Ophelia Benson och Jeremy Stangroom. Det är om den boken, och mina funderingar om den, som det här inlägget kommer att handla.

Frågan i bokens titel är förstås retorisk: boken är fylld med exempel på hur kvinnor förtrycks i religionens namn. Ett axplock:

September 2000: Bariya Ibrahim Magazu ställdes inför rätta av en islamisk domstol i den nigerianska delstaten Zamfara, Brottet var zina, äktenskapsbrott, och straffet var 100 piskrapp. Magazu var vid rättegången 13 eller 14 år gammal, och hade tvingats till sex med tre män som ett sätt för hennes far att betala en skuld till dem. Hennes vittnesmål underkändes dock av domstolen, eftersom hon inte kunde få fram fyra manliga vittnen som kunde styrka hennes berättelse.

Maj 2008: Rand Abdel-Qader, 17, mördas av sin far och sina bröder i Basra. Hon hade gjort sig skyldig till att bli kär i en brittisk soldat. Hennes bröder höll ner henne medan fadern kvävde henne genom att stampa på hennes hals. När journalister talade med honom efteråt förklarade han att han var stolt över det han gjort. "Döden var det minsta hon förtjänade," sa Abdel-Qader. "Jag hyser ingen ånger. Jag hade stöd av alla mina vänner, som är fäder precis som jag, och vet att det hon gjorde var oacceptabelt för alla muslimer som hedrar sin religion," sa han.

Augusti 2008: The Independent rapporterar om ett kvinnofängelse i Afghanistan, där kvinnor fängslas i 20 år för "brottet" att ha blivit våldtagna. Bestraffningen motiveras med att det har stöd i sharia.

Som du märker handlar alla exempel om islam. Boken tar upp och kritiserar både kristendom och judendom, men islam får mest uppmärksamhet, av den enkla anledningen att företrädare för islam går längst i kvinnofientlighet, som exemplen ovan visar.

Jag tänker inte recensera boken närmare: den har starka sidor och svaga sidor. Är du intresserad, läs den själv! Den är bara cirka 200 sidor och är inte svårläst. Istället tänker jag fokusera på två tankar den tar upp, nämligen religion som grogrund för kvinnofientlighet och vänsterns tendens att inte diskutera detta problem.

Emot tanken att religion skulle vara specifikt kvinnofientlig riktas en mängd olika argument. Många av dem är irrelevanta. Relativistiskt prat om att "det är OK i deras kultur" tänker jag inte bevärdiga någon uppmärksamhet. Den starkaste invändningen är att kvinnofientligheten är en praxis som utgår från traditioner, inte utifrån de heliga skrifterna. Och i någon mån stämmer det: i Koranen finns t ex inget stöd för kvinnlig könsstympning.

Problemet är att de religiösa skrifterna alla innehåller tydliga partier som talar om att män är överlägsna kvinnor. Läs Paulus brev i Nya Testamentet, eller varför inte följande lilla utdrag ur Koranen: "Era hustrur är för er som en åker. Beträd därför er åker, här och som ni önskar - men sörj först för era själar. Frukta Gud."

Detta brukar bemötas på två sätt av religionsanhängare. Det någorlunda hederliga greppet är att tolka texten välvilligt. I korancitatet ovan står det ju att man ska frukta Gud och först sörja för sina själar, så det är det vi ska ta fasta på. Och det låter ju bra, men innan dess säger texten faktiskt "beträd er åker, här och som ni önskar". Att bortse från att korantexten här alltså ger män rätt till kvinnors kroppar, utan att kvinnor har något att säga till om, kan inte skyfflas under mattan av att fokusera på det andra. Faktum kvarstår att den första delen av texten används för att legitimera kvinnoförtryck, och såvitt jag kan se gör den precis det också.

Det andra, ohederliga sättet att försvara de heliga texterna är att hävda att avsnittet är felöversatt. Det står "egentligen" inte så. Nähä, men hur står det då? Det kan religionsförsvararen inte svara på utan blandar bort korten med några svepande formuleringar om att texten egentligen är snäll, lita på mig.

Även om de heliga texterna inte direkt stöder fenomen som kvinnlig könsstympning så kommer de inte undan ansvar för sådana seder. Religioner som islam och kristendom bygger nämligen inte bara på de heliga texterna Bibeln och Koranen, utan också på traditioner och religiösa auktoriteters domslut. I Katolicismen finns t ex påven, och i islam finns hadither och imamer, vilka sammantaget kan användas för att legitimera snart sagt vad som helst, inklusive kvinnlig könsstympning. 1981 gick storshejken vid Al-Azhar-universitetet, Gad-al-Haq, ut med en fatwa där han insisterade på att kvinnlig könsstympning inte får överges.

Även om sådana prejudikat inte existerade verkar religionerna i en kvinnofientlig anda. De betonar att kvinnor ska begränsas till sina traditionella platser, att de inte ska konkurrera mot män, att de ska foga sig, lyda männen och finna Gud genom sin underkastelse. Därmed ingår religionerna i ett komplex av konservativa krafter som samverkar för att hålla tillbaka kvinnor och få dem att finna sig i sin lott och acceptera traditionen. Och i den traditionen kan sådant som kvinnlig könsstympning ingå (som också legitimeras av kristendomen i flera afrikanska länder).

Så när allt är genomgånget står det klart att religion är en kvinnofientlig kraft. Konstigt nog diskuteras detta inte, och religionerna går överlag fria från kritisk granskning, trots att de systematiskt förtrycker halva mänskligheten.

Så långt bokens resonemang. Personligen lägger jag till en enkel genusanalys och konstaterar att religioner förtrycker hela mänskligheten: det är tydligast för kvinnor, eftersom de alltid får den underlägsna positionen, men även män tvingas in i rollen som den dominerande, den härskande, den som försörjer familjen. Om en man inte kan eller vill leva upp till rollen som familjefar, som härskare över kvinnor och barn, vad händer då? Naturligtvis är männen privilegierade i religionens förtryckarsystem, så de protesterar överlag inte på samma sätt, de får ju makt över kvinnor, något som odlar deras egoism.

Återigen kan det hävdas att religionernas könsroller är kulturellt betingade och inte essentiella för religionen. OK, det är möjligt. Men då skulle jag vilja se det. När påven går ut och talar om att män och kvinnor ska ha lika mycket att säga till om i Vatikanens beslut, när imamerna börjar predika likhetsfeminism med argumentet att profeten ville att alla människor skulle vara med helt och fullt i samhället, då ger jag med mig, då faller min kritik.

Andlig rasism

Religionen är för övrigt förtryckande i andra avseenden. Varje religion ställer upp en väg till frälsning, till Paradiset. För att kunna beträda den vägen krävs dock att du ansluter dig till "den sanna tron". Utan den förutsättningen faller nämligen hela frälsningsplanen, och du är förtappad.

I skolan jag arbetar på satt jag med i en arbetsgrupp för likabehandlingsplanen, som i korthet går ut på att ingen ska behöva bli diskriminerad i skolan. Utifrån denna princip argumenterade jag för att likabehandlingsplanen torde förbjuda religiösa uttryck på skolan, eftersom den som uttrycker sin tillhörighet till exempelvis kristendom därmed uttrycker föreställningen att alla som inte är kristna är "otrogna", sådana som kommer att brinna i Helvetet eller i alla fall inte kommer att komma till Himlen. Såvitt jag kan se är religion alltså icke-universalistisk och diskriminerande, ett slags andlig rasism. Övriga deltagare förklarade dock att religion är tillåtet i skolan. Så var det med den saken. Vi sanktionerar alltså rasism. Ja, inte biologisk sådan, utan andlig sådan.

Vänsterns flathet (?)

Författarna till boken Hatar Gud kvinnor? är liberaler, antingen socialliberaler eller nyliberaler (det framgår inte riktigt). I några avsnitt av boken riktar de våldsamma attacker mot vänstermänniskor som urskuldar religioner, särskilt islam, och avfärdar islamkritik som någon slags kulturimperialism. Jag blev provocerad av detta, eftersom jag ser mig själv som vänster men inte för den delen som kultur- eller värderelativist, tvärtom. Men hur representativ är jag för vänstern i stort? På Socialistiskt forum lyste Hatar Gud kvinnor? som sagt med sin frånvaro. I vänsterpartiets partiprogram talas det mycket om USA-imperialismen, men inte ett ord om religionens legitimering av förtryck. Varför är det så?

En levande vänsterrörelse som ska kunna erbjuda ett alternativ till högerpolitiken måste veta var den står. Kulturrelativism är ingen grund att stå på, utan vi behöver en tydlig universalistisk hållning som inte urskuldar missförhållanden i världen med att hänvisa till imperialism eller annat. Det är sant att stora delar av världen sjunkit ner i fattigdom och förtryck på grund av västvärldens oansvariga politik, men det ursäktar inte könsförtrycket och den andliga rasismen. Om vi vill bygga en bättre värld måste vi inkludera alla. Vi måste rikta kritiken både mot västvärldens självbelåtna egoistiska medelklass och mot de konservativa företrädare som håller folken i Afrika och Sydasien fjättrade i religiöst förtryck. Vi har inte råd att lämna religionskritiken åt liberalerna.

En numera nästan bortglömd filosof skrev en gång: "Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den." Om vi vill ha möjlighet att rätta till världens missförhållanden får vi inte avstå från att kritisera de ideologier som försvarar förtrycket. Det måste inkludera religionerna.

Sex och kön i den globaliserade världen, 1950-2010 (del 2)

2010-11-13T17:37:00.003+01:00

Den sexuella praktiken

I modern sexuell praktik och hur människor förhåller sig till den kan vi se tre trender. Den första är det osedvanligt öppna sexkulturen i väst och Japan som utvecklades under 1950- och 60-talen. Denna sexualiserade kultur kan benämnas den ”andra” sexuella revolutionen. Den andra betydelsefulla trenden är globaliseringen, som genom turism, ekonomi och media har gett upphov till en global spridning av den öppna sexkulturen. Alla förhåller sig till den. En bieffekt av globaliseringen är att sex alltmer blivit sett som en konsumtionsvara. Den tredje trenden är en reaktion mot denna sexuella öppenhet.

Efter 1950 började den sexuella njutningen uppvärderas i västvärlden, och behövde inte nödvändigtvis förknippas med äktenskap. Efter en lagändring i USA 1950 kunde material som tidigare censurerats släppas fritt. som en logisk följd grundades tidningen Playboy 1953. Filmer blev också mer frispråkiga, och kunde börja visa sexuell interaktion.

Denna trend kan förklaras med viktorianismens tillbakagång samtidigt med en global rörelse bort från de agrara ramarna för sexualitet och mot en global industrialiserad kultur. Det blev allt svårare att kontrollera – och motivera kontroll av – kvinnlig sexualitet. Den hänger också samman med och förstärker den framväxande konsumtionskulturen: sex säljer. Varuförsäljning med sexuella undertoner blev allt vanligare.

Utvecklingen blev lavinartad efter 1960, då två nya preventivmedel lanserades: p-pillret och livmoderinlägget (spiralen). Möjligheten att använda sex som rekreation och för njutning ökade enormt för kvinnor i och med dessa uppfinningar.

Fokuseringen på kvinnlig sexualitet tog sig uttryck i modet: på 1960-talet kom minikjolen, och i Europa spreds acceptans för att solbada topless. Det dröjde till 1990-talet innan en tv-serie, Sex and the city, kunde skildra kvinnligt sexliv där sex och romans kunde hållas isär. Tidningen Cosmopolitan slog igenom som en tidning som erbjöd sexknep till kvinnor för att öka både deras njutning och deras mäns. I Cosmopolitan och likartad litteratur existerade/existerar en tydlig spänning, mellan att å ena sidan visa att det är OK och bra med sex och å andra sidan att signalera att kvinnor inte behövde acceptera alla inviter från män, och att det kan vara lämpligt att kombinera sex och känslomässigt engagemang.

I början av 2000-talet var den öppna sexkulturen verkligen global: bara Nordkorea, Kuba och några få andra områden står utanför. Kulturspridningen begränsas samtidigt av teknikspridningen: år 2008 hade bara 1/3 av Jordens befolkning regelbunden tillgång till Internet. Samtidigt är genomslaget stort: under en tid på 1990-talet var den tydligt sexualiserade ”Baywatch” världens mest sedda tv-serie.

Den öppna sexkulturen ledde också till diskussion och debatt runt olika former av sexualitet. Under 1960-talet började de homosexuella i USA att öppet organisera sig för att motverka trakasserier och förtryck. Den s k gaykulturen utvecklades – dvs den öppet homosexuella livsstilen. En effekt av detta blev att sjukdomsstämpeln försvann. I Sverige slutade homosexualitet att klassas som sjukdom 1979, då begreppet togs bort ur diagnosregistret.

Hur speglades denna öppet sexualiserade kultur i människors sexvanor? Svarade offentlighetens sexualisering mot en motsvarande privat trend? I någon mån tycks det ha varit så, men moderna undersökningar tyder på att förändringen i sexuellt beteende som följd av den ”andra” sexuella revolutionen inte alls är så stor som populärkulturen antyder.

Den tydligaste förändringen gäller för kvinnlig sexualitet, som gått ner i åldrarna. På 1970-talet hade 29% av kvinnorna i västvärlden haft sitt första samlag mellan 15 och 19 års ålder. 1980 var samma siffra 42%, och 1988 hade den stigit till 52%. Både manlig och kvinnlig onani är numera accepterat, och överlag är relationer mer öppna, med mindre fokus på svartsjuka och ensamrätt. I Europa minskade äktenskapen: i början av 2000-talet var en majoritet av par i Sverige och Frankrike inte gifta, men ändå i stabila förhållanden.

Att den sexuella öppenheten är dubbel visar sig i ökningen av oralsex, som allt mer blivit en del av att män ska tillfredsställa kvinnor sexuellt och tvärtom. På 1980-talet uppgav en majoritet av tillfrågade män att de upplevt oralsex, men samtidigt uppgav bara 17% av tillfrågade kvinnor att de gillade att utföra oralsex på en man.

Ytterligare en aspekt på den sexuella öppenheten är att även äldre människor kan ha ett sexliv. När sex handlar om njutning behöver kvinnor inte sluta ha sex efter klimakteriet. Därmed har det uppstått ett tydligt intresse för äldre kvinnor att fortsätta se unga och attraktiva ut, hellre än att ge upp möjligheten till fortsatt sexuell aktivitet. För äldre män kom potensmedlet Viagra på 2000-talet. Att könsrollerna fortsätter ställa höga krav på sexuell virilitet är tydligt, då t ex den genomsnittliga viagrabrukaren i Brasilien i början av 200-talet var en 22-årig man.

Den andra stora trenden, globaliseringen, har gett upphov till en global sexhandel och en likaledes global sexturism. Totalt sett har prostitutionen ökat under 1900-talet, och fortsätter att öka. I Latinamerika och Indien är förekomsten av prostitution fortfarande kopplad till föreställningen att män behöver ett utlopp för sin lust, oavsett om de är gifta eller inte. Vissa europeiska länder, främst Nederländerna och Ungern, legaliserade prostitution. Sexarbetarna har organiserat sig för att få större rättigheter: 1998 krävde Second World Whores Congress i Bryssel global avkriminalisering av prostitution, och 2005 kom den informella Declaration of Rights of Sex Workers i Europa, som protesterade emot begränsning av sexarbete med argumentet att det bara tvingade sexindustrin under jorden.

Flera orsaker ligger bakom den explosionsartade utvecklingen. En komponent är ökad sexuell lust och förmåga genom den medicinska och kulturella utvecklingen, samt den relativa rikedom som många män i den industrialiserade världen besitter. En annan faktor är den globaliserade ekonomins baksida, med ökad fattigdom och rotlöshet för många kvinnor i utvecklingsländer. Fattigdom har otvivelaktigt bidragit till prostitutionens utbredning i Afrika och Sydostasien, liksom i det gamla Sovjetunionen.

Variationen i livssituation är stor. Ibland lyfts lyxprostituerades tillvaro fram, men den överväldigande majoriteten av prostitutionen utförs av de fattiga. Mellan 1991 och 2008 såldes 500 000 kvinnor från Ukraina och 400 000 kvinnor från Moldavien. 2008 arbetade ungefär 500 000 kvinnor från Östeuropa och Centralasien som prostituerade i EU. En rapport från 2005 uppskattade att ca 600 000-800 000 människor såldes i människohandel varje år, med över 80% uteslutande inom sextjänster. Många inblandade kvinnor blev tvingade eller lurade, eller både och. Andra valde det för att undkomma fattigdomen i hemlandet. Destinationerna för sålda kvinnor är Nordamerika, Västeuropa och Japan.

En annan sida av sexhandeln är sexturismen, som ökade massivt under 2000-talets första årtionde. Sexresor blev allmänt tillgängliga för män i den industrialiserade världen, med huvuddestinationerna Thailand, Brasilien, Dominikanska republiken och Costa Rica. Flera av dessa länder tjänade så mycket på kapitalinflödet att det blev svårt att protestera. Särskilt i Thailand tjänade många på att sälja oskulder, något som många arabiska och asiatiska sexturister var beredda att betala extra för. Mellan 50 000 och 200 000 oskulder uppskattas säljs i Thailand varje år. I efterdyningarna av Irakkriget 2003 blev Syrien ett budgetmål för sexturism, då irakiska flyktingar började säljas till ett förhållandevis lågt pris.

En tredje aspekt är sexhandeln över Internet, som fått medial uppmärksamhet då unga flickor lurats till sex med betydligt äldre män via Internetkontakter. Detta fenomen visar att den globala sexhandeln även får följder inom de rika ländernas gränser.

Ökad sexuell aktivitet och globala kommunikationer har förstås lett till ökad förekomst av könssjukdomar. AIDS-epidemin på 1980-talet skapade panik, och gav upphov till tre reaktioner: 1) Reaktion mot och oro för konsekvenserna av den sexuella revolutionen, och en därpå allt mer allmänt spridd rekommendation att använda kondom; 2) stater avsatte relativt omfattande resurser för att forska fram ett botemedel; 3) vissa grupper, främst homosexuella och invandrare, förknippades med sjukdomen och utmålades som särskilt farliga.

AIDS-epidemin har i dagsläget slagit hårdast mot Afrika, där de flesta inte har råd med de dyra behandlingar som numera finns mot sjukdomen. Dessutom har det varit problem med att sprida kondombruk i Afrika, då det har uppfattats som omanligt i många afrikanska samhällen.

Globala motreaktioner

Den globaliserade sexkulturen och dess följder har gett upphov till många motreaktioner. Motståndarna kan delas in i två grupper: dels handlar det om traditionalister, dels om de som i princip är för större öppenhet, men som oroar sig för att sexkulturen inverkar skadligt på andra, viktigare mål.

Den första gruppen, traditionalisterna, finns överallt. De traditionalistiska grupperna utgörs dels av män som känner sig hotade, särskilt av den öppnare kvinnliga sexualiteten, liksom av de kvinnor som får relativ makt i de traditionella, patriarkala samhällsstrukturerna. Några tydliga exempel är den amerikanska kristna högern och islamiska skriftlärda i Mellanöstern.

Den andra gruppen utgörs huvudsakligen av delar av den moderna feminismen, då kanske främst radikalfeminister. Feministerna stödde inledningsvis den sexuella revolutionen, men efter 1960-talet har det uppstått en oro för hur kvinnokroppar exploateras , både i reklam och kultur och i privata relationer, vilket har tvingat fram en omvärdering och skapat en problemfylld relation mellan feminismen och den moderna sexkulturen.

Några centrala debattfrågor är preventivmedel, abort, sexuell frihet och sexualiserat våld. De två första behandlas ofta tillsammans. I Europa är de accepterade, liksom i Asien, där de måste brukas av nödtvång då de flesta asiatiska länder har en oroväckande befolkningsökning. I Amerika har dock både preventivmedel och abort förblivit omstridda, och ifrågasätts av katolska kyrkan och den kristna högern i USA.

Den globalt mest brännande frågan är diskussionen om sexuell frihet och sexuellt våld, och var gränsen går. I dagens mångkulturella samhällen blandas olika könsrollstraditioner om vartannat, vilket ger upphov till osäkerhet och konflikter. Kvinnor med kläder som inte passar in i ett kulturellt sammanhang kan uppfattas ”inbjuda” till sexuell aggressivitet. Våldtäkt har blivit ett öppet debattämne. Strängare lagar har på många håll införts mot sexuella trakasserier och övergrepp, vilka i praktiken är avsedda att begränsa mäns traditionella relativa frihet. Samtidigt umgås män och kvinnor närmare än någonsin förr på arbetsplatser och i samhället i stort, i en kultur som uppmuntrar sexuellt utmanande klädsel. Fortfarande diskuteras kvinnors ansvar för våldtäkter: i Ryssland diskuterades det på 2000-talet huruvida en berusad kvinna kunde anses ha blivit våldtagen: många menade att det var kvinnans ansvar att inte bli för full, och om hon inte klarade det var det hennes eget fel. Fortfarande används våldtäkt som ett sätt att tvinga in kvinnor i prostitution. Detta bygger på den patriarkala föreställningen om kvinnlig ”renhet” som ”förstörs” av en våldtäkt.

Motståndet mot den sexualiserade kulturen går ofta hand i hand med motståndet mot västs ännu dominerande ställning i världen. I Afrika har kristendom och islam vunnit många poäng på att sprida antihomosexuell propaganda och framställa homosexualitet som ett västerländskt intrång och typiskt oafrikanskt. I den islamiska världen används slöja och drakoniska otrohetslagar som en medveten reaktion mot moderniteten. De uppmärksammade fallen med kvinnor som ska stenas till döds för otrohet är symptomatiska, då de väcker kraftiga reaktioner från omvärlden. Dessa dödsstraff är dock ett modernt påfund: i Koranen står inget om att otrogna kvinnor ska dödas, utan den föreskriver att den otrogna kvinnan ska pryglas och sedan försonas med sin familj.

På samma sätt kan spridningen av kvinnlig omskärelse i den islamiska världen förstås som en reaktion emot det västerländska och moderna. Haji Sasso, ledare för National Council of Muslim Women i Sierra Leone, försvarade kvinnlig omskärelse 1997 just med motiveringen att det är afrikansk tradition.

Vid sidan om detta finns kvinnorörelser som går emot den västerländska trenden för att den är för västerländsk och för individualistisk. Det finns många som vill ha jämställdhet, men inte på västerländska villkor. Dessa kvinnorörelser kan t ex kritisera skönhetskulturen, som tvingar kvinnor i ett mönster att lägga tid och pengar på skönhetsprodukter i ett försök att ”fånga en man”. Jämförelsevis kan t ex indiska feminister rekommendera arrangerade äktenskap. Islamiska feminister framhåller slöja som ett skydd för kvinnor, för att kunna slippa bli sexobjekt. Den nigerianska feministen Ifi Amadiume har kritiserat västerländsk feminism för att rycka ut kvinnor ur skyddande samhällsstrukturer, och tvinga dem att klara sig som individer eller gå under. Hon förespråkar då hellre en återupplivad afrikansk traditionalism, där män och kvinnor arbetar tillsammans och jämställt inom samhället, istället för att konkurrera som individer. Enligt Amadiume skulle det ge mer möjligheter och skydd för kvinnor än den västerländska modellen.

Den framtida utvecklingen är osäker. Kommer den västerländska öppna sexkulturen att driva undan allt motstånd och bli en globalt enhetlig kultur, eller kommer differentieringen mellan olika kulturer att tillta i takt med reaktionerna? Talibanrörelsen är bara det mest framstående exemplet på att frågan om kvinnlig sexualitet fortsätter att vara en stridsfråga, och kvinnokroppen är idag nästan i bokstavlig mening ett slagfält där olika intressen försöker avkläda eller skyla henne. Hur mycket hänsyn tas till hennes egna intressen?

En sak kan vi i alla fall vara säkra på: historiskt sett har könsroller och sexualitet determinerats av ett samspel mellan biologi, kultur och ekonomi. Vad om än händer i övrigt kommer det samspelet garanterat att fortsätta.

Källor

Robert Aldrich (red.), Gay. En världshistoria (Natur och Kultur 2007).

Ronny Ambjörnsson, Tankens pilgrimer (Natur och Kultur 2003).

Ronny Ambjörnsson, Människors undran (Natur och Kultur 1997).

Lars Bohman, Man och man emellan (Stockholm 1995). Översikt på Internet, hämtad 2004-12-01 ( w.1872.telia.com/~u87212051/mom/3histori.html ).

Behre-Larsson-Österberg, Sveriges historia 1521-1809. Stormaktsdröm och småstatsrealiteter (Almqvist & Wiksell 1994).

Olivia Judson, Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen (Natur och kultur 2005).

Thomas Laqueur, Om könens uppkomst: hur kroppen blev kvinnlig och manlig (Symposion 1994).

Anna-Karin Malmström-Ehrling, Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning (Natur och Kultur 2003).

Peter N. Stearns, Gender in World History (Routledge 2006)

Peter N. Stearns, Sexuality in World History (Routledge 2009)

Merry E. Wiesner, Women and Gender in Early Modern Europe (Cambridge University Press 2000).

Sex och kön i den globaliserade världen, ca 1950-2010 (del 1)

2010-11-13T14:51:00.004+01:00

Det avslutande avsnittet känns lite långt, så jag bryter det nog i två delar. Här är den första:

De senaste sextio årens utveckling är mycket komplex och spänningsfylld, inte minst avseende könsroller och sexualitet. Detta försök att överblicka utvecklingen kommer dels att fokusera på föreställningarna om könsrollerna, dels på den sexuella praktiken och hur den har förändrats i takt med den ekonomiska och kulturella utvecklingen. Dessa två aspekter är naturligtvis sammanflätade med varandra. Mot dessa har en reaktion också vuxit fram: framställningen avslutas med ett försök att överblicka den reaktionen.

Nya aspekter på könsrollerna

1900-talet kom att präglas av att västerlandets relativa makt minskade i takt med att århundradet fortskred. Samtidigt globaliserades världen allt mer, så att information om könsroller från alla världens olika kulturer blev tillgänglig. I denna utveckling fanns det både konservativa och radikala krafter som påverkade könsrollernas utformning. De konservativa krafterna utgick från traditionellt patriarkala ideologier såsom kristendom, islam och konfucianism. Emot dessa stod tre radikala alternativ:

1) feminismen i en mängd olika varianter, alla inriktade på att reformera eller eliminera patriarkaten.

2) marxismen, som eftersträvade att förändra ekonomiska och samhälleliga förhållanden och därmed eliminera traditionella maktstrukturer.

3) konsumismen: trender i mode och konsumtion samt populärkultur.

Feminismen hade sitt första segertåg under första hälften av 1900-talet, då kvinnlig rösträtt slog igenom i västvärlden. Feminismen som ideologi var också ursprungligen nationalistiskt sinnad och alltså inriktad på förändring i det egna landet. Men under 1900-talet gick feminismen mot ett allt mer globalt medvetande. Efter andra världskriget blev FN:s mänskliga rättigheter ett instrument för att driva tanken om kvinnors och mäns lika värde på global nivå. Under 1960-talet följde feminismen med i den allmänna radikaliseringsvågen och började på ett tydligare sätt ifrågasätta maktstrukturer inte bara i samhället i stort, utan också i privata relationer.

Denna radikalisering har splittrat feminismen i flera olika varianter med olika politisk färg. Särartsfeminismen fortlever som en konservativ variant av feminism. Den mest allmänt accepterade formen av feminism är nog liberalfeminismen, som anser att det viktiga är att uppnå juridiskt likaberättigande mellan könen. Sedan är det upp till individen att utmejsla sin egen könsroll. Detta ifrågasätts dock av den redan nämnda radikalfeminismen, som framhåller att samhällets maktstrukturer fortfarande gynnar män och missgynnar kvinnor, oaktat den formella jämställdheten. Radikalfeminismen förknippas oftast med politisk vänster, men denna sammankoppling är inte nödvändig.

Marxismen kom i praktiken tidvis att samverka med feminismen. Samtidigt som marxismen är en västerländsk idé kom den under 1900-talet huvudsakligen att företrädas av icke-västliga makter, Ryssland/Sovjet och Kina. Det fanns en motsättning mellan marxism och feminism i fråga om prioritering. Ofta ansåg marxistiska revolutionärer att kvinnors ställning automatiskt skulle förbättras efter den kommunistiska revolutionen, något som feminister ofta förhöll sig skeptiskt till.

Den faktiska utvecklingen i områden där kommunismen etablerades ger i någon mån båda rätt. När Sovjetunionen bildades 1922 genomdrevs fullständig juridisk jämställdhet mellan kvinnor och män, och Sovjet kunde stoltsera med världens första kvinnliga regeringsmedlem och världens första kvinnliga ambassadör (båda rollerna upptogs dock av samma person, Alexandra Kollontay). Likvärdighet mellan könen förespråkades officiellt och lyftes fram som önskvärt. Men efter de första åren återgick Sovjet i slutet av 1920-talet till en mer traditionell könssyn, där kvinnans roll som maka och mor betonades.

I Kina var utvecklingen mer entydigt positiv. Många av Kinas traditionellt ytterst förtryckta kvinnor engagerade sig i revolutionen 1911, och tog till sig den västerländska likhetsfeminismen. De revolutionära kvinnorna klädde sig som kinesiska män eller västerländska kvinnor.

Kinas kommunister såg kraften i kvinnorörelsen och infogade kvinnokampen i sin version av marxism. Det ledde till ett massivt engagemang; åtminstone 25% av de aktiva inom kommunistpartiet under inbördeskriget var kvinnor. Efter segern 1949 genomdrevs fullständig jämställdhet i lagen. Många kvinnor rekryterades till ledarpositioner inom partiet, och att kvinnor var ute på arbetsmarknaden sågs som normalt. Efter Kinas liberalisering 1978 har en del av jämställdheten gått bakåt, men på det hela taget kvarstår kvinnornas historiskt sett starka position i Kina.

Den tydligaste trenden i väst under tiden efter andra världskriget är framväxten av en konsumtionskultur, som sedan har fått global spridning. Denna konsumtionskultur tar sig uttryck i populärkulturen, modet, turismen och kommersen. Konsumismen kan framstå som mycket radikal, men de faktiska förändringarna utifrån konsumtionskulturen verkar på det hela taget vara begränsade.

Konsumtionskulturen är som tydligast i film och tv, som erbjuder möjligheten att snabbt förmedla bilder över hela världen. Det är framför allt västerländsk och japansk film och tv som har nått global spridning. Den huvudsakliga exporten är sportevenemang (som blivit en global rörelse) och tv-serier. Att dessa kan få ett kraftigt genomslag är tydligt. Önationen Fiji fick tv 1995. Den enda kanalen visade främst amerikanska serier som ”Melrose Place” och ”Xena, Warrior Princess”. Flickor som såg dessa blev klart påverkade av de amerikanska kroppsidealen (Fiji hade traditionellt ett ganska rundlagt kvinnligt skönhetsideal). På tre år ökade antalet fall av bulimi (en ätstörningssjukdom) med 500 procent.

En följd av detta är en globalt likriktad skönhetskultur. Antropologiska undersökningar visade att i början av 2000-talet sågs popstjärnan Britney Spears som ”världens vackraste kvinna” av skolpojkarna i en ödslig by i Sibirien, såväl som bland de prostituerade på Madagaskar.

Den globala turismen har lett till att den globala sexhandeln har ökat i omfång (mer om det nedan). Turismen kan ge lokalbefolkningen ekonomiska möjligheter. Kvinnor i Thailand, Filippinerna och på Bali har kunnat nå ett ökat ekonomiskt oberoende genom att sälja souvenirer eller tjänster (inte nödvändigtvis sexuella) till turister. Detta har dock inte givit något större avtryck i könsrollerna: det enda som i praktiken tycks ha skett är att kvinnor allt mer definieras som människor som på olika sätt tjänar turisterna. Familjebilden i dessa länder har t ex inte alls förändrats av turismen.

Den tredje aspekten av konsumtionskulturen är shopping, som i hög grad präglas av att vi ska köpa föremål som gör oss mer maskulina eller feminina. Ibland kan shoppingkulturen erodera traditionella könsrollsmönster. Så skedde t ex med snabbmatskulturen, en ny typ av matkultur där alla äter på samma villkor. Ett annat exempel är jeansen, som spreds över världen som ett klart maskulint plagg. Detta symbolvärde bröts dock när det blev accepterat att kvinnor kunde bära jeans.

Det symptomatiska med konsumtionskulturen är att de exempel på förändringar av könsroller som den fört med sig hör till undantagen. Det är ofta ytliga fenomen som ett klädesplagg: konsumismen har inte lett till några omstruktureringar av könsroller. På det hela taget har konsumtionskulturen gett nya möjligheter till en del individer, men några fundamentala förändringar har inte skett.

Imperialism, sex och kön

2010-11-11T21:42:00.003+01:00

Den globala sidan av den sexuella revolutionen och viktorianismen:

Samtidigt som denna utveckling skedde i Europa, utvecklades Europas dominans i världen över andra folk. I mötena med andra kulturer utgick européerna från sina egna könsroller som norm och andra folks arrangemang sågs därmed som onaturliga. En viktig komponent i imperialismen var västerländska missionärers försök att sprida europeiska könsroller till folken i Afrika och Asien. Detta gav upphov till förnyade kulturkrockar. Även länder som inte blev direkt koloniserade, som Ryssland och Japan, tvingades förhålla sig till den västerländska kulturen. Här tittar vi på Japan som exempel.

Indien under brittiskt styre

Det brittiska herraväldet i Indien präglades inte i så hög grad av kristendom, utan istället betonade britterna att de var västerländska och moderna, i motsats till de traditionella indierna. Utgångspunkten var alltså att britterna var överlägsna. Samtidigt var den brittiska kulturen själv under förändring på hemmaplan genom industrialisering och kvinnorörelse, vilket skapade en grundläggande osäkerhet i den brittiska politiken i Indien: hur pass moderna var egentligen britterna själva?

Rent socioekonomiskt fick det brittiska herraväldet störst effekt på indiska kvinnor, som förlorade sin sysselsättning på grund av den brittiska industrin. Britterna begränsade och hämmade den indiska textilproduktionen för att den inte skulle konkurrera med den brittiska, och omvandlade Indien till en jordbruksproducent och en marknad för brittiska industriprodukter. Eftersom den indiska manufaktureringen var kvinnodominerad var det de som förlorade mest på denna omvandling. Deras ekonomiska frihet minskade, fattigdom bredde ut sig och de blev mer beroende av männen.

Britterna föraktade indiska män och såg dem som feminina. Européer beskrevs som modiga och energiska, Indier som passiva, mjuka och rädda. Ett tecken på indiernas påstådda femininitet var att de bad till kvinnliga gudinnor. Detta förakt från brittiskt håll ledde till att det stora indiska upproret kom som en överraskning. Därför blev också den brittiska reaktionen osedvanligt brutal; många civila dödades av brittiska styrkor.

Trots att deras egen verksamhet försämrade kvinnornas ställning i Indien hyste britterna uppfattningen att indiska kvinnor var ovanligt illa behandlade. Därför ville de reformera det indiska samhället. Britterna kunde lyfta fram konkreta exempel på missförhållanden, som spädbarnsmord och sati (änkebränning). Britterna stoppade dessa sedvänjor.

Den indiska nationaliströrelsen dominerades av män som tagit intryck av Europas idéer. De stödde utplånandet av gamla traditioner som sati, men ville i övrigt bygga indisk självständighet utifrån indiska traditioner. De uppfattade kvinnor inte som individer, utan som hustrur och mödrar. Således krävde de utbildning för kvinnor, men endast för hushållsträning. Typiska uttalanden av indiska nationalister är dessa:

”Flickors utbildning bör skilja sig från pojkars i många väsentliga avseenden... Utbildningen vi ger våra flickor får inte avköna dem.”

”Även med all den sorg och smärta en utbildad hindu känner för den indiska kvinnans situation, vill han inte att hans döttrar och systrar går ut i världen och söker arbete som flickorna i Europa gör....”

Först under Mahatma Gandhis ledning blev kvinnorna en drivande del av självständighetsrörelsen. Icke-våldsprincipen i hans politik övertygade kvinnorna att våga sig ut ur sina ”purdah” –hem och ta aktiv del i självständighetskampen. Gandhi reformerade också hinduismens kvinnosyn genom att i sin lära smyga in en princip om att mäns och kvinnors själar var likvärdiga.

Mellanöstern

Det försvagade Osmanska riket blev under 1800-talet föremål för europeisk dominans både politiskt och kulturellt. Synen på osmanerna kom att präglas av förakt: européerna framhävde bilder av osmanerna som ”perverterade”, särskilt genom berättelser om sultanens harem (med ytterst svag förankring i verkligheten). Européerna menade att de muslimska kvinnorna var förtryckta och ofria, något som tog sig konkret uttryck i bruket av slöja. Bruket av slöja kom därför att bekämpas som ”ociviliserat” i de muslimska områden som hamnade under europeiskt herravälde.

Denna europeiska bild av muslimska kvinnor togs delvis upp av reformsinnade muslimer, som menade att de måste anamma Europas nytänkande för att kunna komma ikapp. Samtidigt komplicerades frågan av att många muslimska kvinnor inte alls uppfattade sig som förtryckta, utom just av européerna. Bruket av slöja blev därför en symbolhandling som kom att förknippas med motstånd mot kolonialregimerna.

Den europeiska inställningen var också motsägelsefylld och hycklande. Samtidigt som muslimska kvinnor framställdes som förtryckta spreds i Europa erotiska bilder med nakna ”muslimska” kvinnor iförda endast slöja, och många historier spreds om förbjudna sensuella upplevelser i Orienten. Lord Cromer, den engelska generalguvernören i Egypten, hade inga problem att framställa sig som de muslimska kvinnornas befriare samtidigt som han var med i det engelska förbundet mot kvinnlig rösträtt på hemmaplan.

Afrika

I Afrika kom kulturkontakterna att präglas av religionen. Det var framför allt europeiska missionärer som spred kristna/västerländska värderingar. Även här leddes européerna av en tro på att de kunde förbättra för kvinnorna, samtidigt som de i praktiken ofta försämrade kvinnors omständigheter. Dessutom låg kolonialmaktens intressen oftast på det rent ekonomiska planet: hur afrikanerna levde intresserade sällan guvernörerna, så länge de kunde tjäna pengar.

Överlag hade kvinnorna i Afrika en starkare position än kvinnorna i Europa. Kvinnor skötte ofta jordbruket och var delaktiga i handel och hantverk. I en del samhällen kunde de vara hövdingar eller religiösa ledare. Detta krockade fullständigt med både europeiska könsföreställningar och intressen: kolonialregimen ville ha manlig arbetskraft i gruvorna och ett kommersiellt jordbruk som producerade mat och ingenting som kunde konkurrera med europeisk industri.

Följden blev att kvinnornas roll begränsades till hemmen, och könsskillnaderna ökade. Kristna missionärer försvarade detta med att hävda att kvinnorna skulle bli renare fruar och bättre mödrar, inte slita ut sig med arbete. Kvinnor förvägrades politiskt inflytande, och afrikanska män som lyssnade till kvinnor hånades av européerna som svaga och omanliga.

Missionärerna riktade mycket uppmärksamhet mot afrikanernas sexualitet. Kvinnorna sågs som lössläppta, männen som okontrollerade. Europeiska kvinnor skulle helst inte bo i Afrika, på grund av ”hotet” från afrikanska män. Missionärerna uppvisade också mycket oro över att en del afrikanskor blev prostituerade när deras traditionella arbetsroller förvägrades dem. Afrikanska män, utlämnade åt västerländska arbetsgivare och utan ekonomisk säkerhet, kompenserade för sin underordning genom att hävda dominans och kontroll över kvinnor.

Japan

Västs påverkan på japansk kultur var inledningsvis ytlig: japanerna tog intryck av mode och konsumtion, men inte av diskussionen om kvinnors rättigheter. I och med industrialiseringen kom dock kvinnorna ut i arbete. Staten gjorde då aktiva att hindra feminism att slå rot, eftersom sådana tankar sågs som ”ojapanska”.

Under sin industrialisering var Japan oerhört känsligt för Västs attityder, och försökte undvika kritik från väst för att vara ociviliserade. Därför kriminaliserades homosexualitet, som traditionellt tolererats i Japan, 1873 (detta förbud avskaffades dock redan 1883). Staten eftersträvade också hårdare kontroll av vanliga människors sexualitet: nu började sex före äktenskapet, som var vanligt förekommande, att fördömas. Fokus lades på kvinnor, som skulle hållas i schack.

Kvinnors arbete var grunden för Japans industrialisering: 62% av arbetskraften 1909 var kvinnor (jämförelsevis var siffrorna 12% i Storbritannien, 27% i Frankrike). Unga flickor från landsbygden fördes in till städerna i vad som snarast kan beskrivas som industrislaveri. Det blev svårt för dessa kvinnor att bilda stabila familjer, och prostitution var vanligt förekommande. Denna utveckling motverkade förstås försöken till sexuell reglering. Först efter andra världskrigets slut fick japanska kvinnor full laglig jämställdhet med männen.